Hundar gör livet så mycket bättre för oss människor. Det är vårt ansvar att se till att de lever ett bra liv. Träning ger hundar trygghet och lugn. Hundkurser i Stockholm kan göra en verklig skillnad.

Hundar är sociala djur som behöver en ledare. Om de inte får en tydlig ledare tar många hundar själva på sig den rollen. En osäker eller otydlig ledare är lika dåligt som att inte erbjuda hunden stabilitet och stöd. I en väl fungerande flock vet alla sin plats, och harmoni råder.

Detta tillstånd uppstår inte automatiskt. Särskilt för förstagångsägare kan det vara svårt att veta vad som är rätt och fel. Dessutom har man kanske inte många möjligheter att träffa andra hundar i vardagen. Att delta i hundkurser i Stockholm är den perfekta lösningen.

Vad kan man förvänta sig av en hundkurs?

En hundkurs är inte bara för hunden, utan lika mycket för ägaren. Genom det sociala samspel som sker med andra hundar och hundägare lär man sig hur man beter sig. Din fyrbenta vän får möta hundar av olika storlekar och temperament och lära sig att hantera dessa möten. Dessa färdigheter är minst lika viktiga som de grundläggande momenten som inkallning, och de kommer att vara värdefulla för er under hela livet tillsammans.

En valpkurs lägger grunden för fortsatt utveckling. Kanske träffar ni nya vänner att umgås med utanför kursen. Kanske upptäcker ni gemensamma intressen hos dig och din hund. Då kan ni fortsätta på en mer avancerad nivå senare. Agility och spårning är roliga fortsättningskurser, men först måste ni bygga upp en stark grund.

Vet du hur du räddar någons liv? Om du deltar i en HLR utbildning kommer du få kunskaper som kan rädda liv. I Stockholm finns flera kurser att gå så det är bara att sätta igång och boka in dig!

Hjärtstopp är en vanlig dödsorsak i Sverige och Stockholm. Många hade kunnat räddats från döden om de hade fått hjälp. Hjälp i form av livräddande insatser. När hjärtat stannar behövs hjärt- och lungräddning. Fram tills att sjukvårdare når fram till någon med hjärtstopp, kan en helt vanlig person hjälpa till med HLR. Denna helt vanliga person kan vara ingen mindre än du. Därför borde du gå en utbildning i HLR.

Om hjärtat stannar – efter utbildning i HLR kan du ingripa

Vi måste ha syre för att överleva. När vi andas kommer syrerik luft ner i lungorna. Syret tas upp och transporteras med blodet ut till kroppens alla delar. Blodet kan ta sig fram genom ådrorna med hjälp av hjärtats pumpkraft. Varje hjärtslag ger blodet en skjuts framåt. Om hjärtat slutar att slå når inte det syrerika blodet fram dit det ska. Därför behövs HLR vid ett hjärtstopp. Med mun- mot munmetoden kan man blåsa ner nytt syrerikt blod i någon annans lungor. Med tryck, kompressioner, på bröstkorgen kan man pumpa ut det blodet som hjärtat nu inte gör. På en kurs i HLR lär du dig hur man gör.

Letar du efter en HLR-utbildning i Stockholm? Det är bara att googla så hittar du en fort. Sen kan du rädda liv.

Jag är mest av allt en pragmatisk människa. Fungerar det så finns det ingen anledning att byta – vår gamla bil är väl det tydligaste exemplet på detta. Samma bil i en annan familj skulle för länge sedan ha hamnat på något skrotupplag i utkanten av Stockholm och blivit styckad till oigenkännlighet. Hos oss – läs mig – så får bilen vara kvar så länge den rullar.

Min fru är mer av en drömmare och hon hatar att stå still. Jag brukar ibland tänka på oss två ur ett historiskt perspektiv där hon skulle vara en sådan som uppfann hjulet och tog civilisationen vidare. Jag själv skulle förmodligen stå längst fram i ledet och klaga på alla dessa nymoderniteter och fortsätta hylla muskelkraften vid olika transporter. Där måste jag skärpa mig och inse att min fru allt som oftast har en poäng.

