Frugan ska gå en intensivkurs

Å ena sidan, å andra sidan. Vi har två stycken ben och i vissa fall så kan det vara svårt att bestämma vilket man ska stå på. I frågan om bilkörning och användande av bilen så har vår familj hamnat i en sådan situation. Å ena sidan så vill vi inte köra så mycket bil i och med att det sliter så mycket på miljön. Vi har en bil – men vi väljer att inte använda den mer än nödvändigt; vi har den för storhandling och för längre resor utanför Stockholm. Skulle jag inte vara så nostalgisk av mig så skulle vi sålt skrället för länge sedan och börjat med en bilpool istället.

Men, å andra sidan då? Ja, vi har kommit till en punkt där bilen måste användas i en större utsträckning. Barnen har skaffat sig aktiviteter som sker en bra bit bort – ridning i Haninge! – och för att få ihop pusslet så måste bilen användas. Av oss båda.

Det är nämligen i dagsläget bara jag som får köra – min fru saknar körkort. Det har också varit hennes stora sorg i livet. Man kan riktigt se på henne att hon skäms över detta och att hon drar sig undan så fort det blir tal om att bilar och bilkörning. Man ska ta körkort – det är den svenska normen.

Till viss del så kan jag hålla med. Även om man inte aktivt vill köra bil så är ett körkort något som är bra att ha då det öppnar många dörrar. Och: vilken frihetskänsla det är att få köra bil också. Det glömmer man lätt bort. Jag brukar tänka tillbaka på den dagen jag fick körkort och minnas hur stolt jag var; plötsligt var jag vuxen, kunde ta mig vart jag ville och när som helst. En härlig känsla (även om mamma och pappa betalade bensinen).

Jag får köra orimligt mycket

Nog med nostalgi nu. Nu handlar det om min fru och hennes körkort. Vi pratade om detta i veckan då det visade sig att jag A) skulle vara tvungen att köra och hämta till ridskolan två gånger och B) passa på att köra Harry till en vän i Tyresö och C) Handla all mat inför veckan.

Det innebar att fyra av mina kvällar blev uppbokad och att min fru inte behövde offra någon av sina. Offra är naturligtvis ett starkt ord, men ni förstår vad jag menar. Då det dessutom innebar att jag var tvungen att gå tidigare från jobbet så blev det ännu mer påtagligt; detta då min fru var ledig och således kunde ha kört bilen om hon bara fått.

Det var inte jag som tog upp saken, det var hon som visade mig ett papper i form av ett lämplighetsintyg och en startdatum till en intensivkurs i Stockholm. Hon ska börja nu på måndag och jag ber således mina medtrafikanter om en liten tjänst: håll er inomhus. Skämt åsido naturligtvis.

Hon kommer att klara sin intensivkurs galant

Min fru saknar inte körvana. Hon körde faktiskt mycket bil med sina föräldrar då hon var yngre. Men hon – som många andra – gav upp vid en missad uppkörning och sedan började åren gå. Kunskapen ligger alltså latent hos henne. Djupt därinne finns en kunskap om växlar, dragläge, rondeller, fickparkering och backning runt hörn. Det enda jag är orolig för är Stockholm. En intensivkurs i Stockholm måste vara oerhört mycket svårare än en motsvarande sådan i exempelvis Sveg där allt man måste oroa sig för är en rondell och två trafikljus.

Men, en intensivkurs i Stockholm ger å andra sidan en möjlighet att ta tjuren vid hornen direkt. Börjar man köra i Stockholm så kommer man också att bli en skickligare bilförare, mer riskmedveten, bättre på att förutse olika situationer och få en bättre känsla för tempot. Hon siktar på att vara klar på 14 dagar. Jag tror hon klarar det på 12 dagar. Det blir så jäkla bra det här. Jag gillar ridskolan, men få verkar ta min hästallergi på allvar.

När amerikanska turister tror vi har manliga nannys

Det har gått en vandringssägen om att amerikanska turister tror att vi har manliga nannys i Sverige men som i själva verket är pappor till sina egna barn som de är hemma med och tar hand om. För de ”amerikanska” turisterna var det exotiskt att se män som tog hand om barn i Sverige. Faktum är att dagens pappor är mycket mer involverade i sina barns vardag än tidigare generationer pappor och fäder. Eller så har det stämt att de amerikanska turisterna har misstagit papporna som varit hemma med sina barn för att verkligen vara barnvakter åt dem. I andra länder är det kanske inte lika naturligt att ha en pappa som är hemma med sina barn.

