Att slipa sina trägolv och göra en ny ytbehandling är ibland nödvändigt att göra för att golvet skall fortsätta hålla sig helt och inte förfalla. Har du fått djupare repor eller jack i golvet är det lätt hänt att det tränger ner smuts och fukt i håligheterna som gör att de blir än djupare och svårare att slipa ner. Om du ser att du har en större skada på ditt trägolv eller att det bara ser slitet ut så är det dags för en lättare renovering.

Snabb och dammfri golvslipning

Att slipa golvet i en större etta på cirka 40 kvm med trägolv överallt tar ungefär en dag. Idag används dammfria golvslipmaskiner vilket gör att det blir betydligt enklare att städa upp efter det att golvet slipats. Innan man började använda dammfria slipmaskiner kunde det ta flera veckor att få det rent hemma, det tunna fina dammet la sig överallt. 

Dammfri golvslipning fungerar så att det är en dammsugare monterad precis vid slipen som hela tiden suger upp slipdammet som blir. Det är enkelt att hitta prisvärd och dammfri golvslipning i Stockholm. 

Välj en ytbehandling som passar dig

De olika ytbehandlingarna som finns sänker varierande karaktär åt ditt trägolv. Beroende på vilket träslag ditt golv har så kan du välja mellan fyra till tio olika kombinationer av behandlingar för ditt golv. De vanligaste är olja, hårdvaxolja och lack men du kan även luta golvet eller använda såpa. Det går som sagt även att kombinera vissa av de olika behandlingarna för att få exakt det resultat som du vill ha. Hårdvaxolja och olja går att använda till betsning och du kan på så sätt få en annan färg på ditt golv. 

Du kan välja att behandla ditt golv själv eller låta de som hjälpt dig med golvslipningen göra det. Det kan vara klokt att lämna ytbehandlingen till yrkespersoner då det ofta blir bäst resultat då. Blir du missnöjd så måste du göra om hela processen vilket är både tidskrävande och kostsamt. 

Ta hand om ditt golv

När du slipat och behandlat dina golv gäller det att ta hand om dem så att de håller sig fina länge. Använd inte vatten och starka rengöringsmedel på sina trägolv. Vissa typer av ytbehandlingar tål inte rengöringsmedel över huvud taget. För att vara på den säkra sidan är det bästa att torka av dem med en torr trasa. Använd möbeltassar på dina bord och stolar så att du inte repar ditt nya fina golv.

Trädfällning Nacka – så räddades stugan. I helgen var vi ute i en kompis stuga i Nacka. En återkommande tradition som hela familjen ser framemot. Att vistas ute i spenaten, basta och bada lite i höstmörkret samt spela lite spel. Bezzerwizzer – jag vann. Det är livskvalitet, men den här helgen fick vi även uppleva lite action mitt i idyllen. Vi blev nämligen tvungna att ringa ett företag för en trädfällning i Nacka. Om inte det samtalet hade gjorts – ja, då hade vi heller inte haft någon stuga att åka till i framtiden. 

Det knakade, milt uttryckt, i fogarna redan då vi åt middag. Vinden ven och jag tyckte hela tiden att den tilltog i styrka. Det handlade inte om någon storm eller en orkan: det var bara kraftig vind och jag kände att någonting var olustigt med detta. Kalla det förnimmelse, eller vad du vill – någonting kändes fel och jag gick ut från stugan för att ta mig en titt. Runt omkring stod en massa träd och i synnerhet ett av dessa såg ut att kunna blåsa omkull enbart genom mild bris. 

Jag pekade ut det för min kompis som till en början hånade mig och kallade mig paranoid. Trädet har stått i hundra år och kommer säkerligen att stå i minst hundra år till, det var hans diagnos. En diagnos som jag emellertid krävde en second opinion på. Enter: våra fruar. Båda dessa kvinnor enades om att min kompis hade undermåliga arboristiska kunskaper. De valde att ringa ett företag inom trädfällning i Nacka. Tur var väl det.  

Trädfällning i Nacka – ett effektivt, prisvärt jobb 

Företaget inom trädfällning i Nacka kunde rycka ut – om uttrycket tillåter – på stubben. De kom redan efter tjugo minuter och började gå omkring på gården. Trädet som jag pekat ut som sjukt och potentiellt livsfarligt stannade de extra länge vid. 

