Hårtransplantation – hur ska man tänka?

Jag är en av de män som lyckats dra en vinstlott i det enda genetiska lotteri som betyder någonting: jag har håret kvar på huvudet. För, och håll med om detta: för en man så spelar det ingen roll om en liten putande mage börjar synas, det gör inget om rumpan dras nedåt av tyngdkraften och det är bara coolt om det börjar synas lite rynkor i ansiktet. Men, så fort håret börjar dra sig tillbaka – problem. 

Det är den stora skillnaden mellan män och kvinnor. Vi bryr oss inte på samma sätt om våra kroppar och vi accepterar ett åldrande på ett mer öppet sätt. Vilket naturligtvis också har att göra med normer och krav från samhället. Kvinnor drabbas av en helt annan yttre press och helt andra krav än vad vi män gör; vilket naturligtvis är förjävligt. Håret är det enda som vi kan jämställa rent komplex -mässigt med kvinnans motsvarighet till extra kilon, till storlek på bröst, till platt mage och så vidare. 

En kompis ska få en hårtransplantation 

Män har det lättare, men därmed inte sagt att det inte gör ont att drabbas av håravfall. Jag har, som sagt, tur i denna fråga. Många av mina vänner har det inte. Jag vet inte hur många som plötsligt tycker att det är jäkligt snyggt att bära keps och som bär denna huvudbonad 24/7. Där anar man nästan att kepsen försöker dölja något, eller hur? 

Givetvis. Det som alltid visar sig är att det finns kraftiga vikar, en uttunnad lugg eller en kal fläck bak på hjässan. Jag har genom åren sett alla varianter: överkamningar, kepsar, hattar, hästsvansar, tappra försök att spara ut håret (spoiler: fungerar aldrig) och där en kompis till och med körde med en bandana under en period. Något som kvalificerade honom som världens mjäkigaste MC-snubbe. 

Samma kompis har nu tagit det ett steg längre. Han har bokat in en tid för en hårtransplantation. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Min bild av en sådan är att det bara blir konstigt. Håret som växer upp blir krulligt och tunt, det ser annorlunda ut och det känns väldigt märkligt att titta på. Jag förklarade detta för kompisen och han höll med mig fullt ut.

Ny behandling ger bättre resultat 

Men, han visade även upp en ny behandling – det sista halmstrået? – som var totalt annorlunda mot andra transplantationer. Det innebär att varje hårsäck – som är i en växande fas – förflyttas separat. I hans fall kommer man att plocka hår från ryggen och sätta det på hjässan. Bilderna han visade mig var faktiskt väldigt naturtrogna. Dessutom hade han kontaktat flera personer som testat behandlingen och han hade till och med bilat till Sigtuna bara för att träffa en av dessa. Kort sagt, han var påläst och han var redo att gå vidare. Vem är jag att stoppa in käppar i dessa hjul? 

<p>Skulle denna hårtransplantation visa sig fungera så blir ingen gladare än jag. Är han nöjd så är jag nöjd! Om inte, ja – då får han väl damma av bandanan igen. Svårare än så är det inte. Säger jag, med mitt långa, tjocka hår intakt.

Rätt hundfoder gör skillnad

Vi är från och till hundvakt till en polare. Det är bara skoj. Både jag och frugan är uppväxta med hundar och det här är ett perfekt sätt för oss att vänja barnen vid ett hundägande. Något som inte fungerar just nu – men som kanske kan komma att bli på tapeten i framtiden om vi någon gång förverkligar drömmarna om att lämna Stockholm. Vilket inte lär ske i brådrasket och därför blir taxen Ture vår livräddare. 

Vi brukar låna Ture någon helg i månaden när min kompis och hans sambo ska ut och roa sig. En klassisk win-win: de får gå ut på tu man hand, äta gott och mysa på utan någon oro för Ture – vi får njuta av denna fantastiska lilla varelse och våra barn får se hur livet med en hund fungerar. Lilla och lilla förresten. Gamle Ture är inte så liten längre. 