Vi lever jämställt i Norden

Det kanske är så att vi lever i ett av de mest jämställda länderna i världen? Det är inget nytt faktum. Sverige är bland de mest jämställda länderna i världen. Trots det har män fortfarande högre lön för samma arbete och utbildning än vad kvinnorna har. Det är ett av skälen till att många kvinnor ändå väljer att stanna hemma med sina barn under en längre tid än männen. Samtidigt har våra politiker visa lagstiftningen vigt några månader i föräldraförsäkringen till papporna och som inte går att överlåta till kvinnorna.

Män mer närvarande i barns liv

Av dessa anledningar, tror vi , ligger till grund för att vårdnadstvisterna under de senaste 10 åren har mer än fördubblats. Det är ett faktum. Vi ser också att vårdnadstvisterna har blivit mer infekterade och har lett till fler juridiska processer. Det vittnar flertalet advokater om, som tidningen  Dagens juridik har skrivit om. Där har tidningen tagit del av en undersökning som Familjerättsbarometern gjorde 2016 och som visade att vårdnadstvisterna har blivit mer aggressiva. Tonen mellan föräldrarna har blivit hårdare, tvisterna mer långdragna och någonstans mitt emellan hamnar de stackars barnen.

Viktigt att någon tänker på barnen

I dessa fall, om man träter, bara för att man tycker att den andra föräldern är en dålig förälder, anser vi är ett slöseri med resurser. De bör tas till de fall där det finns ”riktiga” problem, om någon av föräldrarna misshandlar, förgriper sig eller är kriminell, alkoholist eller narkoman och på sådana sätt är opassande som förälder till sina egna barn. Vi anser att det borde finnas fler metoder och myndigheter som kunde medla mellan föräldrar som inte har misshandelsproblematik, narkomani, alkoholism eller en förälder som är kriminell. Vi önskar oss fler advokater och jurister som står barns sida i konflikterna. Som denna advokatbyrå.

Dags för en fönsterrenovering i vår BRF

Det var inte alltför länge sedan vi genomförde ett stambyte i fastigheten och nu är det tydligen dags för nästa jäklighet – vi ska renovera alla fönster. Eller, då jag kollade så var det i och för sig två år sedan stambytet skedde. Men ändå. Tar det aldrig slut? Vi bor i en äldre fastighet och dessa projekt är väl en del av kontraktet man skriver under då man väljer ett sådant boende. Lyckligtvis så är vår styrelse engagerad och förutseende. Det hedrar dem, jag har hört skräckexempel från kompisar där liknande projekt tvingats ske akut och där kostnaden också blivit därefter.

Vår stundande fönsterrenovering är inte akut, den sker i förebyggande syfte och den sker efter att vår styrelse tagit in så många offerter man mäktat med. Helt enligt skolboken och det gör att jag känner mig synnerligen trygg med att A) en fönsterrenovering är nödvändig och B) att den kommer att utföras av rätt företag i Stockholm.

Men, det är ett litet plåster i sammanhanget. Att offra sin egen bekvämlighet är alltid tufft och även om en fönsterrenovering sker förhållandevis snabbt och effektivt så får man ändå räkna med att en massa byggarbetare går omkring i bostaden, skräpar ner och lever om.

Jag må låta bortskämd här – och det ber jag om ursäkt för – men faktum är att vi befinner oss i årets mest stressiga period. Jag har extremt mycket att göra på jobbet, min fru har fullt upp och ungarna har en massa saker med ridning, luciauppträdanden och hockeyträningar. Att addera en fönsterrenovering på detta känns som att knyta en stor cementsugga längs vristen och hoppa ner i Nybroviken. Det är ju dessutom jul snart? Skulle jag ha någonting att säga till om så skulle jag sikta på att genomföra det här grandiosa projektet närmare sommaren – gärna sommaren 2023.

