Vi har ett visst behov av bil

Vi äger en bil. Det är väl lika bra att få det sagt så att man slipper bli beskylld för att vara en hycklare. Det går nämligen att vara bilägare och bry sig om miljön. jag är inte dummare än att jag ser att bilen är nödvändig i vissa delar av Sverige. Bor man i Norrlands inland så är det ett måste att använda sig av bilen för att ta sig till jobbet, till hemmet, för att köra barnen och så vidare. Det finns liksom inga andra alternativ.

Det har vi i Stockholm och ändå så äger vi en bil. Hycklare? Nej, inte om man ser till hur ofta den används. Vi använder bilen kanske två gånger i veckan och då gör vi det för att vi måste. Dottern ska på ridträning långt ut i Västerhaninge och tyvärr så finns det inga bussar som passar. Vi kan liksom inte ta en taxi varje gång. Under dessa träningar så passar vi på att åka till Länna för att storhandla och slår därigenom två flugor i en smäll. Resten av veckan så åker vi kollektivtrafik som vanliga dödliga.

En lackförsegling i samband med rekonden

På det stora hela så är bilen en förlustaffär. Vår är typ femton år gammal så vi lär knappt få tillbaka någonting mer än en skrotpremie då vi väl gör oss av med den. Jag gillar den dock; den är trevlig att köra, den är snygg och jag får fortfarande ett visst lyckorus av att köra – det måste erkännas. Det enda jag ogillar är miljöförstöringen och det faktum att bilen har en förmåga att bli extremt smutsig.

Jag vill ha en ren bil. Åker jag två gånger i veckan – då ska det också så ståndsmässigt ut. Något som allt för sällan sker: avgaser, fågelspillning (jag vet vem du är, bofink…), pollen, lerskvätt, allmän smuts – allt fastnar på vår bild. Eller fastnade. jag gjorde nämligen en insats i helgen och lämnade in bilen för en rekond. Väl där såg jag en tjänst som jag – efter att ha läst på lite – inte kunde motstå. Jag fick en keramisk lackförsegling utförd.

Keramisk lackförsegling håller smutsen borta

Om jag ska beskriva en keramisk lackförsegling så handlar det om en uppdaterad vaxning? Jag menar att den gamla tidens vax – jag var ofta med farsan och vaxade bilen, speciellt efter att ha sett Karate Kid – fungerar på ungefär samma sätt; men betydligt sämre.

Det ett keramiskt lackskydd ger är nämligen ett lager – en extra hinna – som gör att smutsen inte får fäste; oavsett om det handlar om pollen, flugor eller om fågelspillning. Keramisk lackförsegling skyddar även mot vägsalt och mot solens strålning. I och med att vår bil är röd och så pass gammal så har en viss rodnad redan uppkommit – men vår lackförsegling kanske kan hindra den från att se ut som Rosa Panterns bil.

Det kostade några kronor, men å andra sidan så garanteras också en effekt som håller i sig under en lång tid. Det vi la ut på en keramisk lackförsegling kommer vi att få igen på att vi (läs jag) slipper åka och tvätta bilen så ofta. Den som är intresserad av att läsa mer om lackförsegling kan läsa här.

Lei Kod – äntligen blir handeln säkrare

I mitt yrke så händer det att man stöter på branscher och områden som man aldrig hört talas om tidigare. Just nu håller jag exempelvis på att arbeta med ett, för mig, helt nytt område. Det är också en av fördelarna med arbetet jag gör; att man får grotta ner sig i nya ämnen och därigenom också lära sig nya saker. Jag ska inte påstå att alla dessa ämnen och områden fastnar mer än på ytan – men vem vet, det kanske kommer en fråga på Bezzerwizzer någon gång. Och då, mina damer och herrar: då är det dags att skina.

Jag blev, som många andra bestört efter att ha sett filmen The Big Short. Dels så tyckte jag att filmen var skickligt gjord – att använda kända människor för att förenklad förklara stora saker var ett genialiskt grepp. Dels så reagerade jag på att vi är så sköra och bräckliga rent finansiellt. Att några företag och människor kan besitta den makten att de kan omkullkasta livet för hundratusentals familjer och att de dessutom kan komma undan med det; det får en att tänka och, utan tvekan, blir riktigt förbannad.