I och med dessa speciella tider av corona så har vi inte haft honom på länge. Därför var det glädjande att vi återigen fick frågan om att vara hundvakt. Vi tackade ja på stående fot och stod nästan klistrade vid dörren när vi hörde att de gick i trapphuset. In kom inte den där pigga, glada lilla taxen vi vant oss vid. Istället rullade – nåja, nästan – in en fet liten hund vars mage nästan släpade i golvet. Chocken var total och jag, en man känd för att lägga band på mig, frågade vad i hela friden som hänt? Varför är Ture så fet? Kompisen mumlade något om dåliga vanor och klappade sig även på sin egen rundlagda mage. Det är väl ingen ursäkt! 

Nytt hundfoder beställt 

Vi tog ett snack om hundfoder och jag visade på vikten av att alltid ha rätt sådant i hundskålen. Att ge en hund fel hundfoder är en riktig björntjänst och i synnerhet för en så pass utsatt hundras som taxar. Ryggen tar  stryk, deras hjärta klarar inte påfrestningen av vikten och de blir mer lättirriterad än vad de ska vara. Det hundfoder de lämnade till oss kasserades: jag åkte med det till den djuraffär jag har i närheten och sa att de kunde ge bort det till någon annan hundägare som har en större hund. 

Kompisen hade nämligen köpt ett hundfoder anpassat för en hund med en matchvikt mellan 30-50 kilo. Ture väger – eller ska väga, snarare – som en handväska. Därefter köpte jag nytt hundfoder, anpassat för taxar, och gav kompisen adressen till en hemsida varifrån man kan beställa detta till bättre priser. Tänk att man ska behöva vara som en extrapappa även till hundens ägare? Det är ju sjukt. 

Jaja. Det ordnar sig. Jag får ta ansvar även över denna bit och försöka påverka min kompis i rätt riktning. Är det något som jag lärt mig efter att ha ägt hundar som barn så är det två saker: rätt hundfoder och rätt disciplin är det som hunden mår allra bäst av. Att, som min kompis, servera hunden fel mat och att dessutom ge Ture tillåtelse att äta mat vid bordet. Det är ohållbart. Som hundägare har man ett ansvar!

Lyckat kalas för grabben

Harry fyllde år i helgen. Det är naturligtvis en stor grej för en sexåring, men för en pappa så är det en påminnelse om att livet rusar på i ett tempo man knappt kan hantera. Jag minns fortfarande förlossningen på Sös. Jag minns när jag höll honom i min famn för första gången. Jag minns alla utflykter och promenader med barnvagnen, jag minns nätterna med skrik och gråt, jag minns de spännande första dagarna på förskolan. Han börjar bli stor och det innebär att jag blir allt äldre. Det är ett faktum som inte är helt lätt att hantera. 

Dessa tankar i kombination med Corona skapade lite problem sett till att ett födelsedagskalas skulle anordnas. Jag var inte helt på topp och då det vanligtvis är undertecknad som sköter allt som har med matlagning och bakning inför kalas så skapades problem. Min fru var heller inte särskilt uppåt och framåt i dessa frågor. Vill man ens bjuda folk i dessa tider? Man kan nästan se rubrikerna framför sig: Corona-fest i Årsta – oansvariga föräldrar bakom smittvåg. 