Positiva sidor av en fönsterrenovering

Jag låter som en gammal repig skiva nu, det är jag medveten om. Jag borde sluta gnälla och se det positivt istället. Vad ger vår fönsterrenovering? Jo, följande:

  • Bättre inomhusklimat. Vi har en dragig lägenhet och barnen har – till och från – haft problem med förkylningar. Vissa nätter har det varit så kallt inomhus att dubbla täcken varit ett måste.
  • Lägre kostnader. Visst, vi kommer att få en lite högre hyra för att finansiera en fönsterrenovering. Detta är en initial kostnad. På sikt så kommer fönstren att spara oss pengar. Man byter nämligen ut glasen med energiglas och samtidgt som alla otätheter försvinner så kommer också uppvärmningskostnaderna att sjunka dramatiskt.
  • Snyggare fastighet. Även om jag gillar när det skaver och ser lite fult och smutsigt ut så kan jag inte förneka att våra fönster är i behov av en renovering. Möter man vår fastighet med ögonen så ser det ut som att vandra omkring i en förort till Kiev snarare än en finare förort till Stockholm. Fönstren är smutsiga, de har sprickor och de saknar färg på flera ställen. Det har passerat en gräns och en fönsterrenovering är ett måste sett till estetiken – som även höjer värdet på hela fastigheten (och på alla lägenheter).

Istället för att gnälla således: bra jobbat styrelsen! Som tack kan ni räkna med ett omval på nästa stämma.

Orkar jag överklaga min P-bot?

Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut från lägenheten, tittat mot bilen och sett hur en gul lapp suttit fastkilad mellan vindrutetorkaren och bilrutan under det senaste året. Fem, tio – tjugo? Trots att jag knappt använder bilen så åker jag på en massa parkeringsböter. Eller kanske – på grund av att jag inte använder bilen kanske är ett bättre uttryck. I och med att jag sällan kör så lämnar jag bilen där jag hittat parkering – vilket inte är det lättaste att göra heller – och sedan glömmer jag bort den.

Vi har, tyvärr, datumparkering i Årsta. Rekordet är tre stycken böter under en och samma parkering. Ja, jag är inte helt kompatibel med bil, det ska villigt erkännas. Men – jag är en god kund. Jag får min böter, jag skriker och svär, jag hytter med näven och jag söker efter parkeringsvakten med blicken för stund. Därefter så sansar jag mig, går hem och betalar den avgift jag är erlagd att betala. Utan några problem och utan att ställa till med bekymmer. Min bil är förmodligen fotograferad, inramad och upphängd på Q-parks huvudkontor. Den – jag! – har nog bjudit på många rundor under deras julbord.

Gott så, men just nu är jag i valet och kvalet att ställa till en scen. Ett justitiemord har nämligen skett. Ett kraftigt övertramp, en ren rättsskandal och där jag har offrats på Moder Justitias altare. Jag har fått en oförklarlig P-bot. Enkelt förklarat: hur kan man få en parkeringsböter om det inte finns några vägmarkeringar som visar var man får så.

En förutsättning för att få kalla en parkeringsruta för en parkeringsruta är väl ändå att vägmarkeringar visar att det handlar om en rektangulär ruta där man kan ställa in sin bil? Jag är ingen expert här, men visst låter det logiskt?

Ännu mer förvirrande blir det om man läser på boten i fråga. Där står skrivet: stod med bilens front utanför parkeringsrutan. DET FANNS INGEN PARKERINGSRUTA!

Jag ska måla egna vägmarkeringar över hela Årsta

Det blir nog så att jag överklagar detta. Bara av skriva den här texten så får jag högre puls och jag känner hur en liten larv av pulserande blod börjar komma fram vid tinningen. Jag kräver att få riva en parkeringsbot. Är det för mycket begärt? En av tjugo stycken.

Vägmarkeringar ska synas, skyltar ska finnas och tydliga regler ska stå nedskrivna. Då har jag inga problem. Men, då parkeringsbolagen börjar skapa egna lagar och regler så har man gått över en gräns. Får jag inte rätt den här gången så ska jag personligen anlita ett företag som åker runt och fyller i nya vägmarkeringar över hela Årsta. Så här får det inte gå till.

Tillägg: jag ringde just en kvinna på parkeringsbolaget. I min iver började jag rya och skrika innan hon ens hann svara på mina frågor och leta fram ärendet. Tydligen var det lugnt att boten revs i två delar. De skulle se över och bättra på alla vägmarkeringar. Jaja. Ett-noll till mig, med andra ord.