Jag mår också bra av förändring – men jag hatar att förändra; något som hänger ihop med min totala brist på talang inom bygg- och hantverk.

Min fru har hittat ett företag i Stockholm

Vad handlar då detta om? Jo, det är dags att renovera vårt badrum. Vi har ett badrum som ser ut som ett… Ja, badrum, helt enkelt. En blå plastmatta, en dusch i hörnet, en toalett och ett handfat av normal modell och snitt. Vad mer kan man begära egentligen? Min fru vill ha extra allt: hon vill ha klinkers, hon vill ha golvvärme, spotlights i taket, glasväggar framför duschen, ett handfat som är fristående och ett inbyggt badrumsskåp.

Det är också där själva grunden för vår badrumsrenovering ligger. Min fru har kontaktat ett företag i Stockholm som kan göra allting och där allt från rörmokare, elektriker, plattsättare och snickare ingår i tjänsten.

Och, det ingår dessutom en badrumsplanerare och den tjejen har min fru spunnit loss rejält med. Varje kväll hör jag samtalen.

“ Men vad händer om vi flyttar toaletten tio centimeter år vänster, kan man bygga in kommoden, är det möjligt att göra en liten trappa till duschen, går det att få dimmers till lamporna?”. Livliga diskussioner som jag är glad att jag slipper delta i. Jag vill ha ett nytt badrum, men jag vill slippa vara med under en badrumsrenovering.

Vi åker utomlands under tiden

Det fina är att jag inte kommer att behöva vara med heller. Projektet är planerat att ta två veckor och det har min fru löst genom att boka in oss på en semester. Den första veckan kommer vi att semestra i huvudstaden – min fru har lånat stugan som några bekanta äger ute på Ingarö. Det blir toppen att ta tillvara på hösten på det sättet – fiska, åka lite båt, gå i skogen och bara hänga med varandra. Där finns ingen tv så jag anar konflikt med barnen, men det brukar faktiskt gå över förväntan då den första abstinensen lagt sig.

Vecka två av vår badrumsrenovering ser jag fram emot mest: då åker vi till Spanien. Vi ska vara i Barcelona en vecka och då jag aldrig varit där så blir det lite av en dröm som går uppfyllelse. Fotboll, tapas, kyrkor som aldrig blir färdiga, katalanska, Vindens Skugga, cervesas, sol… Min fru vet vilka knappar hon ska trycka på.

Det enda kruxet var att få ledigt för ungarna. Tack vare en väl utformad studieplan och förstående lärare så gick det vägen. Nu ser jag fram emot vår badrumsrenovering. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva.

Å ena sidan, å andra sidan. Vi har två stycken ben och i vissa fall så kan det vara svårt att bestämma vilket man ska stå på. I frågan om bilkörning och användande av bilen så har vår familj hamnat i en sådan situation. Å ena sidan så vill vi inte köra så mycket bil i och med att det sliter så mycket på miljön. Vi har en bil – men vi väljer att inte använda den mer än nödvändigt; vi har den för storhandling och för längre resor utanför Stockholm. Skulle jag inte vara så nostalgisk av mig så skulle vi sålt skrället för länge sedan och börjat med en bilpool istället.

Men, å andra sidan då? Ja, vi har kommit till en punkt där bilen måste användas i en större utsträckning. Barnen har skaffat sig aktiviteter som sker en bra bit bort – ridning i Haninge! – och för att få ihop pusslet så måste bilen användas. Av oss båda.

Det är nämligen i dagsläget bara jag som får köra – min fru saknar körkort. Det har också varit hennes stora sorg i livet. Man kan riktigt se på henne att hon skäms över detta och att hon drar sig undan så fort det blir tal om att bilar och bilkörning. Man ska ta körkort – det är den svenska normen.