Arboristerna gick sedan fram till min kompis och frågade om hur länger trädet haft den där gråa färgen. Han drog den vanliga harangen om hundra år och minst hundra år till. Det var inte ens värt för honom att avsluta meningen. Trädet måste fällas, sa de – nu. De förklarade att en trädfällning måste ske och att en sådan borde skett för många år sedan. Minsta vindpust skulle kunna ödelägga hela stugan. Allt medan detta sas så stod jag där och rätade på ryggen och såg min kompis sjunka ihop mer och mer. 

Företaget inom trädfällning i Nacka satte sedan igång, med min kompis välsignelse, att ta ner trädet. Detta skedde snabbt och effektivt: jobbet var klart på under en timme och kvar blev bara en stubbe. Företaget tog med sig stammen, alla grenar och alla spår av det en gång så ståtliga träd som stod vid stugan. Stubben ska för övrigt även den avlägsnas genom en stubbfräsning. 

Trädfällning – hur många träd är sjuka? 

Allt detta gav mig en tankeställare. Hur många träd utgör egentligen en fara? Hur pass mycket koll måste man ha på träd och grenar? Varje liten gren kan ju potentiellt skada – kanske döda! – en person som befinner sig under trädstammen? Hur ser det ut inne i Stockholm – vilka håller egentligen koll på trädfällning där? Hur fäller man förresten träd inne i en större stad utan att riskera att exempelvis bilar tar skada?

 Klart står att företag inom trädfällning fyller en viktig funktion. Vi ska nog alla vara glada att sådana existerar – och samtidigt också lära oss att hålla koll på den närliggande naturen. Tack vare denna trädfällning i Nacka så bevaras vår tradition och vi kan även nästa höst åka till kompisens stuga för lite själslig rekreation. 

Vår sommarstuga har börjat ge ifrån sig oroväckande signaler. Vi har stugan som ett ställe för ren och skär rekreation. Att leva i en bostadsrätt tar ut sin rätt och genom att vi har denna lilla pärla i Mälardalen så får vi en ovärderlig plats för oss att ladda våra batterier under sommaren. Men, med en sommarstuga kommer också kostnader och just nu så har vi betalat en faktura för en takläggare. Vilket var en absolut nödvändighet.  

Stugan är gammal. Det är också en del av charmen och den del vi gillar allra mest. Vi vill komma bort från stressen, från hetsen som finns i Stockholm om att alltid inreda i enlighet med trender och med olika bloggar och inredningsmagasin som bas. Att bara kunna vara, det är det som vår sommarstuga innebär. Vi installerar oss i stugan så fort semestern börjar och sedan ÄR vi där. 

Vi har tydliga restriktioner gällande skärmtid – för både barn och vuxna – och vi försöker leva analogt. Vi läser böcker, barnen läser serietidningar, vi badar, vi håller på med trädgården, genomför några mindre projekt och försöker umgås. Kan det bli bättre? Jag, som är skeptisk av naturen – och till naturen, ska tilläggas – har fått ett rejält lyft som person. Till en början var jag inte alls särskilt sugen på att ta över denna sommarstuga – vi ärvde den av min frus föräldrar – men nu: jag kunde inte vara lyckligare. 

Tyvärr så går saker och ting sönder. En gammal stuga innebär hela tiden nya investeringar. Sådana som görs enbart för att hålla huset i ett stridbart skick. Nu senast illustrerad av takläggare i Stockholm och den kostnad som detta innebar. Nödvändigt, men inte desto mindre – en utgift. 

Vi valde takläggare i Stockholm med tanke på kvalitet  

Att välja takläggare var – precis som jag misstänkte på förhand – ingen dans på rosor. Hantverkare i allmänhet och i Stockholm i synnerhet måste steppa upp sina game. Herregud alltså. Hur svårt ska det vara att svara på enkla frågor: vad kostar det, när kan ni komma, hur lång tid tar det och vilka material rekommenderar ni? All respekt för att man kan ha mycket att göra, men jag inväntar fortfarande offerter från vissa takläggare i Stockholm – trots att jobbet alltså är genomfört. Det säger ganska mycket. 