 

Vi har ett visst behov av bil

Vi äger en bil. Det är väl lika bra att få det sagt så att man slipper bli beskylld för att vara en hycklare. Det går nämligen att vara bilägare och bry sig om miljön. jag är inte dummare än att jag ser att bilen är nödvändig i vissa delar av Sverige. Bor man i Norrlands inland så är det ett måste att använda sig av bilen för att ta sig till jobbet, till hemmet, för att köra barnen och så vidare. Det finns liksom inga andra alternativ.

Det har vi i Stockholm och ändå så äger vi en bil. Hycklare? Nej, inte om man ser till hur ofta den används. Vi använder bilen kanske två gånger i veckan och då gör vi det för att vi måste. Dottern ska på ridträning långt ut i Västerhaninge och tyvärr så finns det inga bussar som passar. Vi kan liksom inte ta en taxi varje gång. Under dessa träningar så passar vi på att åka till Länna för att storhandla och slår därigenom två flugor i en smäll. Resten av veckan så åker vi kollektivtrafik som vanliga dödliga.

En lackförsegling i samband med rekonden

På det stora hela så är bilen en förlustaffär. Vår är typ femton år gammal så vi lär knappt få tillbaka någonting mer än en skrotpremie då vi väl gör oss av med den. Jag gillar den dock; den är trevlig att köra, den är snygg och jag får fortfarande ett visst lyckorus av att köra – det måste erkännas. Det enda jag ogillar är miljöförstöringen och det faktum att bilen har en förmåga att bli extremt smutsig.

Jag vill ha en ren bil. Åker jag två gånger i veckan – då ska det också så ståndsmässigt ut. Något som allt för sällan sker: avgaser, fågelspillning (jag vet vem du är, bofink…), pollen, lerskvätt, allmän smuts – allt fastnar på vår bild. Eller fastnade. jag gjorde nämligen en insats i helgen och lämnade in bilen för en rekond. Väl där såg jag en tjänst som jag – efter att ha läst på lite – inte kunde motstå. Jag fick en keramisk lackförsegling utförd.

Keramisk lackförsegling håller smutsen borta

Om jag ska beskriva en keramisk lackförsegling så handlar det om en uppdaterad vaxning? Jag menar att den gamla tidens vax – jag var ofta med farsan och vaxade bilen, speciellt efter att ha sett Karate Kid – fungerar på ungefär samma sätt; men betydligt sämre.

Det ett keramiskt lackskydd ger är nämligen ett lager – en extra hinna – som gör att smutsen inte får fäste; oavsett om det handlar om pollen, flugor eller om fågelspillning. Keramisk lackförsegling skyddar även mot vägsalt och mot solens strålning. I och med att vår bil är röd och så pass gammal så har en viss rodnad redan uppkommit – men vår lackförsegling kanske kan hindra den från att se ut som Rosa Panterns bil.

Det kostade några kronor, men å andra sidan så garanteras också en effekt som håller i sig under en lång tid. Det vi la ut på en keramisk lackförsegling kommer vi att få igen på att vi (läs jag) slipper åka och tvätta bilen så ofta. Den som är intresserad av att läsa mer om lackförsegling kan läsa här.

Lei Kod – äntligen blir handeln säkrare

I mitt yrke så händer det att man stöter på branscher och områden som man aldrig hört talas om tidigare. Just nu håller jag exempelvis på att arbeta med ett, för mig, helt nytt område. Det är också en av fördelarna med arbetet jag gör; att man får grotta ner sig i nya ämnen och därigenom också lära sig nya saker. Jag ska inte påstå att alla dessa ämnen och områden fastnar mer än på ytan – men vem vet, det kanske kommer en fråga på Bezzerwizzer någon gång. Och då, mina damer och herrar: då är det dags att skina.

Jag blev, som många andra bestört efter att ha sett filmen The Big Short. Dels så tyckte jag att filmen var skickligt gjord – att använda kända människor för att förenklad förklara stora saker var ett genialiskt grepp. Dels så reagerade jag på att vi är så sköra och bräckliga rent finansiellt. Att några företag och människor kan besitta den makten att de kan omkullkasta livet för hundratusentals familjer och att de dessutom kan komma undan med det; det får en att tänka och, utan tvekan, blir riktigt förbannad.