Till viss del så kan jag hålla med. Även om man inte aktivt vill köra bil så är ett körkort något som är bra att ha då det öppnar många dörrar. Och: vilken frihetskänsla det är att få köra bil också. Det glömmer man lätt bort. Jag brukar tänka tillbaka på den dagen jag fick körkort och minnas hur stolt jag var; plötsligt var jag vuxen, kunde ta mig vart jag ville och när som helst. En härlig känsla (även om mamma och pappa betalade bensinen).

Jag får köra orimligt mycket

Nog med nostalgi nu. Nu handlar det om min fru och hennes körkort. Vi pratade om detta i veckan då det visade sig att jag A) skulle vara tvungen att köra och hämta till ridskolan två gånger och B) passa på att köra Harry till en vän i Tyresö och C) Handla all mat inför veckan.

Det innebar att fyra av mina kvällar blev uppbokad och att min fru inte behövde offra någon av sina. Offra är naturligtvis ett starkt ord, men ni förstår vad jag menar. Då det dessutom innebar att jag var tvungen att gå tidigare från jobbet så blev det ännu mer påtagligt; detta då min fru var ledig och således kunde ha kört bilen om hon bara fått.

Det var inte jag som tog upp saken, det var hon som visade mig ett papper i form av ett lämplighetsintyg och en startdatum till en intensivkurs i Stockholm. Hon ska börja nu på måndag och jag ber således mina medtrafikanter om en liten tjänst: håll er inomhus. Skämt åsido naturligtvis.

Hon kommer att klara sin intensivkurs galant

Min fru saknar inte körvana. Hon körde faktiskt mycket bil med sina föräldrar då hon var yngre. Men hon – som många andra – gav upp vid en missad uppkörning och sedan började åren gå. Kunskapen ligger alltså latent hos henne. Djupt därinne finns en kunskap om växlar, dragläge, rondeller, fickparkering och backning runt hörn. Det enda jag är orolig för är Stockholm. En intensivkurs i Stockholm måste vara oerhört mycket svårare än en motsvarande sådan i exempelvis Sveg där allt man måste oroa sig för är en rondell och två trafikljus.

Men, en intensivkurs i Stockholm ger å andra sidan en möjlighet att ta tjuren vid hornen direkt. Börjar man köra i Stockholm så kommer man också att bli en skickligare bilförare, mer riskmedveten, bättre på att förutse olika situationer och få en bättre känsla för tempot. Hon siktar på att vara klar på 14 dagar. Jag tror hon klarar det på 12 dagar. Det blir så jäkla bra det här. Jag gillar ridskolan, men få verkar ta min hästallergi på allvar.

Det var inte alltför länge sedan vi genomförde ett stambyte i fastigheten och nu är det tydligen dags för nästa jäklighet – vi ska renovera alla fönster. Eller, då jag kollade så var det i och för sig två år sedan stambytet skedde. Men ändå. Tar det aldrig slut? Vi bor i en äldre fastighet och dessa projekt är väl en del av kontraktet man skriver under då man väljer ett sådant boende. Lyckligtvis så är vår styrelse engagerad och förutseende. Det hedrar dem, jag har hört skräckexempel från kompisar där liknande projekt tvingats ske akut och där kostnaden också blivit därefter.

Vår stundande fönsterrenovering är inte akut, den sker i förebyggande syfte och den sker efter att vår styrelse tagit in så många offerter man mäktat med. Helt enligt skolboken och det gör att jag känner mig synnerligen trygg med att A) en fönsterrenovering är nödvändig och B) att den kommer att utföras av rätt företag i Stockholm.

Men, det är ett litet plåster i sammanhanget. Att offra sin egen bekvämlighet är alltid tufft och även om en fönsterrenovering sker förhållandevis snabbt och effektivt så får man ändå räkna med att en massa byggarbetare går omkring i bostaden, skräpar ner och lever om.