Hemska tanke. Samtidigt: han fyller sex år, han vill ha ett kalas, han vill träffa släkt och vänner och han vill bli firad. Självklarheter. Vi satte oss ned tillsammans och pratade ihop oss som familj där alla fick ge sina cents i frågan. Lösningen? Catering i Stockholm

Catering i Stockholm räddade oss 

Vi valde en enkel mellanväg i form av catering i Stockholm. Genom detta så kunde vi anordna ett kalas för Harry där jag och min fru slapp slita ihjäl oss i köket. En klar fördel som vi kunde summera efteråt var att vi de facto var deltagare på kalaset. Tidigare kalas och fester som vi anordnat har mer handlat om att rodda en massa saker och slita hårt i kulisserna. Då har man nästan tittat på klockan och hoppats på att gästerna – sorry! – ska gå hem någon gång. Nu blev det istället ett kalas där vi verkligen kunde umgås med våra vänner, med släkten och med föräldrarna till de andra barnen. Som det kändes så hade kalaset kunnat pågå i minst några timmar till.

Vi ska emellertid även säga följande: även om vi valde catering i Stockholm så innebar inte det att vi stod sysslolösa. Nej, det företag vi anlitade var väldigt måna om att vi skulle vara involverade. Detta innebar ett gemensamt planeringsarbete där vi tillsammans skapade menyn och gick igenom vad som skulle göras. Den stora skillnaden låg i att vårt jobb var slut i och med detta. Så fort gästerna anlände så tog företaget över ansvaret och skötte allt som vi gemensamt kommit fram till. 

Harry var mer än nöjd. Att fira in sin sexårsdag med alla han älskar var stort. Han somnade direkt, omgärdad av alla nya leksaker och med ett leende på läpparna. Man blir ju onekligen varm inombords av en sådan syn. Det blir ännu ett minne att lägga in i den enorma minnesbank som jag börjat sortera in i huvudet. 

Coronan då? Vi körde utomhus och med lämpligt avstånd mellan samtliga inbjudna. Vi kommer att slippa löpsedlarna. Det är en sak som är säker.

Påkörd på parkeringen

Lite dramatisk rubrik kanske, men inte desto mindre sann. För drygt en vecka sedan var jag ute på Ica Maxi i Nacka och storhandlade. En liten detalj som jag, hör och häpna, trivs rätt bra med. Det är ganska rogivande att gå omkring därinne, klämma och känna på olika saker, fylla vagnen och kanske göra det där klippet på något typ av godis precis vid kassan. Har jag ingen tid att passa så har jag inga som helst problem med att gå omkring och dra kundvagnen framför. Jag kan, i det avseendet, relatera full ut med de klassiska gubbarna på Biltema. 

Biltema var det ja. När jag kom ut från affären och skulle ställa in varorna i bilen så upptäckte jag nämligen en prydlig buckla på baksidan. En buckla som gjort att lacken försvunnit i området. Jag kollade av framme i bilen och lyfte på vindrutetorkarna för att se om det fanns någon lapp. Men inte då. Inte nog med att man blivit påkörd av en annan bilist. Man har dessutom blivit påkörd av världens fegaste, uslaste och slappaste människa. 

Hur kan man köra på någon utan att lämna en lapp med A) en ursäkt och B) sina kontaktuppgifter. Scum of the earth! Det är sådana människor som jag föraktar mest av allt. Alla kan ju göra fel, men man måste väl för guds skull kunna ta konsekvenserna av agerandet? Jag kastar inte direkt den första stenen någonsin – i något sammanhang. Men, jag är alltid beredd att ta konsekvenserna om jag gjort fel. Det gör ju till och med barn. Jösses. 

Fick boka tid hos en billackering i Stockholm 

Nu fick jag istället ta konsekvenserna av någon annans handlingar. Det är inte fullt lika nobelt. Jag pratade med några på parkeringen, men ingen hade sett någonting. En tant mumlade något om en rivstartande röd bil som lämnat parkeringen några minuter tidigare. Det är vad jag har att gå på och det känns aningen klent som signalement att lämna till Polisen. Jag fick ge upp. Bilen har en buckla, lacken har släppt och mycket mer är det inte med den saken. 