Här sitter man med ett högt lån som man vackert amorterar av på. Vad händer bakom kulisserna: betalar vi av på ett riktigt boende eller är det ett luftslott som vi amorterar på? Hur skulle vi – och alla andra familjer i Stockholm – klara en finanskris och, framförallt: går en sådan att förhindra?

Jag jobbar med att beskriva LEI Kod

Det jag skriver om nu i mitt arbete ger faktiskt viss trygghet. Det handlar om LEI Kod och hur det systemet kan förhindra att finansmarknaden utsätts för exempelvis manipulation, monopol och ljusskygga affärer som inte går att spåra. Jag läste någonstans att Lehman Brothers hade närmare 3500 dotterbolag. Att reda ut alla de transaktioner och affärer som alla dessa företag genomfört visade sig vara i stort sett omöjligt.

Något som dock födde idén om LEi Kod och nödvändigheten – kraven! – på att företag som handlar med aktier, värdepapper, obligationer och derivat ska använda denna kod. Om inte så är också affären i fråga omöjlig att genomföra. Om jag ska förklara hur en LEI Kod fungerar? Jag är inte helt insatt ännu – men jag kan räkna upp några punkter som jag tror kan sammanfatta själva grundprincipen:

Så fungerar LEI Kod

  • En Lei Kod är en alfanumerisk 20-siffrig kod som måste användas av företag, juridiska personer och enskilda firmor som handlar med aktier, värdepapper, derivat och obligationer. Varje kod är unik och går inte att kopiera. För enskilda företag som omsätter mindre än tre miljoner kronor så krävs ingen LEI Kod; detsamma gäller för privatpersoner.
  • Registrera LEI gör man antingen hos sin bank eller hos ackrediterade försäljare på nätet. Det kostar omkring 100 dollar och tar 2-4 arbetsdagar innan koden erhålls. Varje år så krävs det att man förnyar sin LEI Kod och registrerar sig för nya.
  • Vilka har intresse? Främst myndigheter och exempelvis Finansinspektionen. Dessa kan på ett enklare sätt spåra transaktioner och affärshistorik även om handeln skett globalt. Något som tidigare varit svårt då man enbart använd handelsregistret (som fortfarande finns kvar och används). Genom LEI Kod och kraven på dessa så kan man direkt se vilka som, så att säga, signerat och verifierat en affärsuppgörelse. I och med att koden är unik så kan fusk och manipulation förhindras. Även företag har nytta av LEI. Vetskapen om trygga, säkra och transparenta uppgörelser skapar en sundare finansmarknad som alla har nytta av. Indirekt – förhoppningsvis – även du och jag och alla andra som sitter på exempelvis dyra lån. Om vi nu ska återkoppla till filmen The Big Short.

Här finns en sida där man kan läsa mer och registrera en LEI kod: https://www.leikod.nu.

Hur ska man tänka gällande gravstenar?

Ibland så kan jag bli aningen morbid. Jag kan tänka på min egen död och vad som ska hända med alla som blir kvar; vad kommer de att säga om mig, hur kommer min begravning att se ut, vilka kommer att besöka min gravsten och hur många kommer överhuvudtaget att bry sig?

Sedan tänker jag på barnen och blir direkt ledsen. Döden är ju egentligen det ultimata sveket mot sina barn. Man har lovat att alltid finnas där, att alltid ställa upp ochs å pang – pappa är borta. Vilken sjuk hjärna konstruerade livet så att det måste ta slut och på så många fruktansvärda sätt?

Nåja. Det är väl så att man ska leva livet fullt ut och så vidare. Varje dag är kanske den sista och kanske blir man mer levande om man välkomnar döden in i sitt liv; accepterar den ständiga närvaron från det stundande schackpartiet som är omöjligt att vinna? Kanske.

Jag kan i alla fall känna mig lite bättre till mods och frambringa lite mer glädje om jag gör mig själv medveten om att klockan någon gång kommer sluta ticka, att ljuslågan brinner ut och att jag kommer att hamna några meter under jord någon gång i framtiden.

Hur kommer folk att minnas mig egentligen?

Gravstenar och minnesmärken då; hur vill jag att folk ska minnas mig? Det här är nog en större fråga för mig än för många andra. Jag älskar ord och jag älskar snärtiga kommentarer. Det innebär att jag också vill att min gravsten ska ha någonting sådant skrivet på sig. Tyvärr är två av mina favoriter redan upptagna och dessa vill jag inte plagiera. Vilka inskriptioner på vilka gravstenar tänker jag på? Den första är författaren och konstnären från Söder i Stockholm – och tillika min farsas favorit – Slas. På hans gravsten står det – kort och koncist: Här Vilar En Annan. Det är en jäkligt bra text.