Här sitter man med ett högt lån som man vackert amorterar av på. Vad händer bakom kulisserna: betalar vi av på ett riktigt boende eller är det ett luftslott som vi amorterar på? Hur skulle vi – och alla andra familjer i Stockholm – klara en finanskris och, framförallt: går en sådan att förhindra?

Jag jobbar med att beskriva LEI Kod

Det jag skriver om nu i mitt arbete ger faktiskt viss trygghet. Det handlar om LEI Kod och hur det systemet kan förhindra att finansmarknaden utsätts för exempelvis manipulation, monopol och ljusskygga affärer som inte går att spåra. Jag läste någonstans att Lehman Brothers hade närmare 3500 dotterbolag. Att reda ut alla de transaktioner och affärer som alla dessa företag genomfört visade sig vara i stort sett omöjligt.

Något som dock födde idén om LEi Kod och nödvändigheten – kraven! – på att företag som handlar med aktier, värdepapper, obligationer och derivat ska använda denna kod. Om inte så är också affären i fråga omöjlig att genomföra. Om jag ska förklara hur en LEI Kod fungerar? Jag är inte helt insatt ännu – men jag kan räkna upp några punkter som jag tror kan sammanfatta själva grundprincipen:

Så fungerar LEI Kod

  • En Lei Kod är en alfanumerisk 20-siffrig kod som måste användas av företag, juridiska personer och enskilda firmor som handlar med aktier, värdepapper, derivat och obligationer. Varje kod är unik och går inte att kopiera. För enskilda företag som omsätter mindre än tre miljoner kronor så krävs ingen LEI Kod; detsamma gäller för privatpersoner.
  • Registrera LEI gör man antingen hos sin bank eller hos ackrediterade försäljare på nätet. Det kostar omkring 100 dollar och tar 2-4 arbetsdagar innan koden erhålls. Varje år så krävs det att man förnyar sin LEI Kod och registrerar sig för nya.
  • Vilka har intresse? Främst myndigheter och exempelvis Finansinspektionen. Dessa kan på ett enklare sätt spåra transaktioner och affärshistorik även om handeln skett globalt. Något som tidigare varit svårt då man enbart använd handelsregistret (som fortfarande finns kvar och används). Genom LEI Kod och kraven på dessa så kan man direkt se vilka som, så att säga, signerat och verifierat en affärsuppgörelse. I och med att koden är unik så kan fusk och manipulation förhindras. Även företag har nytta av LEI. Vetskapen om trygga, säkra och transparenta uppgörelser skapar en sundare finansmarknad som alla har nytta av. Indirekt – förhoppningsvis – även du och jag och alla andra som sitter på exempelvis dyra lån. Om vi nu ska återkoppla till filmen The Big Short.

Här finns en sida där man kan läsa mer och registrera en LEI kod: https://www.leikod.nu.

Hur ska man tänka gällande gravstenar?

Ibland så kan jag bli aningen morbid. Jag kan tänka på min egen död och vad som ska hända med alla som blir kvar; vad kommer de att säga om mig, hur kommer min begravning att se ut, vilka kommer att besöka min gravsten och hur många kommer överhuvudtaget att bry sig?

Sedan tänker jag på barnen och blir direkt ledsen. Döden är ju egentligen det ultimata sveket mot sina barn. Man har lovat att alltid finnas där, att alltid ställa upp ochs å pang – pappa är borta. Vilken sjuk hjärna konstruerade livet så att det måste ta slut och på så många fruktansvärda sätt?

Nåja. Det är väl så att man ska leva livet fullt ut och så vidare. Varje dag är kanske den sista och kanske blir man mer levande om man välkomnar döden in i sitt liv; accepterar den ständiga närvaron från det stundande schackpartiet som är omöjligt att vinna? Kanske.

Jag kan i alla fall känna mig lite bättre till mods och frambringa lite mer glädje om jag gör mig själv medveten om att klockan någon gång kommer sluta ticka, att ljuslågan brinner ut och att jag kommer att hamna några meter under jord någon gång i framtiden.

Hur kommer folk att minnas mig egentligen?

Gravstenar och minnesmärken då; hur vill jag att folk ska minnas mig? Det här är nog en större fråga för mig än för många andra. Jag älskar ord och jag älskar snärtiga kommentarer. Det innebär att jag också vill att min gravsten ska ha någonting sådant skrivet på sig. Tyvärr är två av mina favoriter redan upptagna och dessa vill jag inte plagiera. Vilka inskriptioner på vilka gravstenar tänker jag på? Den första är författaren och konstnären från Söder i Stockholm – och tillika min farsas favorit – Slas. På hans gravsten står det – kort och koncist: Här Vilar En Annan. Det är en jäkligt bra text.

