Månad: juli 2018

Förändringens vindar fläktar skönt

Nog är nog. Vi är en familj som är ganska osentimentala då det kommer till inredning och möbler. Det är inte så att vi hakar på alla trender som dyker upp. Definitivt inte – istället försöker vi hitta saker som vi själv gillar och om det är något som för tillfället är på tapeten även för andra: fine.

Det vi är ute efter är att förändra och vi gör det av olika skäl. Dels så mår vi bättre av det. Det handlar om en hobby och vi båda känner att vi får utlopp för en kreativitet genom att ändra i vårt hem. Dels så är det roligt också. Vissa par har matlagning som gemensamt intresse, andra har sport, vissa saknar helt gemensamma intressen – vi har inredning som passion.

Det här kan dock kollidera med andra saker. Vår miljö exempelvis. Det är inte hållbart att hela tiden slita- och slänga, köpa nytt och kasta saker som är fullt fungerande. Därför råder några fasta förhållningsregler. Vi köper ingenting nytt om det inte finns ett definitivt behov. Det kan vara vitvaror, det kan handla om att byta saker i duschen och det gäller elektronik. I övrigt så letar vi på Stadsmissionen, på Myrorna, på Blocket och på olika auktionssidor. Något som också är en del av tjusningen.

Vem som helst kan gå in på typ Länna Möbler och köpa sig extremt snygga saker; men det tar bort den där känslan som man kan få av att hitta någonting fantastiskt i en secondhand-affär – för en rimlig peng – och ringa hem för att berätta om fyndet.

Då man tar möbeln/tavlan/vasen i handen så kan man knappt tro att det är sant, man går mot kassan – hela tiden med en tanke om att någon kommer att stoppa en och säga att det skett ett misstag; föremålet är felaktigt prismärkt! – och betalar för att sedan, med ljusets hastighet, försvinna ut och ta tunnelbanan hem.

Vi tar hjälp av en målare

Vi tar hjälp också. Ingen av oss är speciellt tekniskt lagd och ingen kan speciellt mycket om att bygga eller renovera. Det är tråkigt då jag helst av allt skulle vilja gör allting själv. Det finns en typ av lockelse i att gå omkring på Bauhaus, känna på verktyg, väga material och humma med alla andra gubbar.

Men, jag kan inte: jag är totalt värdelös på att bygga. Jag har inget tålamod, jag blir lätt irriterad och jag har inte bara en tumme mitt i handen – jag har en hand helt bestående av tummar. Min fru är likadan. Om inte värre.

Vi har lyckligtvis kompisar som är bättre lämpade med olika verktyg i sina händer. En målare och en snickare i synnerhet. Den senare är den vi anlitar allra mest – både för att måla finare snickerier och för lite större projekt. I helgen så anlitade vi vår käre bekante, herr målare, för ett lite större projekt.

Vår målare fick fixa våra köksluckor

Vi har haft ett ganska stabilt kök sett till inredningen där den genomgående tonen varit vit. Kylskåpet och frysen går i metallic och det har brutit av; likaså har våra köksbänkar gjort det då de är gjorda av trä. kaklets fogar har vi målat svarta – något som går att göra med en speciell penna (som till och med jag klarar av att hantera) och vi har lite tavlor som adderar färg. Ett funktionellt, stilrent och ganska tidstypiskt kök, helt enkelt. Men tråkigt.

Jag – och min fru, naturligtvis – har länge velat ta steget bort från det vita. Vi har redan gjort det i sovrummet – där fick samme målare applicera en puderrosa färg på väggarna – och i barnens rum – där har vi valt två olika fototapeter som, surprise, sattes upp av målaren i fråga. Nämnde jag att vi var usla på hantverk?

I köket så var det köksluckorna som fick sig en ansiktslyftning. Målaren hämtade dem på fredagen och redan på eftermiddagen på måndag så satt de på plats. En chock. Jäklar vilken skillnad det blev. Vi valde en färg som går lite åt det skogsgröna hållet – en mörk ton som verkligen tar fram det bästa ur alla andra saker. Träet på bänkskivorna, det vita kaklet – till och med metallfärgen på vitvarorna passar in. Det känns som att laga mat i ett skogsbryn.