Den andra läste jag i DN i dödsannonserna där – så det kanske inte är säkert att texten finns graverad på någon gravsten förvisso. Men där stod i alla fall skrivet:

XX avled den XX.XX.XX och sörjs av Y, Z och Ö. “ XX – Livsfarlig till havs, Oduglig i hamn “.

Den är svårslagen, eller hur? Jag får fundera ett varv till gällande gravstenar och texter. Klart är det att jag aldrig kommer att låta något fotbollslag och emblemet till AIK, Djurgården eller Bajen pryda min gravsten. Där går gränsen för det personliga över i ren tragikomik. Möjligen att jag låter någon gravera in silhuetten av vår gamla bil på stenen. Den rackaren ska förfölja mig in i graven.

Förändringens vindar fläktar skönt

Nog är nog. Vi är en familj som är ganska osentimentala då det kommer till inredning och möbler. Det är inte så att vi hakar på alla trender som dyker upp. Definitivt inte – istället försöker vi hitta saker som vi själv gillar och om det är något som för tillfället är på tapeten även för andra: fine.

Det vi är ute efter är att förändra och vi gör det av olika skäl. Dels så mår vi bättre av det. Det handlar om en hobby och vi båda känner att vi får utlopp för en kreativitet genom att ändra i vårt hem. Dels så är det roligt också. Vissa par har matlagning som gemensamt intresse, andra har sport, vissa saknar helt gemensamma intressen – vi har inredning som passion.

Det här kan dock kollidera med andra saker. Vår miljö exempelvis. Det är inte hållbart att hela tiden slita- och slänga, köpa nytt och kasta saker som är fullt fungerande. Därför råder några fasta förhållningsregler. Vi köper ingenting nytt om det inte finns ett definitivt behov. Det kan vara vitvaror, det kan handla om att byta saker i duschen och det gäller elektronik. I övrigt så letar vi på Stadsmissionen, på Myrorna, på Blocket och på olika auktionssidor. Något som också är en del av tjusningen.

Vem som helst kan gå in på typ Länna Möbler och köpa sig extremt snygga saker; men det tar bort den där känslan som man kan få av att hitta någonting fantastiskt i en secondhand-affär – för en rimlig peng – och ringa hem för att berätta om fyndet.

Då man tar möbeln/tavlan/vasen i handen så kan man knappt tro att det är sant, man går mot kassan – hela tiden med en tanke om att någon kommer att stoppa en och säga att det skett ett misstag; föremålet är felaktigt prismärkt! – och betalar för att sedan, med ljusets hastighet, försvinna ut och ta tunnelbanan hem.

Vi tar hjälp av en målare

Vi tar hjälp också. Ingen av oss är speciellt tekniskt lagd och ingen kan speciellt mycket om att bygga eller renovera. Det är tråkigt då jag helst av allt skulle vilja gör allting själv. Det finns en typ av lockelse i att gå omkring på Bauhaus, känna på verktyg, väga material och humma med alla andra gubbar.

Men, jag kan inte: jag är totalt värdelös på att bygga. Jag har inget tålamod, jag blir lätt irriterad och jag har inte bara en tumme mitt i handen – jag har en hand helt bestående av tummar. Min fru är likadan. Om inte värre.

Vi har lyckligtvis kompisar som är bättre lämpade med olika verktyg i sina händer. En målare och en snickare i synnerhet. Den senare är den vi anlitar allra mest – både för att måla finare snickerier och för lite större projekt. I helgen så anlitade vi vår käre bekante, herr målare, för ett lite större projekt.

Vår målare fick fixa våra köksluckor

Vi har haft ett ganska stabilt kök sett till inredningen där den genomgående tonen varit vit. Kylskåpet och frysen går i metallic och det har brutit av; likaså har våra köksbänkar gjort det då de är gjorda av trä. kaklets fogar har vi målat svarta – något som går att göra med en speciell penna (som till och med jag klarar av att hantera) och vi har lite tavlor som adderar färg. Ett funktionellt, stilrent och ganska tidstypiskt kök, helt enkelt. Men tråkigt.

