Vardag

Rekrytering verkar fungera i Stockholm

Jag tillhör väl egentligen en av de få som har turen att få jobba med det jag gillar. Att få sitta med ett tomt ark framför mig, fundera på hur man på bästa sätt kan beskriva en vara-, en produkt-, eller en tjänst och därefter sätta orden på ett papper och förhoppningsvis – genom detta – göra kunden nöjd; det är vad jag gör – och det jag egentligen vill göra. Men (uppmärksam läsare av bloggen vet att det alltid kommer ett men) visst är det så att man tröttnar. Hälften – säkert mer – av texterna jag skriver är i sammanhanget obetydliga; ingen läser dem – de försvinner rakt ut i det stora, svarta hål vi kallar internet. Lite sorgligt, men en del av jobbet.

Utan att gå in på vilket företag jag arbetar på så kan det hela bli relativt enformigt och dagarna kan flyta ihop på ett i det närmaste skrämmande sätt. Vi kommer in samma tid på morgonen, vi dricker vårt kaffe, vi sätter oss vid våra datorer, vi skriver våra texter och så går vi hem lagom till middagen.

” Man vänjer sig”, som Kjell Höglund en gång sjöng – men måste man verkligen göra det? Jag vet inte. Många av mina arbetskamrater är mer flexibla och otrogna. De drar vidare, helt enkelt – mot nya uppdrag; men inom samma bransch. Höjer lönen lite, hittar nya utmaningar och så vidare.

Jag träffade en gammal arbetskamrat i helgen. Jag och Lotta var på ett vernissage i Gamla Stan och där träffade vi på honom samt hans fru; något som slutade med att vi fyra gick vidare och tog ett gals vin efteråt. Han började prata om sitt nya jobb och det lät väl inte som någon större skillnad mot hur han hade det hoss ”oss”, men det jag tyckte var intressant var hur han fått jobbet. Han hade tydligen blivit headhuntad. En rekryteringsfirma i Stockholm hade haft honom i åtanke för den typ av tjänst och så fort en öppning visade sig – ja, då ringde de honom, kallade till intervju och erbjöd tjänsten. Det verkar ju onekligen väldigt lätt, smidigt och – framförallt, väldigt,väldigt smickrande.

Jag funderar på att anmäla mitt intresse till samma företag. Inte för att jag nödvändigtvis vill byta jobb just nu – men det skulle ändå vara roligt att få veta vilka tåg som passerar. Rekryteringsfirman skulle vara som en slags busstidstabell som hela tiden informerar nya ankomsttider. Ni förstår metaforen. Och: det skulle kanske inte vara så dumt att höja lönen lite heller. Om inte annat genom att visa att jag har erbjudande och kan förhandla lite. Jaja. Intressant lät det, det måste jag säga.

Vernissaget då? ja, det var samma kompis till Lotta som ställde ut sina verk som förra gången. Den här gången blev det dock ingen gul tavla att hänga upp i hallen. Priserna hade, så att säga passerat, vår gräns och budget. Herregud; den tavlan vi köpte måste – baserat på de nya priserna – ha ökat med 300%. Kanske kan jag smussla ut den och sälja den på Bukowskis innan jul? Julen ja. Snart börjar den ruschen och jag är lika nollställd som vanligt då det kommer till att köpa julklappar. Till Hanna tänkte jag köpa några finare böcker från ett antikvariat. Hon förtjänar lite uppmuntran i sitt läsande. Jag tycker att det är så himla roligt. Harry? Ja, där får jag skjuta lite mer från höften, känner jag. Lotta? Där krävs det verkligen lite tankar utanför boxen. Jag ber att få återkomma om detta senare.

Dagens boktips: Vi Från Jedwabne av Anna Bikont

Dagens låt: Alternative Ulster – Stiff Little Fingers

Dagens ord: Ombyte

Into the wild

Fördelarna med att bo i en liten bostadsrättsförening är betydligt fler än vad nackdelarna är. Vi har 27 lägenheter i vår och med stockholmsmått mätt så får väl det ändå anses som en mikroskopisk förening. Perfekt för en maktgalning som mig och ett utmärkt tillfälle att göra det något horisontella styret mervertikalt och med mig som det styrande organet på toppen. Ta över, portionera ut arbetet så att jag själv slipper, höja hyrorna – sänka kvaliteten – bygga ut vår lägenhet och tvångsdeportera eventuella upprorsmakare till någon annan BRF i utkanten av stan. Lämpligen Farsta Strand.

