Å ena sidan, å andra sidan. Vi har två stycken ben och i vissa fall så kan det vara svårt att bestämma vilket man ska stå på. I frågan om bilkörning och användande av bilen så har vår familj hamnat i en sådan situation. Å ena sidan så vill vi inte köra så mycket bil i och med att det sliter så mycket på miljön. Vi har en bil – men vi väljer att inte använda den mer än nödvändigt; vi har den för storhandling och för längre resor utanför Stockholm. Skulle jag inte vara så nostalgisk av mig så skulle vi sålt skrället för länge sedan och börjat med en bilpool istället.

Men, å andra sidan då? Ja, vi har kommit till en punkt där bilen måste användas i en större utsträckning. Barnen har skaffat sig aktiviteter som sker en bra bit bort – ridning i Haninge! – och för att få ihop pusslet så måste bilen användas. Av oss båda.

Det är nämligen i dagsläget bara jag som får köra – min fru saknar körkort. Det har också varit hennes stora sorg i livet. Man kan riktigt se på henne att hon skäms över detta och att hon drar sig undan så fort det blir tal om att bilar och bilkörning. Man ska ta körkort – det är den svenska normen.

Till viss del så kan jag hålla med. Även om man inte aktivt vill köra bil så är ett körkort något som är bra att ha då det öppnar många dörrar. Och: vilken frihetskänsla det är att få köra bil också. Det glömmer man lätt bort. Jag brukar tänka tillbaka på den dagen jag fick körkort och minnas hur stolt jag var; plötsligt var jag vuxen, kunde ta mig vart jag ville och när som helst. En härlig känsla (även om mamma och pappa betalade bensinen).

Jag får köra orimligt mycket

Nog med nostalgi nu. Nu handlar det om min fru och hennes körkort. Vi pratade om detta i veckan då det visade sig att jag A) skulle vara tvungen att köra och hämta till ridskolan två gånger och B) passa på att köra Harry till en vän i Tyresö och C) Handla all mat inför veckan.

Det innebar att fyra av mina kvällar blev uppbokad och att min fru inte behövde offra någon av sina. Offra är naturligtvis ett starkt ord, men ni förstår vad jag menar. Då det dessutom innebar att jag var tvungen att gå tidigare från jobbet så blev det ännu mer påtagligt; detta då min fru var ledig och således kunde ha kört bilen om hon bara fått.

Det var inte jag som tog upp saken, det var hon som visade mig ett papper i form av ett lämplighetsintyg och en startdatum till en intensivkurs i Stockholm. Hon ska börja nu på måndag och jag ber således mina medtrafikanter om en liten tjänst: håll er inomhus. Skämt åsido naturligtvis.

Hon kommer att klara sin intensivkurs galant

Min fru saknar inte körvana. Hon körde faktiskt mycket bil med sina föräldrar då hon var yngre. Men hon – som många andra – gav upp vid en missad uppkörning och sedan började åren gå. Kunskapen ligger alltså latent hos henne. Djupt därinne finns en kunskap om växlar, dragläge, rondeller, fickparkering och backning runt hörn. Det enda jag är orolig för är Stockholm. En intensivkurs i Stockholm måste vara oerhört mycket svårare än en motsvarande sådan i exempelvis Sveg där allt man måste oroa sig för är en rondell och två trafikljus.

Men, en intensivkurs i Stockholm ger å andra sidan en möjlighet att ta tjuren vid hornen direkt. Börjar man köra i Stockholm så kommer man också att bli en skickligare bilförare, mer riskmedveten, bättre på att förutse olika situationer och få en bättre känsla för tempot. Hon siktar på att vara klar på 14 dagar. Jag tror hon klarar det på 12 dagar. Det blir så jäkla bra det här. Jag gillar ridskolan, men få verkar ta min hästallergi på allvar.