Jag – och min fru, naturligtvis – har länge velat ta steget bort från det vita. Vi har redan gjort det i sovrummet – där fick samme målare applicera en puderrosa färg på väggarna – och i barnens rum – där har vi valt två olika fototapeter som, surprise, sattes upp av målaren i fråga. Nämnde jag att vi var usla på hantverk?

I köket så var det köksluckorna som fick sig en ansiktslyftning. Målaren hämtade dem på fredagen och redan på eftermiddagen på måndag så satt de på plats. En chock. Jäklar vilken skillnad det blev. Vi valde en färg som går lite åt det skogsgröna hållet – en mörk ton som verkligen tar fram det bästa ur alla andra saker. Träet på bänkskivorna, det vita kaklet – till och med metallfärgen på vitvarorna passar in. Det känns som att laga mat i ett skogsbryn.

Det enda som inte riktigt stämmer in är tavlorna, men de klarar å andra sidan både jag och frugan av att byta. Frågan är till vad? Vi får väl ge oss ut på lite skattjakt bland alla Secondhand-butiker i Stockholm antar jag.

Jag hade blivit en ganska hyfsad advokat

Jag lever det perfekta livet, om detta råder det inget tvivel. Åtminstone efter mina måttstockar, som till stor del så klart är dimensionerade utifrån det liv jag lever. Och det är väl det det handlar om, att vara nöjd med de kort man tilldelats och spela dem så väl man kan, i stället för att gapa om fusk, välta bord och ställa till med oreda. Nej, jag har en underbar familj, ett jobb där jag får hyfsat utlopp för min kreativitet och ett gäng trofasta och lagom smarta vänner som sällan bangar för det goda i livet (öl).

Är det slumpen som styr?

Men ibland drömmer jag om en alternativ verklighet, ett liv där jag är någon annan. Där jag gjort annorlunda val i livet och hamnat på ett helt annat ställe. Jag blir alltmer övertygad om att våra liv styrs av slumpen. Vi vill ju gärna tro att vi befinner oss där vi är på grund av de vi är, men sanningen är att det är precis tvärtom. Vi blir de vi blir på grund av det som inträffar. Och mina dagdrömmerier om parallella verkligheter är en lek med de vägval i livet som vi till stor del gör utan någon större eftertanke.

Advokatyrket fascinerar mig

I ett av dessa scenarier är jag advokat. Ett yrke som alltid fascinerat mig, till stor del därför att jag undrat över vad som egentligen lockar dessa välkammade, vältaliga unga människor till att ge sig i kast med samhällets skuggsidor och låta sig översköljas av ilska, sorg, våld och konflikter. Är de omutbara altruister som tror på rättvisan som den högsta makten? Eller är de bara opportunistiska lycksökare som söker snabba cash? Kanske en bit av båda?

Den andra anledningen till att jag ibland drömmer om livet som advokat är att jag tror att jag faktiskt skulle passa för yrket. Jag gillar att läsa lagtext och sätta mig in i vad som gäller. Jag tycker om att sätta mig in i människoöden och hur och varför människor hamnat där de är. Är det på grund av de val de gjort (som jag så tvärsäkert hävdade här ovanför) eller beror det på något annat? Social bakgrund? Mentala och fysiska förutsättningar? Slumpen? Livet är gåtfullt och svårnavigerat och som advokat både hjälper och stjälper man människor utifrån en tydlig måttstock: Lagen.

Kanske brottmål? Eller familjerätt?

Jag är lika fascinerad av vårdnadstvister som brottmål – överhuvudtaget är de ämnen som fascinerar mig mest de som har med mänskliga öden att göra, där mycket står på spel för de inblandade personerna. Särskilt familjerätten är ett område där sanningen tolkas så olika beroende på vilken sida man befinner sig. Ett misshandelsmål är ofta ganska tydligt: Kalle slog Olle på käften, fyra vittnen såg vad som hände. I en vårdnadstvist kan det finna lika många versioner av vad som pågår som det finns vittnesmål. Vad är sant? Är ens något entydigt sant? Vad är bäst för barnen, nu och i det långa loppet?

Vilken byrå skulle jag jobba på då? Kanske denna: http://www.salmipartners.se/. Salmi är ett coolt namn, nästan som Salming..