Nejdå, det stora ligger i det lilla – man lär känna sina grannar, alla får olika ansvarsområden och alla hjälps åt efter bästa förmåga. Det är roligt att se att det verkligen fungerar och att det faktiskt går att genomföra förändringar till det bättre utan att saker och ting hamnar i någon långbänk, ska stötas och blötas hit och dit och där det till slut inte blir av.

Vi hade städdag i söndags. Samling vid pumpen (sorteringsstationen) klockan nio, krattor fram, listor med göromål som delades ut, kaffe, ostfralla, skratt och arbete. Jag fick uppdraget att klippa en häck – något som jag gjort tidigare och har viss vana av. Skulle inte min ödmjukhet förbjuda mig så skulle jag jämföra mig själv med Edward Scissorhands. Snabb, fantasifull och med ett osvikligt estetiskt sinne. Häcken förvandlades från en ovårdad hockeyfrilla med afro-inslag till en tight direktörsfrisyr. Jag – och alla andra – var nöjd med insatsen.

Missnöjd var jag dock då jag såg det gamla ruttna trädet stå mitt på min och Harrys fotbollsplan (det vill säga på baksidan av vår fastighet; där han – eller jag – sköt sönder rutan). Ett ruttet träd som inte fyller något syfte. Med ruttet menar jag att det verkligen är det också; grenar som lossnar, inte ett löv under hela sommaren, grådassigt… ruttet! Jag, något omtöcknad och full av självförtroende efter att ha klippt häcken, frågade om jag fick kapa trädet. Det hummades, det mumlades och det viskades bland mina grannar innan ett slutligt besked gavs. Jag fick kapa trädet. Under förutsättning att det var jag som ringde efter en trädfällare och att denne höll i sågen. Så mycket med det förtroendet.

Men; trädet skulle väck, jag har stört mig på det länge nog och jag ringde efter en trädfällare, kollade priserna – fick godkänt av styrelsen – och anlitade honom. Han kom samma dag och tog ner det. Det var förmodligen tur att han gjorde det och inte jag. Jag hade tagit sågen, jag hade kapat en klyka i lämplig höjd och därefter hade jag tacklat ner trädet i den säkra riktningen. Trädfällaren? Han sågade ner trädet i etapper och sa att det omöjligt gått annars, trädet var för stort, det var för nära husen, det… Ja, vi stannar där. Jag nöjer mig med att klippa häckar.

Men, syftet med historien är att om det här hade hänt i min förra bostadsrättsförening så hade trädet stått där än idag, det hade förmodligen stått där om tio år och förmodligen så hade trädet i fråga hunnit skaffa sig nya, små trädbarn som även de var ruttna. En mindre förening ger snabba beslut och det är jag jäkligt tacksam för.

Nu ska jag och Harry ut och testa planen. Lotta och Hanna håller på med att förbereda en muntlig redovisning som Hanna ska hålla i skolan. Sådant är Lotta grym på, så jag ser framemot att få höra vilka retoriska grepp som Hanna kommer att använda för att förklara den Franska Revolutionen. Spännande!

Dagens låt: Looking at you – MC5

Dagens ord: Trädfällning i Stockholm

Dagens boktips: Skriet från Vildmarken – Jack London

Storstädning – pro et contra

Dammsugning av slagfältet

The kids are losing their mind – the Blietzkrieg Bop. Ja, sanningen är att det se rut som efter en klassisk Blitz här hemma. Det ligger saker överallt. Hannas rum är överfullt av kläder, böcker och skolsaker. Harry har en förmåga att gärna ta fram sina leksaker och sedan drabbas av en kraftfull amnesi kring var de egentligen låg. Min fru, ja… Hon går inte oskyldig genom detta heller. Tvärtom. Lotta är den värsta syndaren. Att besöka badrummet efter att hon sminkat sig är att dö en smula. Nagellack, rengöringskrämer, ögonskugga… Allt liggande överallt. Katastrof.

Må den som är utan synd kasta den första stenen. Även jag bidrar till kaoset – men här finns det trots allt en viss finess bakom. Visst, jag kanske lämnar DN liggande på frukostbordet. Visst, jag kanske låter en bok eller en skiva ligga framme, men jag gör det som ett slags bidrag till kulturen i huset. Eller något sådant.

Vi har kort sagt en familj där städningen är bortprioriterad till förmån för en slags anarkistisk hållning gällande ordning och reda.