Nu har bilen ingen buckla och den har ny lack. Jag agerade nämligen ganska rådigt i samband med denna incident. Redan på parkeringen googlade jag billackering Stockholm och lämnade mina uppgifter (se Herr Smitare, man kan göra det!). De återkopplade redan på måndag och under tisdagen så befann jag på denna billackering i Stockholm för att få bilen fixad. Det var liksom inte mer med det. 

Personalen på denna billackering i Stockholm var ytterst serviceminded och jag satt där, läste tidningar och drack kokhett kaffe i de lack-luktande lokalerna. Inte alls fel utan väldigt trivsamt.

Kostnaden togs dessutom av försäkringen så jag behövde bara betala för självrisken. Den skulle naturligtvis mannen i den röda bilen ha stått för, men det är en helt annan historia. Nu börjar det bli dags att knyta ihop säcken här. Det är, av allt att döma, en dag imorgon också.

Man med ont i tanden

Dags att fixa tanden

Trogna läsare kanske minns att jag under en drabbning med fotbollslaget fick en tand utslagen för ungefär ett år sedan. Egentligen är det ju helt galet att i min ålder ägna tid åt att medvetet utsätta sig för skaderisker av det här slaget, men det är helt enkelt för kul för att jag ska kunna låta bli. Sedan avlöpte det hela ganska odramatiskt också. Jag fick snabbt tid hos en akuttandläkare som kunde konstatera att tanden inte gick att sätta tillbaka, varpå hon satte in en tillfällig tand som fästes i de kringliggande med en brygga. Lösningen var snygg, men den var också tänkt att vara just tillfällig.

Implantat är vägen att gå

Nu har denna tillfälliga lösning hållit i ungefär ett år. Och jag misstänker att den nog skulle hålla flera år till. Dock har jag nu, efter lite övertalning från min kära hustru, beslutat att satsa på en permanent lösning i form av ett tandimplantat. Ett tandimplantat kommer att göra att den nya tanden kommer att sitta lika säkert, och även se ut, som en riktig tand, och det är väl bra. Lösningen jag har nu kan nog ganska enkelt slås ut av ännu en armbåge i gympahallen i Enskede och jag är för gammal för att gå runt med glugg hela tiden.

I Sundbyberg fanns billigaste tandläkaren

Men gratis är det inte, och inte billigt heller. Faktum är att det är svindlande dyrt att få ett tandimplantat. Men efter gedigen forskning (läs googlande) har jag hittat en tandläkare i Sundbyberg som faktiskt har någorlunda rimliga priser på just tandimplantat. Ett sidospår här är att jag nu lärt mig att tandläkare prissätter väldigt olika. Ofta har man billigare priser än konkurrenterna på en del åtgärder och dyrare på andra. Ett sätt att nischa sig antar jag.

Den här tandläkaren i Sundbyberg har i alla fall valt att lägga sig något lägre när det gäller implantat. Så då får det bli dem. Efter tandvårdsbidrag och högkostnadsskydd blir priset lite drygt tio tusen spänn. Visst hade jag kanske hellre spenderat dessa kulor på en weekendresa till London eller en exklusiv ytterrock, men jag är också tillräckligt stor för att inse att man ibland måste välja nytta före nöje.

Beprövad teknik

Så på onsdag morgon sätter jag mig i en tandläkarstol i Sundbyberg och får ett hål uppborrat i mitt käkben, där tandläkaren fäster en titanskruv. Det låter som science fiction, men i Sverige har man satt tandimplantat i snart drygt femtio år, så det ska inte vara några konstigheter. Tandläkarens bedömning är att jag har ett starkt käkben och god läkförmåga, så sköter jag munhygienen bra så kommer implantatet att växa fast på tre fyra månader och sedan kan jag få min nya tand. Att säga att jag längtar är att överdriva en smula, men det ska faktiskt bli skönt att få det här fixat en gång för alla.

När chefer behöver leda andra

Att vara chef innebär inte bara att man bestämmer över andra, eller att man är den som fattar alla viktiga beslut. Även om just dessa delar också ingår. Men att vara en chef över andra människor – speciellt på ett företag som helst ska gå med vinst, innebär också att man ska kunna leda alla dem som arbetar på företaget.