Det får stanna vid dagdrömmerier

Ja, tankarna far som de vill, men tillbaka i verkligheten slutar det alltid med att jag inser att jag ju är nöjd med livet som det är. Sanningen är den att jag må vara fascinerad av advokatyrket och de frågor det väcker, men att jag aldrig skulle orkat med livet som advokat. Framför allt undrar jag över personen jag hade blivit i så fall. Kanske mer cynisk, mindre naiv och mindre mottaglig för de simpla nöjen jag nu ser som livets goda.

 

Bevare mig för dolda fel

En kompis berättade om ett husköp som inte kan beskrivas som någonting annat än mardrömslikt. De hade hittat ett riktigt fint hus i Sköndal och eftersom de hade en snygg och ganska stor lägenhet inne vid Mariatorget var det inga som helst problem att bjuda friskt. Det var såklart kärlek vid första ögonkastet, och det sägs ju att kärleken är blind. Hur sant det uttrycket kan vara skulle de bittert få erfara.

Det var ju inte så att de kastade en hastig blick på huset och omedelbart bjöd fem miljoner. Nej, de gjorde som man ska, tittade länge och väl, funderade åtminstone en del över funktion och byggkvalitet, husets ålder, om det fanns fungerande tätskikt i badrummet. De kollade området och funderade över resvägar till jobb och skola. De är inga duvungar, och de gjorde det mesta enligt skolboken. Och allt såg helt perfekt ut, som de ville att det skulle göra. De anlitade en professionell besiktningsman och inte heller han hade några anmärkningar. Säljaren bedyrade att det inte fanns några fel på huset. Det var grönt ljus helt enkelt, och ni vet ju vad man gör vid grönt ljus. Man kör.

Vinnaren tar allt

Det blev en ganska vild budgivning eftersom det visade sig att de inte var de enda innerstadsbor med två barn som drömde om ett eget hus en bit ut från stan, men med bra kommunikationer. Många av dessa sökare tenderar ju också att ha en ganska väl tilltagen budget eftersom de vanligen jobbar inom reklam- eller IT-branschen. Men tro det eller ej, efter att ha fått ett mycket bra pris på lägenheten och sträckt sig bara lite för långt över sin budget lyckades de ta hem budgivningen. Kontrakt skrevs och hela världen tycktes ligga i ett rosenrött skimmer.

De flyttade in i november och började fixa i ordning. Kök och badrum var relativt nyfixade så de behövde inte plöja ner några större summor i att renovera. De målade och satte upp lite nya tapeter.

Brutal väckning

Efter drygt en månad i det nya huset vaknar de en natt av att brandvarnaren ringer. När de kommer ut i vardagsrummet är det fullt med rök i taket. De kastar sig upp för trapporna, väcker barnen och tar med dem ut i trädgården och ringer brandkåren. När brandkåren kommer dit har det börjat slå ut eldslågor från väggen i vardagsrummet. Brandkåren slår upp väggen och lyckas släcka branden. Det är en elledning som kortslutits.

De får sova hos kompisens svärföräldrar och sakta lägger sig den inledande paniken. Nästa dag ringer de säljaren och frågar om elen, varpå denne motvilligt medger att han själv ”fixat lite” med elen när han flyttade in. Bland annat har han kopplat en ny ledning till en gammal. Kompisen frågar om han är elektriker och killen svarar att han ”kan grejer” men inte är behörig på något sätt. Han får en ganska rejäl utskällning av min kompis och skäms naturligtvis ögonen ur sig.

Det slutar lyckligt

Det var inget att snacka om, säljaren bekostade renoveringen och nya elinstallationer. Det gick på mycket pengar men han ska ju vara glad att de inte polisanmälde honom. Om det har funnits ett tydligare exempel på ett dolt fel, som säljaren dessutom på sätt och vis visste om, så vill jag gärna se det. Jag tror att om de hade varit en smula mindre stjärnögda hade de kanske kunnat se att säljaren inte gick att lita på. Antagligen borde de ha frågat om hur och när elen var dragen. Min kompis är mest glad över att det inte slutade på ett mycket värre sätt. Själv har jag blivit ännu mer övertygad om att hus inte är någonting för mig. Förortslägenhet är min melodi.

På denna sida kan den som vill läsa på om hur det här med dolda fel funkar.