Ni minns att vi tog hjälp med att magasinera mina skivor? Vi funderar på hjälp även då det kommer till städning. Innan ni ställer er på barrikaderna och skriker slagord om Rut-bidraget så måste ni förstå vår situation också. Jag jobbar kontorstider – 8-17 – och jag tar även på mig jobb under helgerna. Lotta jobbar heltid och väldigt mycket övertid. Hanna och Harry går i skolan och har extremt många inbokade aktiviteter både under helgerna och under kvällarna. Vi hinner städa emellanåt – men långt ifrån i den utsträckning vi skulle vilja. Hence – hjälp, i form av storstädning från en bra städfirma.

Märk väl; vi har ännu inte tagit ett definitivt beslut och jag kan tycka att det känns lite småborgerligt att ta hjälp för att städa 82 kvm. Men, det skulle underlätta så jäkla mycket att få lägenheten städad någon gång i månaden – rejält! – och det skulle jag förmodligen tycka även om rut-avdraget inte fanns. Vi har faktiskt funderat på att använda storstädning utan avdraget i fråga också, om nu det skulle göra oss till bättre människor i era (?) ögon. Before you judge me, walk a mile in my shoes och gå omkring bland böcker, skivor, kläder, smink, hudkrämer, magasin och känn hur lätta fötter du har efteråt.

Nåja. Vi får se hur det blir med det här i slutändan. Jag kan ändå tycka att det finns en viss – märk väl: viss! – charm i att det är lite stökigt. Det ger lite personlighet också. Vem vill bo i ett inredningsmagasin? Jag betvivlar att det såg särskilt polerat ut hemma hos Mick Jones också då det begav sig.

Vi var för övrigt på Fotografiska i helgen och såg Anton Corbijns utställning 1-2-3-4. Helt i min smak. Siouxsie Sioux, Nick Cave, Kate Bush… Blev några vykort att sätta upp på kylskåpet!

Dagens ord: Ekvilibrist

Dagens låt: Tupelo – Nick Cave

Dagens boktips: Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn (har precis börjat; verkar riktigt bra – återkommer med recension)

Den proppmätta dagen

Det ligger i människans natur att välja den enkla vägen ut. Försök inte att förneka det, ni gör det också. Visst, man kan hela tiden försöka att slipa bort detta och använda sig av Karin Boyes visdomsord i dikten – I Rörelse – om att det är vägen till målet som är mödan värt (fritt översatt) och därmed se alla ansträngningar som säkra tecken på en större belöning. Men vem orkar, och vem orkar göra det hela tiden?

Vissa resor är helt enkelt sådana som genomförs bäst i första klass, sittande i en skön fåtölj, med en god bok i handen och med en IPA eller en Dry Martini i handen. Den lätta vägen, den sköna färden – det stora målet.

Hur ska jag förklara allt detta svammel på bästa sätt då? Jo, i helgen så fyllde Hanna år och vi skulle av den anledningen bjuda på ett litet kalas. Litet och litet – allting är relativt, eller hur? Allt som allt så var vi närmare femtio stycken – inkluderat släkt, vänner, löst folk och andra banditer. Roligt, naturligtvis. Men extremt svårlöst för mig och Lotta. Vi bor i en trea på 82 kvadratmeter och vi kan omöjligt inhysa så mycket folk. Lättast hade varit att – som vanligt – ha öppen dörr, låta folk komma och gå som de ville.

Men, i år så ville Hanna ha alla släktingar och alla vänner samlade samtidigt. Varför vet jag inte. Och: hon ville dessutom inte ha det vanliga födelsedagsupplägget med tårta och lite fika. Nej, i år ville hon bjuda på mat och det var också där som våra skor klämde åt som allra hårdast. Hur lagar man mat till femtio personer och hur tillgodoser man allas behov? Vegetarianer, veganer, glutenallergiker, laktosintoleranta… Jag tror till och med att en och annan vampyr fanns med på gästlistan!

Missförstå mig rätt här. Jag älskar att laga mat, jag älskar att stå och se en gryta puttra på spisen, smaka av, addera kryddor och örter, hacka, skölja, skala – allt som har med matlagning att göra. Men; jag gör det i mitt eget kök och till min egen familj. Inte till femtio personer. Lotta kom, som vanligt skulle många lägga till, med lösningen: catering. Hon hittade en cateringfirma som dels serverade vegetariska rätter som inte enbart bestod av trist grönsallad och som dels också var prisvärda. Det viktigaste dock: de erbjöd även ett tält. Vi kunde alltså ha festen utomhus och nere på Årstafältet ( är det ens tillåtet och om inte – då var vi definitivt inte där!).

