Lite dramatisk rubrik kanske, men inte desto mindre sann. För drygt en vecka sedan var jag ute på Ica Maxi i Nacka och storhandlade. En liten detalj som jag, hör och häpna, trivs rätt bra med. Det är ganska rogivande att gå omkring därinne, klämma och känna på olika saker, fylla vagnen och kanske göra det där klippet på något typ av godis precis vid kassan. Har jag ingen tid att passa så har jag inga som helst problem med att gå omkring och dra kundvagnen framför. Jag kan, i det avseendet, relatera full ut med de klassiska gubbarna på Biltema.
Biltema var det ja. När jag kom ut från affären och skulle ställa in varorna i bilen så upptäckte jag nämligen en prydlig buckla på baksidan. En buckla som gjort att lacken försvunnit i området. Jag kollade av framme i bilen och lyfte på vindrutetorkarna för att se om det fanns någon lapp. Men inte då. Inte nog med att man blivit påkörd av en annan bilist. Man har dessutom blivit påkörd av världens fegaste, uslaste och slappaste människa.
Hur kan man köra på någon utan att lämna en lapp med A) en ursäkt och B) sina kontaktuppgifter. Scum of the earth! Det är sådana människor som jag föraktar mest av allt. Alla kan ju göra fel, men man måste väl för guds skull kunna ta konsekvenserna av agerandet? Jag kastar inte direkt den första stenen någonsin – i något sammanhang. Men, jag är alltid beredd att ta konsekvenserna om jag gjort fel. Det gör ju till och med barn. Jösses.
Fick boka tid hos en billackering i Stockholm
Nu fick jag istället ta konsekvenserna av någon annans handlingar. Det är inte fullt lika nobelt. Jag pratade med några på parkeringen, men ingen hade sett någonting. En tant mumlade något om en rivstartande röd bil som lämnat parkeringen några minuter tidigare. Det är vad jag har att gå på och det känns aningen klent som signalement att lämna till Polisen. Jag fick ge upp. Bilen har en buckla, lacken har släppt och mycket mer är det inte med den saken.
Nu har bilen ingen buckla och den har ny lack. Jag agerade nämligen ganska rådigt i samband med denna incident. Redan på parkeringen googlade jag billackering Stockholm och lämnade mina uppgifter (se Herr Smitare, man kan göra det!). De återkopplade redan på måndag och under tisdagen så befann jag på denna billackering i Stockholm för att få bilen fixad. Det var liksom inte mer med det.
Personalen på denna billackering i Stockholm var ytterst serviceminded och jag satt där, läste tidningar och drack kokhett kaffe i de lack-luktande lokalerna. Inte alls fel utan väldigt trivsamt.
Kostnaden togs dessutom av försäkringen så jag behövde bara betala för självrisken. Den skulle naturligtvis mannen i den röda bilen ha stått för, men det är en helt annan historia. Nu börjar det bli dags att knyta ihop säcken här. Det är, av allt att döma, en dag imorgon också.