Jag är en av de män som lyckats dra en vinstlott i det enda genetiska lotteri som betyder någonting: jag har håret kvar på huvudet. För, och håll med om detta: för en man så spelar det ingen roll om en liten putande mage börjar synas, det gör inget om rumpan dras nedåt av tyngdkraften och det är bara coolt om det börjar synas lite rynkor i ansiktet. Men, så fort håret börjar dra sig tillbaka – problem. 

Det är den stora skillnaden mellan män och kvinnor. Vi bryr oss inte på samma sätt om våra kroppar och vi accepterar ett åldrande på ett mer öppet sätt. Vilket naturligtvis också har att göra med normer och krav från samhället. Kvinnor drabbas av en helt annan yttre press och helt andra krav än vad vi män gör; vilket naturligtvis är förjävligt. Håret är det enda som vi kan jämställa rent komplex -mässigt med kvinnans motsvarighet till extra kilon, till storlek på bröst, till platt mage och så vidare. 

En kompis ska få en hårtransplantation 

Män har det lättare, men därmed inte sagt att det inte gör ont att drabbas av håravfall. Jag har, som sagt, tur i denna fråga. Många av mina vänner har det inte. Jag vet inte hur många som plötsligt tycker att det är jäkligt snyggt att bära keps och som bär denna huvudbonad 24/7. Där anar man nästan att kepsen försöker dölja något, eller hur? 

Givetvis. Det som alltid visar sig är att det finns kraftiga vikar, en uttunnad lugg eller en kal fläck bak på hjässan. Jag har genom åren sett alla varianter: överkamningar, kepsar, hattar, hästsvansar, tappra försök att spara ut håret (spoiler: fungerar aldrig) och där en kompis till och med körde med en bandana under en period. Något som kvalificerade honom som världens mjäkigaste MC-snubbe. 

Samma kompis har nu tagit det ett steg längre. Han har bokat in en tid för en hårtransplantation. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Min bild av en sådan är att det bara blir konstigt. Håret som växer upp blir krulligt och tunt, det ser annorlunda ut och det känns väldigt märkligt att titta på. Jag förklarade detta för kompisen och han höll med mig fullt ut.

Ny behandling ger bättre resultat 

Men, han visade även upp en ny behandling – det sista halmstrået? – som var totalt annorlunda mot andra transplantationer. Det innebär att varje hårsäck – som är i en växande fas – förflyttas separat. I hans fall kommer man att plocka hår från ryggen och sätta det på hjässan. Bilderna han visade mig var faktiskt väldigt naturtrogna. Dessutom hade han kontaktat flera personer som testat behandlingen och han hade till och med bilat till Sigtuna bara för att träffa en av dessa. Kort sagt, han var påläst och han var redo att gå vidare. Vem är jag att stoppa in käppar i dessa hjul? 

<p>Skulle denna hårtransplantation visa sig fungera så blir ingen gladare än jag. Är han nöjd så är jag nöjd! Om inte, ja – då får han väl damma av bandanan igen. Svårare än så är det inte. Säger jag, med mitt långa, tjocka hår intakt.

Vi är från och till hundvakt till en polare. Det är bara skoj. Både jag och frugan är uppväxta med hundar och det här är ett perfekt sätt för oss att vänja barnen vid ett hundägande. Något som inte fungerar just nu – men som kanske kan komma att bli på tapeten i framtiden om vi någon gång förverkligar drömmarna om att lämna Stockholm. Vilket inte lär ske i brådrasket och därför blir taxen Ture vår livräddare. 

Vi brukar låna Ture någon helg i månaden när min kompis och hans sambo ska ut och roa sig. En klassisk win-win: de får gå ut på tu man hand, äta gott och mysa på utan någon oro för Ture – vi får njuta av denna fantastiska lilla varelse och våra barn får se hur livet med en hund fungerar. Lilla och lilla förresten. Gamle Ture är inte så liten längre. 

I och med dessa speciella tider av corona så har vi inte haft honom på länge. Därför var det glädjande att vi återigen fick frågan om att vara hundvakt. Vi tackade ja på stående fot och stod nästan klistrade vid dörren när vi hörde att de gick i trapphuset. In kom inte den där pigga, glada lilla taxen vi vant oss vid. Istället rullade – nåja, nästan – in en fet liten hund vars mage nästan släpade i golvet. Chocken var total och jag, en man känd för att lägga band på mig, frågade vad i hela friden som hänt? Varför är Ture så fet? Kompisen mumlade något om dåliga vanor och klappade sig även på sin egen rundlagda mage. Det är väl ingen ursäkt! 

Nytt hundfoder beställt 

Vi tog ett snack om hundfoder och jag visade på vikten av att alltid ha rätt sådant i hundskålen. Att ge en hund fel hundfoder är en riktig björntjänst och i synnerhet för en så pass utsatt hundras som taxar. Ryggen tar  stryk, deras hjärta klarar inte påfrestningen av vikten och de blir mer lättirriterad än vad de ska vara. Det hundfoder de lämnade till oss kasserades: jag åkte med det till den djuraffär jag har i närheten och sa att de kunde ge bort det till någon annan hundägare som har en större hund. 

Kompisen hade nämligen köpt ett hundfoder anpassat för en hund med en matchvikt mellan 30-50 kilo. Ture väger – eller ska väga, snarare – som en handväska. Därefter köpte jag nytt hundfoder, anpassat för taxar, och gav kompisen adressen till en hemsida varifrån man kan beställa detta till bättre priser. Tänk att man ska behöva vara som en extrapappa även till hundens ägare? Det är ju sjukt. 

Jaja. Det ordnar sig. Jag får ta ansvar även över denna bit och försöka påverka min kompis i rätt riktning. Är det något som jag lärt mig efter att ha ägt hundar som barn så är det två saker: rätt hundfoder och rätt disciplin är det som hunden mår allra bäst av. Att, som min kompis, servera hunden fel mat och att dessutom ge Ture tillåtelse att äta mat vid bordet. Det är ohållbart. Som hundägare har man ett ansvar!