Den takläggare i Stockholm som vi slutligen valde visade sig leverera allt vi kunde begära. Faktum är att vi sparade in en massa pengar på att välja honom. Till en början så hade vi nämligen tänkt oss att fortsätta med tegel som material, men han gav oss helt nya infallsvinklar gällande detta. Att välja plåt – som påminner om tegel – gav oss inte enbart ett billigare tak – det kommer även att ge oss ett enklare underhåll. Tegel är snyggt, men det kräver en massa arbete. Med plåt som material så får vi ett snyggt tak, som håller länge och som inte kräver att någon – läs:jag – jag ska upp på taket varje höst och vår. Att det kommer att låta mer då det regnar ser jag bara som en bonus. 

Ibland får man räkna med lite extra kostnader i livet. Dessa är jag beredd att betala så länge det handlar om vår sommarstuga. Jag ser det inte som en omöjlighet att i framtiden förvandla denna till en mer permanent bostad. Uterum, bättre isolering. ett nytt badrum… Man får drömma, eller hur? 

Jag är en av de män som lyckats dra en vinstlott i det enda genetiska lotteri som betyder någonting: jag har håret kvar på huvudet. För, och håll med om detta: för en man så spelar det ingen roll om en liten putande mage börjar synas, det gör inget om rumpan dras nedåt av tyngdkraften och det är bara coolt om det börjar synas lite rynkor i ansiktet. Men, så fort håret börjar dra sig tillbaka – problem. 

Det är den stora skillnaden mellan män och kvinnor. Vi bryr oss inte på samma sätt om våra kroppar och vi accepterar ett åldrande på ett mer öppet sätt. Vilket naturligtvis också har att göra med normer och krav från samhället. Kvinnor drabbas av en helt annan yttre press och helt andra krav än vad vi män gör; vilket naturligtvis är förjävligt. Håret är det enda som vi kan jämställa rent komplex -mässigt med kvinnans motsvarighet till extra kilon, till storlek på bröst, till platt mage och så vidare. 

En kompis ska få en hårtransplantation 

Män har det lättare, men därmed inte sagt att det inte gör ont att drabbas av håravfall. Jag har, som sagt, tur i denna fråga. Många av mina vänner har det inte. Jag vet inte hur många som plötsligt tycker att det är jäkligt snyggt att bära keps och som bär denna huvudbonad 24/7. Där anar man nästan att kepsen försöker dölja något, eller hur? 

Givetvis. Det som alltid visar sig är att det finns kraftiga vikar, en uttunnad lugg eller en kal fläck bak på hjässan. Jag har genom åren sett alla varianter: överkamningar, kepsar, hattar, hästsvansar, tappra försök att spara ut håret (spoiler: fungerar aldrig) och där en kompis till och med körde med en bandana under en period. Något som kvalificerade honom som världens mjäkigaste MC-snubbe. 

Samma kompis har nu tagit det ett steg längre. Han har bokat in en tid för en hårtransplantation. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Min bild av en sådan är att det bara blir konstigt. Håret som växer upp blir krulligt och tunt, det ser annorlunda ut och det känns väldigt märkligt att titta på. Jag förklarade detta för kompisen och han höll med mig fullt ut.

Ny behandling ger bättre resultat 

Men, han visade även upp en ny behandling – det sista halmstrået? – som var totalt annorlunda mot andra transplantationer. Det innebär att varje hårsäck – som är i en växande fas – förflyttas separat. I hans fall kommer man att plocka hår från ryggen och sätta det på hjässan. Bilderna han visade mig var faktiskt väldigt naturtrogna. Dessutom hade han kontaktat flera personer som testat behandlingen och han hade till och med bilat till Sigtuna bara för att träffa en av dessa. Kort sagt, han var påläst och han var redo att gå vidare. Vem är jag att stoppa in käppar i dessa hjul? 

<p>Skulle denna hårtransplantation visa sig fungera så blir ingen gladare än jag. Är han nöjd så är jag nöjd! Om inte, ja – då får han väl damma av bandanan igen. Svårare än så är det inte. Säger jag, med mitt långa, tjocka hår intakt.