Den andra läste jag i DN i dödsannonserna där – så det kanske inte är säkert att texten finns graverad på någon gravsten förvisso. Men där stod i alla fall skrivet:

XX avled den XX.XX.XX och sörjs av Y, Z och Ö. “ XX – Livsfarlig till havs, Oduglig i hamn “.

Den är svårslagen, eller hur? Jag får fundera ett varv till gällande gravstenar och texter. Klart är det att jag aldrig kommer att låta något fotbollslag och emblemet till AIK, Djurgården eller Bajen pryda min gravsten. Där går gränsen för det personliga över i ren tragikomik. Möjligen att jag låter någon gravera in silhuetten av vår gamla bil på stenen. Den rackaren ska förfölja mig in i graven.

Förändringens vindar fläktar skönt

Nog är nog. Vi är en familj som är ganska osentimentala då det kommer till inredning och möbler. Det är inte så att vi hakar på alla trender som dyker upp. Definitivt inte – istället försöker vi hitta saker som vi själv gillar och om det är något som för tillfället är på tapeten även för andra: fine.

Det vi är ute efter är att förändra och vi gör det av olika skäl. Dels så mår vi bättre av det. Det handlar om en hobby och vi båda känner att vi får utlopp för en kreativitet genom att ändra i vårt hem. Dels så är det roligt också. Vissa par har matlagning som gemensamt intresse, andra har sport, vissa saknar helt gemensamma intressen – vi har inredning som passion.

Det här kan dock kollidera med andra saker. Vår miljö exempelvis. Det är inte hållbart att hela tiden slita- och slänga, köpa nytt och kasta saker som är fullt fungerande. Därför råder några fasta förhållningsregler. Vi köper ingenting nytt om det inte finns ett definitivt behov. Det kan vara vitvaror, det kan handla om att byta saker i duschen och det gäller elektronik. I övrigt så letar vi på Stadsmissionen, på Myrorna, på Blocket och på olika auktionssidor. Något som också är en del av tjusningen.

Vem som helst kan gå in på typ Länna Möbler och köpa sig extremt snygga saker; men det tar bort den där känslan som man kan få av att hitta någonting fantastiskt i en secondhand-affär – för en rimlig peng – och ringa hem för att berätta om fyndet.

Då man tar möbeln/tavlan/vasen i handen så kan man knappt tro att det är sant, man går mot kassan – hela tiden med en tanke om att någon kommer att stoppa en och säga att det skett ett misstag; föremålet är felaktigt prismärkt! – och betalar för att sedan, med ljusets hastighet, försvinna ut och ta tunnelbanan hem.

Vi tar hjälp av en målare

Vi tar hjälp också. Ingen av oss är speciellt tekniskt lagd och ingen kan speciellt mycket om att bygga eller renovera. Det är tråkigt då jag helst av allt skulle vilja gör allting själv. Det finns en typ av lockelse i att gå omkring på Bauhaus, känna på verktyg, väga material och humma med alla andra gubbar.

Men, jag kan inte: jag är totalt värdelös på att bygga. Jag har inget tålamod, jag blir lätt irriterad och jag har inte bara en tumme mitt i handen – jag har en hand helt bestående av tummar. Min fru är likadan. Om inte värre.

Vi har lyckligtvis kompisar som är bättre lämpade med olika verktyg i sina händer. En målare och en snickare i synnerhet. Den senare är den vi anlitar allra mest – både för att måla finare snickerier och för lite större projekt. I helgen så anlitade vi vår käre bekante, herr målare, för ett lite större projekt.

Vår målare fick fixa våra köksluckor

Vi har haft ett ganska stabilt kök sett till inredningen där den genomgående tonen varit vit. Kylskåpet och frysen går i metallic och det har brutit av; likaså har våra köksbänkar gjort det då de är gjorda av trä. kaklets fogar har vi målat svarta – något som går att göra med en speciell penna (som till och med jag klarar av att hantera) och vi har lite tavlor som adderar färg. Ett funktionellt, stilrent och ganska tidstypiskt kök, helt enkelt. Men tråkigt.