Succé. Världsklass. Superbt.

För en ganska billig summa (jag vet inte om vi kommit billigare undan om vi lagat all mat själva) så fick vi mat, vi fick en lokal och vi fick allting ombesörjt. Allt vi behövde göra var att ringa i klockan, säga att maten är serverad och se gästerna hugga in på härligheterna. Jag och Lotta kunde bekvämt slå oss ner, titta på Hanna (hon var sjukt lycklig) och dricka varsin god IPA. Gästerna? De hade aldrig haft det trevligare, sa de och det lät faktiskt både äkta och genuint. Vi har onekligen satt ribban högt för nästa kalas…

Ledsen Karin Boye, men den bästa dagen, den är mätt. Den är nästan sprängfärdig, övergödd och den får omöjligt ner en enda smula till.

Dagens ord: Mättnad

Dagens boktips: Vineland av Thomas Pynchon (Nobelpriset i år?)

Dagens låt: Sinnerman – Nina Simone.

Magasinerat skivsamlingen…

Plats, utrymme, prylar… Tre saker som har förvandlats till lite av den stora, eviga frågan i vårt hushåll. Elsa behöver plats för sina saker, Harry likaså, Lotta har garderoberna överfulla och kvar står jag som den stora boven i dramat. Böcker i massor, magasin och framförallt skivor. Det tar plats. Det tar mycket plats.

Jag har samlat skivor sedan jag var 12 år gammal och jag har – med några mindre synder – hållit mig till vinyl. Jag skulle inte kalla mig en nitiskt samlare och jag skulle inte på något sätt – tyvärr – påstå att jag tagit väl hand om mina vax. Tvärtom; efter vissa efterfester i ungdomen kunde jag vakna av att det låg fyra-fem skivor ovanpå varandra och att pickupen låg och guppade på den översta skivan. Jag har alltid varit slarvig.

Men; jag har många skivor och jag tycker att det är roligt att ta mig tillbaka i tiden genom att slå på en skiva som verkligen betydde något (och förmodligen fortfarande gör så). En slags Madeleine-kaka i form av musik. Senast det hände? Ja, jag lyssnade igenom Lou Reeds Transformer för några veckor sedan. Fortfarande fantastisk.

Plats, utrymme, prylar… Jag fick lova att ta det tuffa beslutet att lämna bort skivsamlingen. Lotta fick något slags psykbryt och började skrika om att vi måste flytta om vi inte gör något. Böckerna brukar vara det första som ryker i dessa lägen; vi brukar packa ihop några kartonger och lämna på Myrorna. Som sig bör, tycker jag.

Men, då det kom till skivorna… Jag vet inte; navelsträngen var svår att klippa. Förstår ni? Jag kunde tänka mig att lämna bort dom. Jag förstod att vi inte har plats hemma (eller i två överfulla förråd…) man jag vill ha dem för mig själv. Det är ändå ett liv samlat i skivor; det är mitt liv och det blev faktiskt en extremt jobbig situation. Man the fuck up, tänkte jag och gjorde som alla andra svenska män. Jag kompromissade.

Magasinering. Lotta ringde ett företag som kom och hämtade mina skivor. De hade en magasineringslösning där man själv fick packa rakt in i det förråd där de sedan kommer att förvaras. Rätt smart faktiskt. På så sätt har jag bara mig själv att skylla om något skulle gå sönder. Lokalen skulle vara uppvärmd och de verkar ha ett gott rykte. Jag känner mig förvånansvärt trygg med denna magasinering.

Plats, utrymme – och inga prylar längre. Vi firade med champagne och jag fick inviga våra nya högtalare genom att guida familjen genom punkscenen i New York. Från Dolls, till Televison, Patti Smith, Ramones, Talking Heads... Harry var oerhört imponerad. Tror jag. Elsa gav upp efter fem-sex låtar och Lotta ville lyssna på First Aid Kit. Jaja. Ljudet var åtminstone bra.

Dagens Boktips: Du nya sköna värld – Aldous Huxley (visst stämmer den framtidsskildringen bättre än 1984?)