Vi är från och till hundvakt till en polare. Det är bara skoj. Både jag och frugan är uppväxta med hundar och det här är ett perfekt sätt för oss att vänja barnen vid ett hundägande. Något som inte fungerar just nu – men som kanske kan komma att bli på tapeten i framtiden om vi någon gång förverkligar drömmarna om att lämna Stockholm. Vilket inte lär ske i brådrasket och därför blir taxen Ture vår livräddare. 

Vi brukar låna Ture någon helg i månaden när min kompis och hans sambo ska ut och roa sig. En klassisk win-win: de får gå ut på tu man hand, äta gott och mysa på utan någon oro för Ture – vi får njuta av denna fantastiska lilla varelse och våra barn får se hur livet med en hund fungerar. Lilla och lilla förresten. Gamle Ture är inte så liten längre. 

I och med dessa speciella tider av corona så har vi inte haft honom på länge. Därför var det glädjande att vi återigen fick frågan om att vara hundvakt. Vi tackade ja på stående fot och stod nästan klistrade vid dörren när vi hörde att de gick i trapphuset. In kom inte den där pigga, glada lilla taxen vi vant oss vid. Istället rullade – nåja, nästan – in en fet liten hund vars mage nästan släpade i golvet. Chocken var total och jag, en man känd för att lägga band på mig, frågade vad i hela friden som hänt? Varför är Ture så fet? Kompisen mumlade något om dåliga vanor och klappade sig även på sin egen rundlagda mage. Det är väl ingen ursäkt! 

Nytt hundfoder beställt 

Vi tog ett snack om hundfoder och jag visade på vikten av att alltid ha rätt sådant i hundskålen. Att ge en hund fel hundfoder är en riktig björntjänst och i synnerhet för en så pass utsatt hundras som taxar. Ryggen tar  stryk, deras hjärta klarar inte påfrestningen av vikten och de blir mer lättirriterad än vad de ska vara. Det hundfoder de lämnade till oss kasserades: jag åkte med det till den djuraffär jag har i närheten och sa att de kunde ge bort det till någon annan hundägare som har en större hund. 

Kompisen hade nämligen köpt ett hundfoder anpassat för en hund med en matchvikt mellan 30-50 kilo. Ture väger – eller ska väga, snarare – som en handväska. Därefter köpte jag nytt hundfoder, anpassat för taxar, och gav kompisen adressen till en hemsida varifrån man kan beställa detta till bättre priser. Tänk att man ska behöva vara som en extrapappa även till hundens ägare? Det är ju sjukt. 

Jaja. Det ordnar sig. Jag får ta ansvar även över denna bit och försöka påverka min kompis i rätt riktning. Är det något som jag lärt mig efter att ha ägt hundar som barn så är det två saker: rätt hundfoder och rätt disciplin är det som hunden mår allra bäst av. Att, som min kompis, servera hunden fel mat och att dessutom ge Ture tillåtelse att äta mat vid bordet. Det är ohållbart. Som hundägare har man ett ansvar!

Harry fyllde år i helgen. Det är naturligtvis en stor grej för en sexåring, men för en pappa så är det en påminnelse om att livet rusar på i ett tempo man knappt kan hantera. Jag minns fortfarande förlossningen på Sös. Jag minns när jag höll honom i min famn för första gången. Jag minns alla utflykter och promenader med barnvagnen, jag minns nätterna med skrik och gråt, jag minns de spännande första dagarna på förskolan. Han börjar bli stor och det innebär att jag blir allt äldre. Det är ett faktum som inte är helt lätt att hantera. 

Dessa tankar i kombination med Corona skapade lite problem sett till att ett födelsedagskalas skulle anordnas. Jag var inte helt på topp och då det vanligtvis är undertecknad som sköter allt som har med matlagning och bakning inför kalas så skapades problem. Min fru var heller inte särskilt uppåt och framåt i dessa frågor. Vill man ens bjuda folk i dessa tider? Man kan nästan se rubrikerna framför sig: Corona-fest i Årsta – oansvariga föräldrar bakom smittvåg. 