Jag må låta bortskämd här – och det ber jag om ursäkt för – men faktum är att vi befinner oss i årets mest stressiga period. Jag har extremt mycket att göra på jobbet, min fru har fullt upp och ungarna har en massa saker med ridning, luciauppträdanden och hockeyträningar. Att addera en fönsterrenovering på detta känns som att knyta en stor cementsugga längs vristen och hoppa ner i Nybroviken. Det är ju dessutom jul snart? Skulle jag ha någonting att säga till om så skulle jag sikta på att genomföra det här grandiosa projektet närmare sommaren – gärna sommaren 2023.

Positiva sidor av en fönsterrenovering

Jag låter som en gammal repig skiva nu, det är jag medveten om. Jag borde sluta gnälla och se det positivt istället. Vad ger vår fönsterrenovering? Jo, följande:

• Bättre inomhusklimat. Vi har en dragig lägenhet och barnen har – till och från – haft problem med förkylningar. Vissa nätter har det varit så kallt inomhus att dubbla täcken varit ett måste.
• Lägre kostnader. Visst, vi kommer att få en lite högre hyra för att finansiera en fönsterrenovering. Detta är en initial kostnad. På sikt så kommer fönstren att spara oss pengar. Man byter nämligen ut glasen med energiglas och samtidgt som alla otätheter försvinner så kommer också uppvärmningskostnaderna att sjunka dramatiskt.
• Snyggare fastighet. Även om jag gillar när det skaver och ser lite fult och smutsigt ut så kan jag inte förneka att våra fönster är i behov av en renovering. Möter man vår fastighet med ögonen så ser det ut som att vandra omkring i en förort till Kiev snarare än en finare förort till Stockholm. Fönstren är smutsiga, de har sprickor och de saknar färg på flera ställen. Det har passerat en gräns och en fönsterrenovering är ett måste sett till estetiken – som även höjer värdet på hela fastigheten (och på alla lägenheter).

Istället för att gnälla således: bra jobbat styrelsen! Som tack kan ni räkna med ett omval på nästa stämma.

Vi äger en bil. Det är väl lika bra att få det sagt så att man slipper bli beskylld för att vara en hycklare. Det går nämligen att vara bilägare och bry sig om miljön. jag är inte dummare än att jag ser att bilen är nödvändig i vissa delar av Sverige. Bor man i Norrlands inland så är det ett måste att använda sig av bilen för att ta sig till jobbet, till hemmet, för att köra barnen och så vidare. Det finns liksom inga andra alternativ.

Det har vi i Stockholm och ändå så äger vi en bil. Hycklare? Nej, inte om man ser till hur ofta den används. Vi använder bilen kanske två gånger i veckan och då gör vi det för att vi måste. Dottern ska på ridträning långt ut i Västerhaninge och tyvärr så finns det inga bussar som passar. Vi kan liksom inte ta en taxi varje gång. Under dessa träningar så passar vi på att åka till Länna för att storhandla och slår därigenom två flugor i en smäll. Resten av veckan så åker vi kollektivtrafik som vanliga dödliga.

En lackförsegling i samband med rekonden

På det stora hela så är bilen en förlustaffär. Vår är typ femton år gammal så vi lär knappt få tillbaka någonting mer än en skrotpremie då vi väl gör oss av med den. Jag gillar den dock; den är trevlig att köra, den är snygg och jag får fortfarande ett visst lyckorus av att köra – det måste erkännas. Det enda jag ogillar är miljöförstöringen och det faktum att bilen har en förmåga att bli extremt smutsig.

Jag vill ha en ren bil. Åker jag två gånger i veckan – då ska det också så ståndsmässigt ut. Något som allt för sällan sker: avgaser, fågelspillning (jag vet vem du är, bofink…), pollen, lerskvätt, allmän smuts – allt fastnar på vår bild. Eller fastnade. jag gjorde nämligen en insats i helgen och lämnade in bilen för en rekond. Väl där såg jag en tjänst som jag – efter att ha läst på lite – inte kunde motstå. Jag fick en keramisk lackförsegling utförd.

Keramisk lackförsegling håller smutsen borta

Om jag ska beskriva en keramisk lackförsegling så handlar det om en uppdaterad vaxning? Jag menar att den gamla tidens vax – jag var ofta med farsan och vaxade bilen, speciellt efter att ha sett Karate Kid – fungerar på ungefär samma sätt; men betydligt sämre.