Bygge på gång i Småland

Det drar ihop sig, eller hur? Visst känner man att sommaren börjar krypa allt närmare. Plötsligt möter man personer som har ett leende på läpparna, som säger hej ochs om har tunnare kläder på sig. Just hejandet tar jag som det säkraste vårtecknet som finns. Under vintern så finns det knappt en person i Stockholm som bemödar sig med att heja så man möts.

Så fort solen börjar gå upp lite tidigare och värmen börjar komma – ja, då tinar gamle Svensson upp och kostar till och med på sig denna extremt ansträngande hälsningsfras. Sa han bittert – men utan ånger. Hyckleriet i detta går inte att bortse ifrån, men det kan jag avhandla vid något annat tillfälle. Nu gäller det sommaren.

I den här familjen så innebär sommaren en årlig resa ner till sommarstugan i Småland. Den gamla stugan där jag tillbringade mina somrar som barn och där mina barn nu alltså får spendera sina. En stuga, en sjö och en liten fotbollsplan på en äng bredvid – vad mer kan man begära egentligen? Frågan är felställd och kräver en liten rättelse: vad mer kan min fru begära?

Tja. Vad sägs om ett nytt tak, ny färg på fasaden, oändligt mycket gräsklippning, ett bygge av en uteplats… Listan fortsätter, men jag väljer att stanna där. Barnen får leka, pappa frå snickra – trots uppenbara handikapp i form av två tummar centrerade mitt i händerna. Jag tänker inte bygga – jag organiserar. I år har jag nämligen förberett allt.

Företag – check, väderskydd – check

Den här sommaren ska även jag ligga i en hängmatta och läsa ikapp högen av intressanta böcker jag försakat under året; en hög av dåligt samvete som kräver uppmärksamhet. Jag har – lite bakom min frus rygg – nämligen fixat med en byggfirma i Småland som kommer att se över taket, som kommer att fixa till altanen och – om tygen håller – även kommer att måla om.

Faktum är att de redan börjat med altanen. Jag får hela tiden små meddelanden som visar hur bygget går framåt. Det regnar i Småland och ävend en detaljen var jag (byggföretaget) smarta nog att föra in i ekvationen. För: de jobbar nämligen under ett väderskydd; ett slags större arbetstält som jag hyrde genom en återförsäljare. Smidigt, smart – och prisvärt.

Visst, det kostade några kronor att hyra detta väderskydd – men alternativet hade varit att denna byggfirma gått omkring och rullat sina tummar i den småländska lervällingen och räknat pengar. Mina pengar. Nu arbetar de för fullt. Alltmedan regnet öser ner utanför det underbara väderskydd som jag (dom) klokt nog välja att och betala för.

Väderprognosen är inte längre en fiende. Låt Småland dränkas i regn i ytterligare några veckor: mitt väderskydd kommer att göra det möjligt att njuta av böcker – och en helt ny altan, ny färg på stugan och ett fräschare tak – hela sommaren. Undra bara om detta väderskydd kan klippa gräset också?

Fotbollens avigsidor har visat sig

Jag är en stolt medlem av sällskapet Papa United. Medlem är kanske ett felaktigt ordval, jag skulle kanske snarare använda uttrycket nyckelspelare. Jag har en fri roll på mittfältet och jag kan därifrån – beroende på var jag befinner mig på planen – använda min spelintelligens och min känsliga högerfot för att leverera utsökta passningar till de, något slöa, forwards som spelar i likadana tröjor som jag.

Min högerfot är, enligt mig, så pass känslig att den skulle kunna användas för att hitta tryffel i en fransk skog. Det sägs att fotboll är mer än en sport, att det snarare är en passion och jag är beredd att skriva under på detta: jag är en passionerad älskare av sporten.

Frågar du övriga medlemmar i laget så kanske de kommer med lite annorlunda information om mig som spelare. Ord som lat, oengagerad, slö, halvfet och duglig kan komma att nämnas. Det kan även komma påståenden om att jag skjuter lika illa med både högern och vänstern och att det är min enda styrka då jag vare sig kan glidtackla, kasta inkast eller nicka. Fake News. Tro inte på dessa ord, det handlar om ren och skär desinformation i syfte att ta ner mig på jorden.