Det enda som inte riktigt stämmer in är tavlorna, men de klarar å andra sidan både jag och frugan av att byta. Frågan är till vad? Vi får väl ge oss ut på lite skattjakt bland alla Secondhand-butiker i Stockholm antar jag.

Jag hade blivit en ganska hyfsad advokat

Jag lever det perfekta livet, om detta råder det inget tvivel. Åtminstone efter mina måttstockar, som till stor del så klart är dimensionerade utifrån det liv jag lever. Och det är väl det det handlar om, att vara nöjd med de kort man tilldelats och spela dem så väl man kan, i stället för att gapa om fusk, välta bord och ställa till med oreda. Nej, jag har en underbar familj, ett jobb där jag får hyfsat utlopp för min kreativitet och ett gäng trofasta och lagom smarta vänner som sällan bangar för det goda i livet (öl).

Är det slumpen som styr?

Men ibland drömmer jag om en alternativ verklighet, ett liv där jag är någon annan. Där jag gjort annorlunda val i livet och hamnat på ett helt annat ställe. Jag blir alltmer övertygad om att våra liv styrs av slumpen. Vi vill ju gärna tro att vi befinner oss där vi är på grund av de vi är, men sanningen är att det är precis tvärtom. Vi blir de vi blir på grund av det som inträffar. Och mina dagdrömmerier om parallella verkligheter är en lek med de vägval i livet som vi till stor del gör utan någon större eftertanke.

Advokatyrket fascinerar mig

I ett av dessa scenarier är jag advokat. Ett yrke som alltid fascinerat mig, till stor del därför att jag undrat över vad som egentligen lockar dessa välkammade, vältaliga unga människor till att ge sig i kast med samhällets skuggsidor och låta sig översköljas av ilska, sorg, våld och konflikter. Är de omutbara altruister som tror på rättvisan som den högsta makten? Eller är de bara opportunistiska lycksökare som söker snabba cash? Kanske en bit av båda?

Den andra anledningen till att jag ibland drömmer om livet som advokat är att jag tror att jag faktiskt skulle passa för yrket. Jag gillar att läsa lagtext och sätta mig in i vad som gäller. Jag tycker om att sätta mig in i människoöden och hur och varför människor hamnat där de är. Är det på grund av de val de gjort (som jag så tvärsäkert hävdade här ovanför) eller beror det på något annat? Social bakgrund? Mentala och fysiska förutsättningar? Slumpen? Livet är gåtfullt och svårnavigerat och som advokat både hjälper och stjälper man människor utifrån en tydlig måttstock: Lagen.

Kanske brottmål? Eller familjerätt?

Jag är lika fascinerad av vårdnadstvister som brottmål – överhuvudtaget är de ämnen som fascinerar mig mest de som har med mänskliga öden att göra, där mycket står på spel för de inblandade personerna. Särskilt familjerätten är ett område där sanningen tolkas så olika beroende på vilken sida man befinner sig. Ett misshandelsmål är ofta ganska tydligt: Kalle slog Olle på käften, fyra vittnen såg vad som hände. I en vårdnadstvist kan det finna lika många versioner av vad som pågår som det finns vittnesmål. Vad är sant? Är ens något entydigt sant? Vad är bäst för barnen, nu och i det långa loppet?

Vilken byrå skulle jag jobba på då? Kanske denna: http://www.salmipartners.se/. Salmi är ett coolt namn, nästan som Salming..

Det får stanna vid dagdrömmerier

Ja, tankarna far som de vill, men tillbaka i verkligheten slutar det alltid med att jag inser att jag ju är nöjd med livet som det är. Sanningen är den att jag må vara fascinerad av advokatyrket och de frågor det väcker, men att jag aldrig skulle orkat med livet som advokat. Framför allt undrar jag över personen jag hade blivit i så fall. Kanske mer cynisk, mindre naiv och mindre mottaglig för de simpla nöjen jag nu ser som livets goda.