Jag – och min fru, naturligtvis – har länge velat ta steget bort från det vita. Vi har redan gjort det i sovrummet – där fick samme målare applicera en puderrosa färg på väggarna – och i barnens rum – där har vi valt två olika fototapeter som, surprise, sattes upp av målaren i fråga. Nämnde jag att vi var usla på hantverk?

I köket så var det köksluckorna som fick sig en ansiktslyftning. Målaren hämtade dem på fredagen och redan på eftermiddagen på måndag så satt de på plats. En chock. Jäklar vilken skillnad det blev. Vi valde en färg som går lite åt det skogsgröna hållet – en mörk ton som verkligen tar fram det bästa ur alla andra saker. Träet på bänkskivorna, det vita kaklet – till och med metallfärgen på vitvarorna passar in. Det känns som att laga mat i ett skogsbryn.

Det enda som inte riktigt stämmer in är tavlorna, men de klarar å andra sidan både jag och frugan av att byta. Frågan är till vad? Vi får väl ge oss ut på lite skattjakt bland alla Secondhand-butiker i Stockholm antar jag.

Jag hade blivit en ganska hyfsad advokat

Jag lever det perfekta livet, om detta råder det inget tvivel. Åtminstone efter mina måttstockar, som till stor del så klart är dimensionerade utifrån det liv jag lever. Och det är väl det det handlar om, att vara nöjd med de kort man tilldelats och spela dem så väl man kan, i stället för att gapa om fusk, välta bord och ställa till med oreda. Nej, jag har en underbar familj, ett jobb där jag får hyfsat utlopp för min kreativitet och ett gäng trofasta och lagom smarta vänner som sällan bangar för det goda i livet (öl).

Är det slumpen som styr?

Men ibland drömmer jag om en alternativ verklighet, ett liv där jag är någon annan. Där jag gjort annorlunda val i livet och hamnat på ett helt annat ställe. Jag blir alltmer övertygad om att våra liv styrs av slumpen. Vi vill ju gärna tro att vi befinner oss där vi är på grund av de vi är, men sanningen är att det är precis tvärtom. Vi blir de vi blir på grund av det som inträffar. Och mina dagdrömmerier om parallella verkligheter är en lek med de vägval i livet som vi till stor del gör utan någon större eftertanke.

Advokatyrket fascinerar mig

I ett av dessa scenarier är jag advokat. Ett yrke som alltid fascinerat mig, till stor del därför att jag undrat över vad som egentligen lockar dessa välkammade, vältaliga unga människor till att ge sig i kast med samhällets skuggsidor och låta sig översköljas av ilska, sorg, våld och konflikter. Är de omutbara altruister som tror på rättvisan som den högsta makten? Eller är de bara opportunistiska lycksökare som söker snabba cash? Kanske en bit av båda?

Den andra anledningen till att jag ibland drömmer om livet som advokat är att jag tror att jag faktiskt skulle passa för yrket. Jag gillar att läsa lagtext och sätta mig in i vad som gäller. Jag tycker om att sätta mig in i människoöden och hur och varför människor hamnat där de är. Är det på grund av de val de gjort (som jag så tvärsäkert hävdade här ovanför) eller beror det på något annat? Social bakgrund? Mentala och fysiska förutsättningar? Slumpen? Livet är gåtfullt och svårnavigerat och som advokat både hjälper och stjälper man människor utifrån en tydlig måttstock: Lagen.

Kanske brottmål? Eller familjerätt?

Jag är lika fascinerad av vårdnadstvister som brottmål – överhuvudtaget är de ämnen som fascinerar mig mest de som har med mänskliga öden att göra, där mycket står på spel för de inblandade personerna. Särskilt familjerätten är ett område där sanningen tolkas så olika beroende på vilken sida man befinner sig. Ett misshandelsmål är ofta ganska tydligt: Kalle slog Olle på käften, fyra vittnen såg vad som hände. I en vårdnadstvist kan det finna lika många versioner av vad som pågår som det finns vittnesmål. Vad är sant? Är ens något entydigt sant? Vad är bäst för barnen, nu och i det långa loppet?

Vilken byrå skulle jag jobba på då? Kanske denna: http://www.salmipartners.se/. Salmi är ett coolt namn, nästan som Salming..