Sanningen? Den ligger i att jag och ett gäng gubbar spelar fotboll varje lördagmorgon i en gympahall i Enskede. Sant är att jag – och alla andra – har en fri roll och att vi spelar enligt lottens regler – drar du rött så spelar du i röda tröjor, drar du blått så har du – tada – blå tröjor på dig under den timme som matchen pågår. Papa United är, helt enkelt, en vanlig lunchrast likt den man hade i grundskolan. Med den enkla skillnaden att vi dricker öl på Hjälmaren en gång i månaden där vi passar på att se några matcher på Stryktipset.

Jag skulle inte byta bort det här gänget – eller dessa sammankomster – för allt i världen; det är roligt, det ger lite flås och det ger en chans att dels träffa vänner och dels få leka fotbollsproffs för en timme.

En diger sjukjournal börjar skapas

Det innebär dock inte att allt är frid och fröjd. Jag tänkte sammanfatta fotbollens avigsidor för oss åldrande män med hjälp av en lista – en typ av sjukjournal som väl sammanfattar vår gärning hittills.

  • Ledband i foten Hittills har tre stycken gubbar anmält frånvaro av denna anledning. Snabba vändningar, tunga kroppar och en mental ålder på tretton år – pang. Ledband uttänjt.
  • Näsben Ett näsben har gått av. Passande nog så kallas killen vars näsa gick av för Dala. händelseförloppet var det vanliga: hög boll, två satsande män, en tvekande (dala) och en nick panna mot näsa. Aj.
  • En tand . En tand har blivit utslagen och denna faktiskt från undertecknad. Jag fick nämligen en armbåge mitt i munnen i lördags och det hela ville sig inte bättre än att en framtand dick av. jag ska dock inte klaga allt för mycket. Dels så var det inte meningen och dels så kunde jag besöka en akuttandläkare i Stockholm nästan direkt. En akuttandläkare som satte dit en provisorisk tand (som snart ska ersättas är planen) och som tog bort smärtan som genom ett mirakel. Visst, det känns lite skumt i munnen – men på det stora hela så är jag väldigt nöjd med jobbet som denne akuttandläkare la ner. Mest nöjd är jag med att det A) inte kostade så extremt mycket (jag trodde att en akuttandläkare skulle salta notan rejält) B) att det fanns tid trots att det handlade om en lördag och C) att jag hann till biran på Hjälmaren. En öl som blev flera stycken då killen som låg bakom olyckan lovade att ta min nota som plåster på såren. Perfekt, med andra ord.
  • En hälsena Den värsta skadan som inträffat handlar om en avsliten hälsena. Den får mitt besök hos en akuttandläkare att blekna – nästan försvinna – i jämförelse. Fy, vad ont det såg ut att göra. Och, det lät som ett pistolskott då det skedde. Jag kan nästan inte skriva detta utan att bli illamående. han som drabbades verkar dock inte alltför nedslagen – trots några månader i gips och hoppande på kryckor. han påstår att han ska spela så fort gipset försvinner. Den som lever får, av allt att döma, se.

Videokonferens underlättar arbetet

Vårt jobb har tagit stora steg i utvecklingen och från att från början varit lite skeptisk så är jag nu helt såld. Jag trodde att det hela skulle sluta i fiasko – en mer teknologisk profil i kombination med ett större miljötänk; ungefär så presenterades förslaget. Jag – alltid en aning avogt inställd till teknikens framfart (jag hade förmodligen gått i bräschen för att stoppa hjulet på den tiden det begav sig) – trodde inte riktigt på presentationen utan ryckte mest på axlarna då chefen meddelade den nya given.

Vilka kort innehöll då denna? Jo, att vi skulle sluta resa så mycket inom jobbet. Något som inte direkt drabbar mig – jag har min fasta plats på kontoret – men där säljsidan berörs väldigt mycket. istället för det fysiska mötet så skulle vi börja hänge oss åt videokonferenser med kunder, leverantörer och återförsäljare. Något som skulle spara in mycket pengar och som dessutom skulle minska slitaget på vår miljö.

Med facit i hand så är jag väldigt glad över detta beslut. Efter lite sedvanligt gnissel så har nämligen alla accepterat att en videokonferens fungerar lika bra som ett fysiskt möte – om inte bättre. Det som skett är nämligen att jag – i min roll som copywriter – är mer involverad i försäljningen också. Då jag tidigare var lite av ett mörkt kort som bara nämndes i förbifarten så kan jag genom en videokonferens dels presenteras för kund och dels också delta genom idéer.