Det ett keramiskt lackskydd ger är nämligen ett lager – en extra hinna – som gör att smutsen inte får fäste; oavsett om det handlar om pollen, flugor eller om fågelspillning. Keramisk lackförsegling skyddar även mot vägsalt och mot solens strålning. I och med att vår bil är röd och så pass gammal så har en viss rodnad redan uppkommit – men vår lackförsegling kanske kan hindra den från att se ut som Rosa Panterns bil.

Det kostade några kronor, men å andra sidan så garanteras också en effekt som håller i sig under en lång tid. Det vi la ut på en keramisk lackförsegling kommer vi att få igen på att vi (läs jag) slipper åka och tvätta bilen så ofta. Den som är intresserad av att läsa mer om lackförsegling kan läsa här.

Nog är nog. Vi är en familj som är ganska osentimentala då det kommer till inredning och möbler. Det är inte så att vi hakar på alla trender som dyker upp. Definitivt inte – istället försöker vi hitta saker som vi själv gillar och om det är något som för tillfället är på tapeten även för andra: fine.

Det vi är ute efter är att förändra och vi gör det av olika skäl. Dels så mår vi bättre av det. Det handlar om en hobby och vi båda känner att vi får utlopp för en kreativitet genom att ändra i vårt hem. Dels så är det roligt också. Vissa par har matlagning som gemensamt intresse, andra har sport, vissa saknar helt gemensamma intressen – vi har inredning som passion.

Det här kan dock kollidera med andra saker. Vår miljö exempelvis. Det är inte hållbart att hela tiden slita- och slänga, köpa nytt och kasta saker som är fullt fungerande. Därför råder några fasta förhållningsregler. Vi köper ingenting nytt om det inte finns ett definitivt behov. Det kan vara vitvaror, det kan handla om att byta saker i duschen och det gäller elektronik. I övrigt så letar vi på Stadsmissionen, på Myrorna, på Blocket och på olika auktionssidor. Något som också är en del av tjusningen.

Vem som helst kan gå in på typ Länna Möbler och köpa sig extremt snygga saker; men det tar bort den där känslan som man kan få av att hitta någonting fantastiskt i en secondhand-affär – för en rimlig peng – och ringa hem för att berätta om fyndet.

Då man tar möbeln/tavlan/vasen i handen så kan man knappt tro att det är sant, man går mot kassan – hela tiden med en tanke om att någon kommer att stoppa en och säga att det skett ett misstag; föremålet är felaktigt prismärkt! – och betalar för att sedan, med ljusets hastighet, försvinna ut och ta tunnelbanan hem.

Vi tar hjälp av en målare

Vi tar hjälp också. Ingen av oss är speciellt tekniskt lagd och ingen kan speciellt mycket om att bygga eller renovera. Det är tråkigt då jag helst av allt skulle vilja gör allting själv. Det finns en typ av lockelse i att gå omkring på Bauhaus, känna på verktyg, väga material och humma med alla andra gubbar.

Men, jag kan inte: jag är totalt värdelös på att bygga. Jag har inget tålamod, jag blir lätt irriterad och jag har inte bara en tumme mitt i handen – jag har en hand helt bestående av tummar. Min fru är likadan. Om inte värre.

Vi har lyckligtvis kompisar som är bättre lämpade med olika verktyg i sina händer. En målare och en snickare i synnerhet. Den senare är den vi anlitar allra mest – både för att måla finare snickerier och för lite större projekt. I helgen så anlitade vi vår käre bekante, herr målare, för ett lite större projekt.

Vår målare fick fixa våra köksluckor

Vi har haft ett ganska stabilt kök sett till inredningen där den genomgående tonen varit vit. Kylskåpet och frysen går i metallic och det har brutit av; likaså har våra köksbänkar gjort det då de är gjorda av trä. kaklets fogar har vi målat svarta – något som går att göra med en speciell penna (som till och med jag klarar av att hantera) och vi har lite tavlor som adderar färg. Ett funktionellt, stilrent och ganska tidstypiskt kök, helt enkelt. Men tråkigt.