Alla chefer föds inte alla gånger till ledare. Det måste man kanske träna sig till att bli. Och är man ”född till ledare” då behöver man ändå göra sig medveten om vad det är man gör, så att man blir en bra ledare. Vad är då en bra ledare?

Vad är en bra ledare?

Svaret beror på förstås vem du frågar. Men de allra flesta människor som svarar på frågan om vad de tycker är en bra ledare, tycker att en ledare, ska vara tydlig i sin kommunikation – alla måste förstå vad ledaren vill. En ledare som inte är tydlig med vad hon, eller han vill med företaget, får inte med sig sin personal. Vi, människor är flockdjur, och vi, liksom andra flockdjur vill ha en ledare. En ledare kan man följa, en ledare är en stark personlighet som får med sig andra människor och som kan tänka ut hur gruppen av människor ska klara sig genom tillvaron. Det sägs ju att våra hjärnor är anpassade efter den afrikanska savannen. Det var där som våra förfäder levde under mer än tusentals år. Våra hjärnor kom till under den perioden och fortfarande är våra hjärnor anpassade efter det slags livet, inte det storstadsliv som de flesta människor lever idag.

En ledare måste visa vägen

En ledare måste vara en förebild. Det är viktigt att även en ledare kan erkänna att hon, eller han har fel. Det förstärker bara bilden av en bra ledare. Det innebär att en ledare är mänsklig och kan se sina egna fel och brister. Alla kan göra fel, men det som gör en människa till en bra ledare är att hon, eller han kan erkänna det, ångra sig. Ta nya tag och börja om från början, så att man inte gör om sina fel och brister. Först då är man en god ledare. Här kan man läsa mer om ledarutveckling på: scmi.se.

Måste man anlita en arkitekt?

Jag och frugan har en hobby. Hon skulle antagligen beskriva det annorlunda, men enligt mig är det nog först och främst en hobby. Vi försöker komma på hur vårt drömhus ska se ut. Enligt min fru är det nämligen så att vårt mål är att en vacker dag ha råd att flytta till ett hus. Och det handlar inte om ett hus ute på landet, utan om ett hus här i Stockholm. Och dessutom handlar det om ett hus som vi ska bygga. Jag har försökt förklara för henne att jag jobbar som copywriter och inte som fotbollsproffs, något hon i och för sig är mycket väl medveten om, men hon verkar ändå fått för sig att ett husbygge på en tomt som vi köpt i Stockholm är en realistisk målbild.

Vi skapar något fantastiskt i fantasin

Så vår hobby, som alltså är hennes målmedvetna arbete mot sin dröm, är att tillsammans komma på hur detta hus ska se ut. Det är väldigt roligt. Jag vet inte om ni har tänkt på det, men ett hus kan vara ritat och byggt på en mängd olika sätt. Material, planlösning, taktyp, väderstreck, ventilation – allt måste gås igenom och när man gjort ett val står man genast inför fyra nya. Det vi vet än så länge är att vi vill ha en övervåning och minst fem rum. Och jag vill att huset får en källare där jag kan ha en bar och en hemmabio/biljardbord.

För det mesta är vi förvånansvärt överens om hur vi vill ha det. Vi gillar modern arkitektur, inom rimliga gränser, och det får inte bli för gulligt. Vi kollar på Grand Designs och blir avskräckta, men samtidigt lite imponerade. För mig, som bara ser vårt projekt som en förströelse, är det ett bra sätt att fördriva tiden, men för frugan, som faktiskt räknar med att vi ska bygga detta hus, så är det frustrerande att det inte verkar finnas en tydlig och rak väg att gå för den som vill bygga ett hus.