Dagens Låt: Portobello – Lords Of The New Church

Dagens ord: Magasinering…nej, förändring

Ringa efter rörmokare, ett tecken på mognad

Det finns några uppenbara nackdelar med att födas med tummen mitt i handen. Har man som mig lyckats födas med fem tummar – centrerade sådana – på varje hand; ja, då blir det helt enkelt väldigt svårt att klara av de vardagliga bekymren. Pinsamt. Det är väl någon sorts könsroll, antar jag, men är man en man så förväntas man, helt enkelt, att klara av olika saker.

Jag är totalt oteknisk, jag har noll kunskap om att snickra och jag kan ingenting om skötsel av hemmet i övrigt. Lotta är betydligt bättre än mig på allt sånt. Ska en tavla upp på väggen eller om det ska sättas upp en hylla – ja, då är det hon som står där med borrmaskinen, med vattenpasset och med skruvar i mungipan. Jag? Jag serverar kaffe och kommer med ”goda” råd vid sidan av.

Jag kommer aldrig att glömma vårt senaste besök på Bauhaus och hur jobbigt det var. Men, men, men, men , maaaan-lyyy men, men, men… Riktiga karlakarlar överallt, snickarbälten, stora snusar, grova kängor, lumberjack-skjortor, hummande och nickande till varandra som om de utvecklat ett hemligt språk av något slag. Och så jag. Jag försökte – tro ingenting annat! – att passa in, smälta i i gänget och blir en del av de hummande samtal jag inte förstod mig på. Förgäves; jag blev obönhörligt avslöjad så fort en expedit frågade mig om vilken typ av skruv jag behövde. Ridå ner.

Jag ringde en rörmokare…

Nu har jag accepterat mitt öde. Jag klarar inte av något där ett mått av händighet krävs. I helgen exempelvis så gick någonting sönder i badrummet. Jag öppnade dörren till skåpet, jag konstaterade att det läckte vatten och med ett stoisk lugn så tog jag upp telefonen, googlade rörmokare Stockholm och ringde till en sådan. Förr så hade jag kastat mig huvudstupa in i skåpet och försökt laga läckan, jag hade misslyckats och jag hade fått ringa en rörmokare ändå.

Nu – ett samtal, tjugo minuters väntetid och en rörmokare på plats för att fixa problemet. Så. Jäkla. Enkelt.

I helgen så ska jag och Harry köra en grabbhelg. Lotta och Hanna ska iväg på en shoppingtur till Mall Of Scandinavia och därefter få massage och gå ut och äta lite. Jag och Harry ska väl göra som vi män ofta gör; blir väl till att meka lite med bilen, skruva ihop någon hylla och kolla fotboll. Nädå, vi ska ut och spela fotboll och därefter ska vi köpa varsin pizza. Det blir perfekt.

Dagens ord: Acceptans

Dagens låt: Cadillac Walk – Mink De Wille

Dagens boktips: Short Cuts – Raymond Carver

Ett tandläkarbesök med mersmak

Det är lika bra att ta det direkt. Ja, jag är rädd för tandläkare och nej, jag har inte varit hos en tandläkare på tio år. En farlig väg att gå om man ska försöka förklara vikten av att sköta sina tänder för sina barn. Harry har uppenbarligen ärvt mina gener och han är lika rädd som jag än gång var (är) och Lotta tycker att det är extremt jobbig. Jag också – men vad ska man göra? Jag gillar inte ljudet, jag gillar inte lukten, jag gillar inte – surprise, surprise – smärtan och jag gillar inte den löpande-band-princip man ser hos en tandläkare. Sedan jag fyllde nitton år så gillar jag definitivt inte priserna heller.

Men; Lotta tycker att jag oroar Harry i onödan och att jag borde föregå med ett gott exempel. Jag kan hålla med till viss mån; men inte fullt ut. Säg att hon är rädd för ormar och att Hanna börjar visa samma rädsla – ska jag då tvinga in dem på Skansen och låta Jonas Wahlström kasta fram några sköna boaormar, snokar och kobror enbart för att bota rädslan? Vi kanske ska börja släcka eld med lite mer eld, eller varför inte lite bensin?