Det får stanna vid dagdrömmerier

Ja, tankarna far som de vill, men tillbaka i verkligheten slutar det alltid med att jag inser att jag ju är nöjd med livet som det är. Sanningen är den att jag må vara fascinerad av advokatyrket och de frågor det väcker, men att jag aldrig skulle orkat med livet som advokat. Framför allt undrar jag över personen jag hade blivit i så fall. Kanske mer cynisk, mindre naiv och mindre mottaglig för de simpla nöjen jag nu ser som livets goda.

 

Bevare mig för dolda fel

En kompis berättade om ett husköp som inte kan beskrivas som någonting annat än mardrömslikt. De hade hittat ett riktigt fint hus i Sköndal och eftersom de hade en snygg och ganska stor lägenhet inne vid Mariatorget var det inga som helst problem att bjuda friskt. Det var såklart kärlek vid första ögonkastet, och det sägs ju att kärleken är blind. Hur sant det uttrycket kan vara skulle de bittert få erfara.

Det var ju inte så att de kastade en hastig blick på huset och omedelbart bjöd fem miljoner. Nej, de gjorde som man ska, tittade länge och väl, funderade åtminstone en del över funktion och byggkvalitet, husets ålder, om det fanns fungerande tätskikt i badrummet. De kollade området och funderade över resvägar till jobb och skola. De är inga duvungar, och de gjorde det mesta enligt skolboken. Och allt såg helt perfekt ut, som de ville att det skulle göra. De anlitade en professionell besiktningsman och inte heller han hade några anmärkningar. Säljaren bedyrade att det inte fanns några fel på huset. Det var grönt ljus helt enkelt, och ni vet ju vad man gör vid grönt ljus. Man kör.

Vinnaren tar allt

Det blev en ganska vild budgivning eftersom det visade sig att de inte var de enda innerstadsbor med två barn som drömde om ett eget hus en bit ut från stan, men med bra kommunikationer. Många av dessa sökare tenderar ju också att ha en ganska väl tilltagen budget eftersom de vanligen jobbar inom reklam- eller IT-branschen. Men tro det eller ej, efter att ha fått ett mycket bra pris på lägenheten och sträckt sig bara lite för långt över sin budget lyckades de ta hem budgivningen. Kontrakt skrevs och hela världen tycktes ligga i ett rosenrött skimmer.

De flyttade in i november och började fixa i ordning. Kök och badrum var relativt nyfixade så de behövde inte plöja ner några större summor i att renovera. De målade och satte upp lite nya tapeter.

Brutal väckning

Efter drygt en månad i det nya huset vaknar de en natt av att brandvarnaren ringer. När de kommer ut i vardagsrummet är det fullt med rök i taket. De kastar sig upp för trapporna, väcker barnen och tar med dem ut i trädgården och ringer brandkåren. När brandkåren kommer dit har det börjat slå ut eldslågor från väggen i vardagsrummet. Brandkåren slår upp väggen och lyckas släcka branden. Det är en elledning som kortslutits.

De får sova hos kompisens svärföräldrar och sakta lägger sig den inledande paniken. Nästa dag ringer de säljaren och frågar om elen, varpå denne motvilligt medger att han själv ”fixat lite” med elen när han flyttade in. Bland annat har han kopplat en ny ledning till en gammal. Kompisen frågar om han är elektriker och killen svarar att han ”kan grejer” men inte är behörig på något sätt. Han får en ganska rejäl utskällning av min kompis och skäms naturligtvis ögonen ur sig.

Det slutar lyckligt

Det var inget att snacka om, säljaren bekostade renoveringen och nya elinstallationer. Det gick på mycket pengar men han ska ju vara glad att de inte polisanmälde honom. Om det har funnits ett tydligare exempel på ett dolt fel, som säljaren dessutom på sätt och vis visste om, så vill jag gärna se det. Jag tror att om de hade varit en smula mindre stjärnögda hade de kanske kunnat se att säljaren inte gick att lita på. Antagligen borde de ha frågat om hur och när elen var dragen. Min kompis är mest glad över att det inte slutade på ett mycket värre sätt. Själv har jag blivit ännu mer övertygad om att hus inte är någonting för mig. Förortslägenhet är min melodi.

På denna sida kan den som vill läsa på om hur det här med dolda fel funkar.