Kort sagt – vägen mellan vårt företag, våra kunder och mellan oss som anställda har blivit kortare tack vare lösningen i form av en videokonferens snarare än ett renodlat face-to-face-möte. En mycket bra lösning!

Begagnade julklappar blir årets melodi

I övrigt rullar livet på i sakta mak. Jag har börjat ta tag i julklapparna redan nu då jag minns stressen från ifjol. I år kommer jag uteslutande att köpa begagnade saker och jag håller redan nu ögonen på Blocket samt på en massa auktionssajter. Vi får se om jag hittar något spännande till alla. Men, det känns onekligen bra att ha tagit det här beslutet – detta då det dels blir billigare och dels också är bättre för vår miljö. Ord jag kidnappat från talet min chef höll angående fördelarna med en videokonferens.

Harry blir nog svårast att sälja in den här idén till. Han vill bara ha nytt, nytt och åter nytt. Vi får hoppas att svärföräldrarna är mer medgörliga än vad vi – enligt honom, snåla och dumma – föräldrar är. Hanna däremot, hon tycker att det verkar toppen. Till henne blir det också lätt att hitta något personligt. Ska åka till Rönnels imorgon och se om de har några fina böcker som jag kan köpa till henne.

Dagens låt: Family Entertainment – The Undertones

Dagens Ord – Videokonferens

Dagens Boktips: Professorns December – Saul Bellows

Får leva utan badrum någon vecka

Komfort. Jag har tagit dig för given. Jag ska aldrig mer klaga på världsliga ting ty jag har nu sett hur allvaret i vitögat! Nåja, det dramatiska tonen till trots – vi har haft några tuffa dagar i familjen. Man håller nämligen på med en omfattande renovering i våra fastigheter och där allt från fasader till bostäder ser över. Fasadrenoveringen blir väldigt bra – de gråtrista husen som vi har i området börjar kläs i – lämpligt nog i bajenland – grön-vita färger. Snyggt och fräscht. De har precis börjat i vårt hus och snart kommer även detta att se lika bra ut som grannhusen.

Det som däremot redan har påbörjats är ingreppen inomhus: något som definitivt kommit att påverka vårt sätt att leva. De håller på med att reparera stammarna och jag fick hör att detta kallas för en relining. Att just en relining används ska jag tydligen vara extremt tacksam för. Vanligt är annars ett stambyte och det vet jag inte om jag klarat av. En relining är jobbig nog! Vi har tvingats använda provisoriska toaletter och duschar i några dagar nu och ska så gör ai ytterligare en vecka. Att dela toalett med Andersson på våning tre, med Petterson på sexan och med Fru Liljegren på våning två är ingen ljuv musik, det kan jag lova. Trängsel, stank, smuts och, ursäkta uttrycket, ren skit. Jag tyar inte.

Men som sagt, jag är tacksam att det handlar om att reparera rör och inte att byta ut dem. Då hade det handlat om månader istället för någon vecka.

“ Jag vägrar att bo i en hyreskasern, vägrar att bo i en hyreskasern “. Jodå, jag misstänker att gamle Peps Persson skrev den låten efter ett stambyte. Att vara nära sina grannar är bra – att vara för nära dem är, helt enkelt, inget vidare.

I övrigt då? jag hoppas att ni såg vem som vann Nobelpriset igår? Ett gammalt tips från undertecknad – har ni följt mina boktips så har ni också kunnat se att jag tipsat om Ishiguro och hans bok Begravd Jätte. Roligt att Sara Danius och de andra i Akademien följer den här bloggen så pass slaviskt. Skämt åsido – en välförtjänt vinnare och ett steg fram mot fjolåret. Även om jag älskar Bob Dylan så tycker jag att författare ska vinna. Musiker har sina egna pris. jag var lite orolig för att man skulle ta det hela ett steg längre och in i absurdum och ge priset till typ en reklamare.

Livet puttrar vidare. Trots relining, trots hösten och trots den där dåren Trump i Vita Huset. det gör ju alltid det och det är ju fint och tröstande. Man vänjer sig, som Kjell Höglund sjöng – man får lov att vänja sig. En vecka till badrummets Grand Opening, det klarar jag.

Dagens låt: Man vänjer sig – Kjell Höglund

Dagens ord: Avvänjning

Dagens boktips: Den stora sömnen – Raymond Chandler