Ibland så kan jag bli aningen morbid. Jag kan tänka på min egen död och vad som ska hända med alla som blir kvar; vad kommer de att säga om mig, hur kommer min begravning att se ut, vilka kommer att besöka min gravsten och hur många kommer överhuvudtaget att bry sig?

Sedan tänker jag på barnen och blir direkt ledsen. Döden är ju egentligen det ultimata sveket mot sina barn. Man har lovat att alltid finnas där, att alltid ställa upp ochs å pang – pappa är borta. Vilken sjuk hjärna konstruerade livet så att det måste ta slut och på så många fruktansvärda sätt?

Nåja. Det är väl så att man ska leva livet fullt ut och så vidare. Varje dag är kanske den sista och kanske blir man mer levande om man välkomnar döden in i sitt liv; accepterar den ständiga närvaron från det stundande schackpartiet som är omöjligt att vinna? Kanske.

Jag kan i alla fall känna mig lite bättre till mods och frambringa lite mer glädje om jag gör mig själv medveten om att klockan någon gång kommer sluta ticka, att ljuslågan brinner ut och att jag kommer att hamna några meter under jord någon gång i framtiden.

Hur kommer folk att minnas mig egentligen?

Gravstenar och minnesmärken då; hur vill jag att folk ska minnas mig? Det här är nog en större fråga för mig än för många andra. Jag älskar ord och jag älskar snärtiga kommentarer. Det innebär att jag också vill att min gravsten ska ha någonting sådant skrivet på sig. Tyvärr är två av mina favoriter redan upptagna och dessa vill jag inte plagiera. Vilka inskriptioner på vilka gravstenar tänker jag på? Den första är författaren och konstnären från Söder i Stockholm – och tillika min farsas favorit – Slas. På hans gravsten står det – kort och koncist: Här Vilar En Annan. Det är en jäkligt bra text.

Den andra läste jag i DN i dödsannonserna där – så det kanske inte är säkert att texten finns graverad på någon gravsten förvisso. Men där stod i alla fall skrivet:

XX avled den XX.XX.XX och sörjs av Y, Z och Ö. “ XX – Livsfarlig till havs, Oduglig i hamn “.

Den är svårslagen, eller hur? Jag får fundera ett varv till gällande gravstenar och texter. Klart är det att jag aldrig kommer att låta något fotbollslag och emblemet till AIK, Djurgården eller Bajen pryda min gravsten. Där går gränsen för det personliga över i ren tragikomik. Möjligen att jag låter någon gravera in silhuetten av vår gamla bil på stenen. Den rackaren ska förfölja mig in i graven.