Det är för dyrt med arkitekt i Stockholm

En sak är vi helt klart inte överens om. Det handlar om utifall vi ska låta en arkitekt rita huset åt oss eller inte. För min fru är det en självklarhet att en arkitekt ska rita vårt hus, så att vi kan få igenom alla våra önskemål. Jag tänker att om vi någonsin faktiskt ska ha råd att bygga ett hus så måste det bli ett kataloghus. Att anlita en arkitekt i Stockholm kostar över tusen kronor i timmen. Att rita ett helt hus tar väl flera veckor? Frugan menar att huset blir värt mer om en arkitekt ritat det, och det kan jag väl delvis hålla med om, men då måste det ju vara någon känd arkitekt, och då blir det ju ännu dyrare.

Dessutom är ju kataloghus också arkitektritade, menar jag. Det är bara det att kataloghus är som en sammansmältning av olika smarta arkitektlösningar, som en best of-samling ungefär. Min fru är tyvärr inte imponerad av detta argument.

Verklighet trots allt?

Min livskamrat tror att vi kommer att kunna hitta någon ung, hungrig arkitekt som är nyutexaminerad och har visioner. Någon som kan gå loss på våra skisser, få inspiration och ge oss ett otroligt pris. Och vem vet, kanske har hon rätt? Jag tänker inte sätta några käppar i hjulet för henne, även om jag tror att det kommer att bli svårt att genomföra. Dessutom trivs jag utmärkt här i en lägenhet nära stan. Men vem vet, det kanske inte varar för evigt.

Gud hjälpe elfirman – eller en företagsrekonstruktion

Visst har jag stött på begreppet företagsrekonstruktion i mina dagar. Och nog har jag haft ett visst hum, om än ganska vagt, om vad det innebär. Jag trodde dock aldrig att en företagsrekonstruktion skulle påverka mig och min ekonomi på något sätt. I min värld är det mäktiga finansjättar som ägnar sig åt företagsrekonstruktioner, företag som liksom är lite för stora och mäktiga för att kunna gå i konkurs, lite som när staten måste gå in och rädda banker från att gå under så att de kan fortsätta suga ut oss stackars kunder.

Men nej, även små simpla hantverksföretag kan bli föremål för en företagsrekonstruktion, och den som har en fordring på dem får snällt sätta sig ner och vänta. Och nu har jag blivit en av dem, eftersom det elbolag jag anlitat för att dra ny el till badrummet ansökt om och blivit beviljade en företagsrekonstruktion. Oväntat? Ja. Mitt eget fel? Ja, tyvärr måste jag nog medge att det är på det viset, eftersom jag upprätt som en fullständig idiot och brutit mot den gyllene regeln nummer ett när det gäller hantverkare: Betala a l d r i g  i förskott.

Vi skulle bara lyxa till det lite

Det började med att vi köpte en tvättmaskin att ha i badrummet, eftersom vi tröttnat på att det är ett större projekt att få en tvättid i vår förening än det skulle vara att sy nya kläder varje vecka. Vi har tidigare varit emot idén om tvättmaskin i lägenheten eftersom det ofrånkomligen kommer att innebära tvättstreck i hela badrummet och, ja, tvätt överallt hela tiden. Men nu har vi fått nog och köpt en jättefin Cylinda som vi fick hemkörd av det snälla vitvaruföretaget. Innan vi kan koppla in underverket är vi dock tvungna att dra el från elcentralen i hallen till badrummet, ett projekt som, även om det var lagligt, jag inte på något sätt är kvalificerad att klara av.

Jag klantar till det per telefon

Därför ringde vi en elfirma som vi blev rekommenderade av en granne, som anlitat dem för ett par år sedan. Det var det första misstaget: att ringa upp ett företag man blivit rekommenderad utan att kolla några andra alternativ, och att direkt säga att man behöver ha hjälp snabbt. Killen som svarade lät såklart väldigt trevlig och alert och kunde absolut komma och hjälpa oss redan samma vecka. De var dock tvungna att ta betalt för materialet redan innan och kunde vi tänka oss att betala för arbetet samtidigt mot att vi fick ett förmånligt fast pris?