Jag – och min fru, naturligtvis – har länge velat ta steget bort från det vita. Vi har redan gjort det i sovrummet – där fick samme målare applicera en puderrosa färg på väggarna – och i barnens rum – där har vi valt två olika fototapeter som, surprise, sattes upp av målaren i fråga. Nämnde jag att vi var usla på hantverk?

I köket så var det köksluckorna som fick sig en ansiktslyftning. Målaren hämtade dem på fredagen och redan på eftermiddagen på måndag så satt de på plats. En chock. Jäklar vilken skillnad det blev. Vi valde en färg som går lite åt det skogsgröna hållet – en mörk ton som verkligen tar fram det bästa ur alla andra saker. Träet på bänkskivorna, det vita kaklet – till och med metallfärgen på vitvarorna passar in. Det känns som att laga mat i ett skogsbryn.

Det enda som inte riktigt stämmer in är tavlorna, men de klarar å andra sidan både jag och frugan av att byta. Frågan är till vad? Vi får väl ge oss ut på lite skattjakt bland alla Secondhand-butiker i Stockholm antar jag.

En kompis berättade om ett husköp som inte kan beskrivas som någonting annat än mardrömslikt. De hade hittat ett riktigt fint hus i Sköndal och eftersom de hade en snygg och ganska stor lägenhet inne vid Mariatorget var det inga som helst problem att bjuda friskt. Det var såklart kärlek vid första ögonkastet, och det sägs ju att kärleken är blind. Hur sant det uttrycket kan vara skulle de bittert få erfara.

Det var ju inte så att de kastade en hastig blick på huset och omedelbart bjöd fem miljoner. Nej, de gjorde som man ska, tittade länge och väl, funderade åtminstone en del över funktion och byggkvalitet, husets ålder, om det fanns fungerande tätskikt i badrummet. De kollade området och funderade över resvägar till jobb och skola. De är inga duvungar, och de gjorde det mesta enligt skolboken. Och allt såg helt perfekt ut, som de ville att det skulle göra. De anlitade en professionell besiktningsman och inte heller han hade några anmärkningar. Säljaren bedyrade att det inte fanns några fel på huset. Det var grönt ljus helt enkelt, och ni vet ju vad man gör vid grönt ljus. Man kör.

Vinnaren tar allt

Det blev en ganska vild budgivning eftersom det visade sig att de inte var de enda innerstadsbor med två barn som drömde om ett eget hus en bit ut från stan, men med bra kommunikationer. Många av dessa sökare tenderar ju också att ha en ganska väl tilltagen budget eftersom de vanligen jobbar inom reklam- eller IT-branschen. Men tro det eller ej, efter att ha fått ett mycket bra pris på lägenheten och sträckt sig bara lite för långt över sin budget lyckades de ta hem budgivningen. Kontrakt skrevs och hela världen tycktes ligga i ett rosenrött skimmer.

De flyttade in i november och började fixa i ordning. Kök och badrum var relativt nyfixade så de behövde inte plöja ner några större summor i att renovera. De målade och satte upp lite nya tapeter.

Brutal väckning

Efter drygt en månad i det nya huset vaknar de en natt av att brandvarnaren ringer. När de kommer ut i vardagsrummet är det fullt med rök i taket. De kastar sig upp för trapporna, väcker barnen och tar med dem ut i trädgården och ringer brandkåren. När brandkåren kommer dit har det börjat slå ut eldslågor från väggen i vardagsrummet. Brandkåren slår upp väggen och lyckas släcka branden. Det är en elledning som kortslutits.