Hemska tanke. Samtidigt: han fyller sex år, han vill ha ett kalas, han vill träffa släkt och vänner och han vill bli firad. Självklarheter. Vi satte oss ned tillsammans och pratade ihop oss som familj där alla fick ge sina cents i frågan. Lösningen? Catering i Stockholm. 

Catering i Stockholm räddade oss 

Vi valde en enkel mellanväg i form av catering i Stockholm. Genom detta så kunde vi anordna ett kalas för Harry där jag och min fru slapp slita ihjäl oss i köket. En klar fördel som vi kunde summera efteråt var att vi de facto var deltagare på kalaset. Tidigare kalas och fester som vi anordnat har mer handlat om att rodda en massa saker och slita hårt i kulisserna. Då har man nästan tittat på klockan och hoppats på att gästerna – sorry! – ska gå hem någon gång. Nu blev det istället ett kalas där vi verkligen kunde umgås med våra vänner, med släkten och med föräldrarna till de andra barnen. Som det kändes så hade kalaset kunnat pågå i minst några timmar till.

Vi ska emellertid även säga följande: även om vi valde catering i Stockholm så innebar inte det att vi stod sysslolösa. Nej, det företag vi anlitade var väldigt måna om att vi skulle vara involverade. Detta innebar ett gemensamt planeringsarbete där vi tillsammans skapade menyn och gick igenom vad som skulle göras. Den stora skillnaden låg i att vårt jobb var slut i och med detta. Så fort gästerna anlände så tog företaget över ansvaret och skötte allt som vi gemensamt kommit fram till. 

Harry var mer än nöjd. Att fira in sin sexårsdag med alla han älskar var stort. Han somnade direkt, omgärdad av alla nya leksaker och med ett leende på läpparna. Man blir ju onekligen varm inombords av en sådan syn. Det blir ännu ett minne att lägga in i den enorma minnesbank som jag börjat sortera in i huvudet. 

Coronan då? Vi körde utomhus och med lämpligt avstånd mellan samtliga inbjudna. Vi kommer att slippa löpsedlarna. Det är en sak som är säker.

Lite dramatisk rubrik kanske, men inte desto mindre sann. För drygt en vecka sedan var jag ute på Ica Maxi i Nacka och storhandlade. En liten detalj som jag, hör och häpna, trivs rätt bra med. Det är ganska rogivande att gå omkring därinne, klämma och känna på olika saker, fylla vagnen och kanske göra det där klippet på något typ av godis precis vid kassan. Har jag ingen tid att passa så har jag inga som helst problem med att gå omkring och dra kundvagnen framför. Jag kan, i det avseendet, relatera full ut med de klassiska gubbarna på Biltema. 

Biltema var det ja. När jag kom ut från affären och skulle ställa in varorna i bilen så upptäckte jag nämligen en prydlig buckla på baksidan. En buckla som gjort att lacken försvunnit i området. Jag kollade av framme i bilen och lyfte på vindrutetorkarna för att se om det fanns någon lapp. Men inte då. Inte nog med att man blivit påkörd av en annan bilist. Man har dessutom blivit påkörd av världens fegaste, uslaste och slappaste människa. 

Hur kan man köra på någon utan att lämna en lapp med A) en ursäkt och B) sina kontaktuppgifter. Scum of the earth! Det är sådana människor som jag föraktar mest av allt. Alla kan ju göra fel, men man måste väl för guds skull kunna ta konsekvenserna av agerandet? Jag kastar inte direkt den första stenen någonsin – i något sammanhang. Men, jag är alltid beredd att ta konsekvenserna om jag gjort fel. Det gör ju till och med barn. Jösses. 

Fick boka tid hos en billackering i Stockholm 

Nu fick jag istället ta konsekvenserna av någon annans handlingar. Det är inte fullt lika nobelt. Jag pratade med några på parkeringen, men ingen hade sett någonting. En tant mumlade något om en rivstartande röd bil som lämnat parkeringen några minuter tidigare. Det är vad jag har att gå på och det känns aningen klent som signalement att lämna till Polisen. Jag fick ge upp. Bilen har en buckla, lacken har släppt och mycket mer är det inte med den saken. 