Ja, hörde jag till min häpnad mig själv säga, det går bra. Hur tänkte jag? Ja, för det första kände jag mig smidig och snabb som fixade en elfirma så snabbt. Dessutom var priset lägre än jag trott att det skulle bli, vilket gladde mig eftersom jag är en snål typ. Och för det tredje så lät killen helt enkelt väldigt ärlig och övertygande.

Det kom aldrig någon elfirma

Så när den överenskomna tiden var inne befann jag mig inte på jobbet utan i lägenheten och väntade på att det skulle plinga på dörren. Pengarna för jobbet hade jag satt in på företagets bankgiro. Jag väntade en timme och sedan ringde jag, men fick inget svar. Det kom ingen elektriker på hela dagen och de svarade heller inte i telefon de följande dagarna. Till slut fick jag tag på en sekreterare på företaget som sa att de varit nära att gå i konkurs men fått beviljat en rekonstruktion. Alla skulder var frysta och de hade inga som åkte ut på jobb eftersom de inte betalade ut löner. Killen som snackade med mig visste antagligen vartåt det barkade men hade kanske något hopp om att det skulle lösa sig.

En dyrköpt lektion i företagsrekonstruktion

Så nu har vi valet att vänta på att firman ska komma igång med verksamheten igen och komma till oss och dra elen, eller också anlita någon annan firma och hoppas på att få tillbaka åtminstone lite av pengarna vi betalat. Vid en rekonstruktion skrivs nämligen företagets skulder ofta ner av rekonstruktören, för att de ska kunna överleva.

Det lutar åt att jag ringer någon annan, välrenommerad och solvent, firma och låter det hela bli en dyrköpt läxa. Kommer det några pengar så får det bli en bonus. Det känns förstås surt, men samtidigt hoppas jag ändå någonstans att den där elfirman lyckas med sin rekonstruktion och kommer på fötter igen. Den där killen lät faktiskt väldigt trevlig. Den som är intresserad kan läsa mer på sidan https://www.företagsrekonstruktion.biz

Att sätta sig in i Private Banking

En stor fördel med att jobba som copywriter är ju att man blir ganska allmänbildad. De kunskaper man tillskansar sig har dock ofta ganska grund förankring och mycket av informationen tenderar att, som det brukar heta, gå in genom det ena örat och ut genom det andra. Men en del saker fastnar. Härom helgen fann jag mig till exempel ståendes på Kvarnen och hålla en föreläsning om de medicinska egenskaperna hos Botox, som jag ansåg att den stora massan var för dåligt insatt i. När jag tillfrågades varför just detta ämne låg mig så varmt om hjärtat kunde jag bara något generat svara att det var det jag hade ägnat större delen av den föregående veckan åt, och att det helt enkelt kändes aktuellt.

Just nu vet jag antagligen mer än gemene man om fenomenen Private Banking och diskretionär förvaltning. Jag är hyfsat insatt i en fondmäklares vardag och vikten av att diversifiera sin aktieportfölj. Ändå är jag varken rik eller ens ägare av en enda aktie. Men om jag någon gång skulle sitta med en förmögenhet på några hundra mille, och en holdingstruktur mer komplicerad än Facebooks algoritmer, då kommer jag att garanterat att vara prenumerant på Private Banking.

Vad är då Private Banking?

Frågar ni er. Eller inte. Men faktum är att det är (ganska) spännande. Det är nämligen så att vissa av bankernas kunder blir behandlade en smula bättre än de andra kunderna. Pensionärerna? De arbetslösa? Nej, jag talar förstås om de allra rikaste kunderna, som ju i ärlighetens namn är de som bankerna tjänar mest på. Private Banking är en tjänst som erbjuds de kunder som når över ett visst förmögenhetstak.