De får sova hos kompisens svärföräldrar och sakta lägger sig den inledande paniken. Nästa dag ringer de säljaren och frågar om elen, varpå denne motvilligt medger att han själv ”fixat lite” med elen när han flyttade in. Bland annat har han kopplat en ny ledning till en gammal. Kompisen frågar om han är elektriker och killen svarar att han ”kan grejer” men inte är behörig på något sätt. Han får en ganska rejäl utskällning av min kompis och skäms naturligtvis ögonen ur sig.

Det slutar lyckligt

Det var inget att snacka om, säljaren bekostade renoveringen och nya elinstallationer. Det gick på mycket pengar men han ska ju vara glad att de inte polisanmälde honom. Om det har funnits ett tydligare exempel på ett dolt fel, som säljaren dessutom på sätt och vis visste om, så vill jag gärna se det. Jag tror att om de hade varit en smula mindre stjärnögda hade de kanske kunnat se att säljaren inte gick att lita på. Antagligen borde de ha frågat om hur och när elen var dragen. Min kompis är mest glad över att det inte slutade på ett mycket värre sätt. Själv har jag blivit ännu mer övertygad om att hus inte är någonting för mig. Förortslägenhet är min melodi.

På denna sida kan den som vill läsa på om hur det här med dolda fel funkar.

Komfort. Jag har tagit dig för given. Jag ska aldrig mer klaga på världsliga ting ty jag har nu sett hur allvaret i vitögat! Nåja, det dramatiska tonen till trots – vi har haft några tuffa dagar i familjen. Man håller nämligen på med en omfattande renovering i våra fastigheter och där allt från fasader till bostäder ser över. Fasadrenoveringen blir väldigt bra – de gråtrista husen som vi har i området börjar kläs i – lämpligt nog i bajenland – grön-vita färger. Snyggt och fräscht. De har precis börjat i vårt hus och snart kommer även detta att se lika bra ut som grannhusen.

Det som däremot redan har påbörjats är ingreppen inomhus: något som definitivt kommit att påverka vårt sätt att leva. De håller på med att reparera stammarna och jag fick hör att detta kallas för en relining. Att just en relining används ska jag tydligen vara extremt tacksam för. Vanligt är annars ett stambyte och det vet jag inte om jag klarat av. En relining är jobbig nog! Vi har tvingats använda provisoriska toaletter och duschar i några dagar nu och ska så gör ai ytterligare en vecka. Att dela toalett med Andersson på våning tre, med Petterson på sexan och med Fru Liljegren på våning två är ingen ljuv musik, det kan jag lova. Trängsel, stank, smuts och, ursäkta uttrycket, ren skit. Jag tyar inte.

Men som sagt, jag är tacksam att det handlar om att reparera rör och inte att byta ut dem. Då hade det handlat om månader istället för någon vecka.

“ Jag vägrar att bo i en hyreskasern, vägrar att bo i en hyreskasern “. Jodå, jag misstänker att gamle Peps Persson skrev den låten efter ett stambyte. Att vara nära sina grannar är bra – att vara för nära dem är, helt enkelt, inget vidare.

I övrigt då? jag hoppas att ni såg vem som vann Nobelpriset igår? Ett gammalt tips från undertecknad – har ni följt mina boktips så har ni också kunnat se att jag tipsat om Ishiguro och hans bok Begravd Jätte. Roligt att Sara Danius och de andra i Akademien följer den här bloggen så pass slaviskt. Skämt åsido – en välförtjänt vinnare och ett steg fram mot fjolåret. Även om jag älskar Bob Dylan så tycker jag att författare ska vinna. Musiker har sina egna pris. jag var lite orolig för att man skulle ta det hela ett steg längre och in i absurdum och ge priset till typ en reklamare.

Livet puttrar vidare. Trots relining, trots hösten och trots den där dåren Trump i Vita Huset. det gör ju alltid det och det är ju fint och tröstande. Man vänjer sig, som Kjell Höglund sjöng – man får lov att vänja sig. En vecka till badrummets Grand Opening, det klarar jag.

Dagens låt: Man vänjer sig – Kjell Höglund

Dagens ord: Avvänjning

Dagens boktips: Den stora sömnen – Raymond Chandler