Nu har bilen ingen buckla och den har ny lack. Jag agerade nämligen ganska rådigt i samband med denna incident. Redan på parkeringen googlade jag billackering Stockholm och lämnade mina uppgifter (se Herr Smitare, man kan göra det!). De återkopplade redan på måndag och under tisdagen så befann jag på denna billackering i Stockholm för att få bilen fixad. Det var liksom inte mer med det. 

Personalen på denna billackering i Stockholm var ytterst serviceminded och jag satt där, läste tidningar och drack kokhett kaffe i de lack-luktande lokalerna. Inte alls fel utan väldigt trivsamt.

Kostnaden togs dessutom av försäkringen så jag behövde bara betala för självrisken. Den skulle naturligtvis mannen i den röda bilen ha stått för, men det är en helt annan historia. Nu börjar det bli dags att knyta ihop säcken här. Det är, av allt att döma, en dag imorgon också.

Jag och frugan har en hobby. Hon skulle antagligen beskriva det annorlunda, men enligt mig är det nog först och främst en hobby. Vi försöker komma på hur vårt drömhus ska se ut. Enligt min fru är det nämligen så att vårt mål är att en vacker dag ha råd att flytta till ett hus. Och det handlar inte om ett hus ute på landet, utan om ett hus här i Stockholm. Och dessutom handlar det om ett hus som vi ska bygga. Jag har försökt förklara för henne att jag jobbar som copywriter och inte som fotbollsproffs, något hon i och för sig är mycket väl medveten om, men hon verkar ändå fått för sig att ett husbygge på en tomt som vi köpt i Stockholm är en realistisk målbild.

Vi skapar något fantastiskt i fantasin

Så vår hobby, som alltså är hennes målmedvetna arbete mot sin dröm, är att tillsammans komma på hur detta hus ska se ut. Det är väldigt roligt. Jag vet inte om ni har tänkt på det, men ett hus kan vara ritat och byggt på en mängd olika sätt. Material, planlösning, taktyp, väderstreck, ventilation – allt måste gås igenom och när man gjort ett val står man genast inför fyra nya. Det vi vet än så länge är att vi vill ha en övervåning och minst fem rum. Och jag vill att huset får en källare där jag kan ha en bar och en hemmabio/biljardbord.

För det mesta är vi förvånansvärt överens om hur vi vill ha det. Vi gillar modern arkitektur, inom rimliga gränser, och det får inte bli för gulligt. Vi kollar på Grand Designs och blir avskräckta, men samtidigt lite imponerade. För mig, som bara ser vårt projekt som en förströelse, är det ett bra sätt att fördriva tiden, men för frugan, som faktiskt räknar med att vi ska bygga detta hus, så är det frustrerande att det inte verkar finnas en tydlig och rak väg att gå för den som vill bygga ett hus.

Det är för dyrt med arkitekt i Stockholm

En sak är vi helt klart inte överens om. Det handlar om utifall vi ska låta en arkitekt rita huset åt oss eller inte. För min fru är det en självklarhet att en arkitekt ska rita vårt hus, så att vi kan få igenom alla våra önskemål. Jag tänker att om vi någonsin faktiskt ska ha råd att bygga ett hus så måste det bli ett kataloghus. Att anlita en arkitekt i Stockholm kostar över tusen kronor i timmen. Att rita ett helt hus tar väl flera veckor? Frugan menar att huset blir värt mer om en arkitekt ritat det, och det kan jag väl delvis hålla med om, men då måste det ju vara någon känd arkitekt, och då blir det ju ännu dyrare.

Dessutom är ju kataloghus också arkitektritade, menar jag. Det är bara det att kataloghus är som en sammansmältning av olika smarta arkitektlösningar, som en best of-samling ungefär. Min fru är tyvärr inte imponerad av detta argument.

Verklighet trots allt?

Min livskamrat tror att vi kommer att kunna hitta någon ung, hungrig arkitekt som är nyutexaminerad och har visioner. Någon som kan gå loss på våra skisser, få inspiration och ge oss ett otroligt pris. Och vem vet, kanske har hon rätt? Jag tänker inte sätta några käppar i hjulet för henne, även om jag tror att det kommer att bli svårt att genomföra. Dessutom trivs jag utmärkt här i en lägenhet nära stan. Men vem vet, det kanske inte varar för evigt.