Hur högt detta tak är varierar och det är inte information som bankerna vanligtvis skyltar med, men en uppskattning är att en standardgräns går vid ungefär 5 miljoner kronor. För att få tillgång till tjänsterna får man betala en ganska saftig grundavgift, men man får då tillgång till bankens hela batteri av fondmäklare, jurister, skatteplanerare och annat. Stort fokus kommer att läggas på dig från bankens sida och de kommer att göra allt för att få behålla dig som specialkund. Så länge din förmögenhet finns kvar vill säga.

Inte för den gamla damen med guldtackor i kassavalvet

Det är framför allt för kunder som har en komplicerad ekonomi, med stora fondinnehav, bolag, utlandsaffärer och så vidare som Private Banking verkligen är värt pengarna. En del kan ju ha stora förmögenheter utan att för den skulle ha en snårig ekonomi. Pengarna sitter bara där på kontot och väntar på att tas över av nästa generation. Gott så, då behövs knappast Private Banking. Har man däremot fyra barn, läs potentiella arvingar, med fyra olika exfruar, holdingbolag i tre skatteparadis, samt fastigheter, derivat och allt vad det heter över hela världen, då kan Private Banking vara en livsuppehållande åtgärd. Att få hjälp med att placera pengar, placera skatter och hålla reda på alla äktenskapsförord, testamenten och andra viktiga papper kan för vissa kräva en liten stab.

Ursäkta utläggningen

Se där, nu fick ni ju en liten föreläsning när jag bara skulle snudda vid ämnet. Att bli en besserwisser var verkligen inget jag drömde om när jag var liten, jag skulle bli fotbollsproffs. På tal om viktiga papper har jag personligen alla potentiellt viktiga dokument nedskyfflade i en låda, där jag relativt enkelt kan lokalisera dem, något som väldigt sällan tycks behövas.

Klockan är strax efter tre, solen går ner och min tid som Private Banking-expert går mot sitt slut för den här gången. Vad morgondagen bär i sitt sköte vet jag ännu inte. För er som vill fördjupa er i ämnet Private Banking finns mycket att läsa på webben, annars får ni väl höra av er.

Dagens låt: Crazy Feeling av Lou Reed

Dagens boktips: American Psycho av Bret Easton Ellis

Dagens ord: Hedgefond

Här kan man läsa mer om private banking.

Se till att synas med rätt text!

Hur gör man bäst reklam för ett företag? Vad gör att någon blir intresserad av de produkter som ett företag erbjuder? Här finns en hel uppsjö av förslag. Många gör reklam på TV, på primetime, alltså på bästa sändningstid, för sina produkter. Andra gör reklam i annonser i tidningar, problemet är bara det att många inte läser tidningar längre. Många håller till på internet i stället och då är det där man bör synas.

Om man är en affär

Om det är en livsmedelsbutik, ett parfymeri eller en klädaffär kan man mycket gärna ha tygpåsar med tryck som gör reklamen åt en. Det är ju inte miljövänligt längre med dessa plastpåsar som översköljer våra hav och som är direkt skadliga för djur och natur. Då är en ekologisk och Fair trade tygkasse så mycket mer rätt i tiden. Kunderna blir alltmer miljömedvetna och ska man vara ett företag som hänger med i tiderna är det tygpåsar gjorda i ekologiskt material och med rättvisa villkor för arbetarna i Tredje världen de enda rätta.

Gör reklam på tygpåse med tryck

En tygpåse kan du vika så att den blir lika liten som plastpåsarna, och är därför mycket behändiga att ha med sig när man går på stan. Då är kunderna levande reklampelare för företaget, om man ser till att trycka företagets namn och logga väl synligt. Då är det viktigt att tygpåsen är snygg, är i fin färg och att loggan är snygg, då ju kunder är relativt kräsna och vill bära snygga tygpåsar med tryck.