Jag är en stolt medlem av sällskapet Papa United. Medlem är kanske ett felaktigt ordval, jag skulle kanske snarare använda uttrycket nyckelspelare. Jag har en fri roll på mittfältet och jag kan därifrån – beroende på var jag befinner mig på planen – använda min spelintelligens och min känsliga högerfot för att leverera utsökta passningar till de, något slöa, forwards som spelar i likadana tröjor som jag.

Min högerfot är, enligt mig, så pass känslig att den skulle kunna användas för att hitta tryffel i en fransk skog. Det sägs att fotboll är mer än en sport, att det snarare är en passion och jag är beredd att skriva under på detta: jag är en passionerad älskare av sporten.

Frågar du övriga medlemmar i laget så kanske de kommer med lite annorlunda information om mig som spelare. Ord som lat, oengagerad, slö, halvfet och duglig kan komma att nämnas. Det kan även komma påståenden om att jag skjuter lika illa med både högern och vänstern och att det är min enda styrka då jag vare sig kan glidtackla, kasta inkast eller nicka. Fake News. Tro inte på dessa ord, det handlar om ren och skär desinformation i syfte att ta ner mig på jorden.

Sanningen? Den ligger i att jag och ett gäng gubbar spelar fotboll varje lördagmorgon i en gympahall i Enskede. Sant är att jag – och alla andra – har en fri roll och att vi spelar enligt lottens regler – drar du rött så spelar du i röda tröjor, drar du blått så har du – tada – blå tröjor på dig under den timme som matchen pågår. Papa United är, helt enkelt, en vanlig lunchrast likt den man hade i grundskolan. Med den enkla skillnaden att vi dricker öl på Hjälmaren en gång i månaden där vi passar på att se några matcher på Stryktipset.

Jag skulle inte byta bort det här gänget – eller dessa sammankomster – för allt i världen; det är roligt, det ger lite flås och det ger en chans att dels träffa vänner och dels få leka fotbollsproffs för en timme.

En diger sjukjournal börjar skapas

Det innebär dock inte att allt är frid och fröjd. Jag tänkte sammanfatta fotbollens avigsidor för oss åldrande män med hjälp av en lista – en typ av sjukjournal som väl sammanfattar vår gärning hittills.

• Ledband i foten Hittills har tre stycken gubbar anmält frånvaro av denna anledning. Snabba vändningar, tunga kroppar och en mental ålder på tretton år – pang. Ledband uttänjt.
• Näsben Ett näsben har gått av. Passande nog så kallas killen vars näsa gick av för Dala. händelseförloppet var det vanliga: hög boll, två satsande män, en tvekande (dala) och en nick panna mot näsa. Aj.
• En tand . En tand har blivit utslagen och denna faktiskt från undertecknad. Jag fick nämligen en armbåge mitt i munnen i lördags och det hela ville sig inte bättre än att en framtand dick av. jag ska dock inte klaga allt för mycket. Dels så var det inte meningen och dels så kunde jag besöka en akuttandläkare i Stockholm nästan direkt. En akuttandläkare som satte dit en provisorisk tand (som snart ska ersättas är planen) och som tog bort smärtan som genom ett mirakel. Visst, det känns lite skumt i munnen – men på det stora hela så är jag väldigt nöjd med jobbet som denne akuttandläkare la ner. Mest nöjd är jag med att det A) inte kostade så extremt mycket (jag trodde att en akuttandläkare skulle salta notan rejält) B) att det fanns tid trots att det handlade om en lördag och C) att jag hann till biran på Hjälmaren. En öl som blev flera stycken då killen som låg bakom olyckan lovade att ta min nota som plåster på såren. Perfekt, med andra ord.
• En hälsena Den värsta skadan som inträffat handlar om en avsliten hälsena. Den får mitt besök hos en akuttandläkare att blekna – nästan försvinna – i jämförelse. Fy, vad ont det såg ut att göra. Och, det lät som ett pistolskott då det skedde. Jag kan nästan inte skriva detta utan att bli illamående. han som drabbades verkar dock inte alltför nedslagen – trots några månader i gips och hoppande på kryckor. han påstår att han ska spela så fort gipset försvinner. Den som lever får, av allt att döma, se.