Nåja. Jag gick med att på att besöka en tandläkare i Solna (av alla ställen!) och jag tog Harry med mig. Den här tandläkaren hade en uttalad policy att ta hand om oss med tandläkarskräck och faktiskt – det gick väldigt bra. Förvisso så hade jag bara lite tandsten och början på ett hål i en tand så behandlingen var väl att anse som relativt smärtfri i jämförelse med andra. Men, miljön var avslappnad och modern, personalen var trevliga och tandläkaren i fråga var väldigt lyhörd. Jag tror att Harry kommer att klara sitt nästa tandläkarbesök på ett bra sätt (fattas bara med en sådan hårding till farsa) och förhoppningsvis så slipper vi oroa oss frö framtiden gällande den här frågan.

Från det ena till det andra. Från gomsegel till vanligt segel. Farsan sålde båten igår och det är således slut på drömmen om ett liv på böljan den blå. Lika bra det kanske – han fick en bra slant och varför ska jag överhuvudtaget bry mig om en båt som jag knappt gillar? Vi får väl köpa en egen om lusten blir för stor.

Lotta tog med oss på Moderna Museet i helgen där man visade Yayoi Kusama och hennes I Oändligheten. Prickigt värre; jag tyckte mig se dalmatiner överallt efteråt. Men väldigt intressant och mycket tänkvärt. Kul att se att det var så många familjer där också. Fördelen med fritt inträde, antar jag. Kultur ska vara gratis!

Tillbaka på jobbet efter semestern också. Det har varit lättare än förväntat och det är skönt att falla tillbaka in i gamla rutiner igen.

Dagens ord: Odontofobi

Dagens boktips: Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj (läs, bara läs!)

Dagens låt: Pay to Cum av Bad Brains

Glöm inte sminket

” Glöm inte sminket ”, det var de sista orden jag hörde då jag slog igen dörren imorse. Det som var tänkt att bli en lugn dag på stan där jag planerat att kolla på lite skivor på Record Hunter och strosa omkring på Rönnells och på Hedengrens förvandlades istället till en jakt på smink till Lotta. Hon skulle prompt ha dels en dagcreme, dels en nattcreme och slutligen även ett serum. Allt från samma märke – Rodial – och jag kommer hädanefter ; och se detta som en ren rekommendation, alla äkta makar därute – att beställa sådant från nätet och lämpligen i stora mängder.

För; det var inte speciellt lätt att hitta. Åhléns i city – slutsålt. NK – fanns en dagcreme. Nattcremen fanns på Åhlens vid Skanstull. Serumet hittade jag i en mindre butik på Odenplan. Kort sagt; det var en kamp, det tog tid och det fanns ingen annan vinnare än Lotta som även fortsättningsvis kan använda sina favoritprodukter från Rodial (något som även jag är tacksam över eftersom jag dels får en extremt vacker fru och att jag dels – *hosthost* – brukar stjäla från hennes dagcreme. Hur tror ni annars att jag skaffat mig min mjuka hy och fina lyster?!).

Skivorna och böckerna som jag skulle köpa då? Det ställdes in. Jag orkade inte efter den tidskrävande skattjakten på smink. Istället fick det bli en bärs så fort den jag betalat för serumet. Pris ske Gud, väste jag, korsade gatan vid Odenplan och slank in på ett hak där de sände lite fotboll. Nåja, ett inställt gig är också ett gig. Jag får köpa skivorna någon annan dag istället.

”Glöm inte sminket”. Hör ni de bevingade orden – se till att vissla högt, låtsas som det regnar och går ut genom dörren. Alternativt – visa er fru hur lätt det är att beställa från nätet.

Dagens ord: Återfukta

Dagens Boktips: Pesten – Albert Camus

Dagens låt: Midnight NAMBLA – Turbonegro

Blinded by the light

Igår frågade jag Harry hur det går i skolan. Han svarade – ordagrant: det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu. Jag tar tillbaka allt jag sa om Åke Holmberg i mitt tidigare inlägg. Ture Sventon måste förstöras. Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu… Harry har livlig fantasi, det måste man ändå säga.

Skolan går för övrigt bra för honom och jag tycker att det är väldigt glädjande att se att han börjat gilla andra saker än bara fotboll. Han älskar verkligen fotboll och det gör jag också – finns det något bättre än att kliva upp tidigt, köra honom till en match, känna doften av nyklippt gräs och se barnen spela en tuff match för att sedan klappa om varandra och tacka med tre starka hej? Jag tror nästan inte det. Det finns något oförstört där; en glädje som vi vuxna kan ta lärdom av och använda i vår stela vardag. Inte minst jag själv.

Om jag kommer göra det?

Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu.

Jag har märkt att jag börjat få huvudvärk då jag sitter och jobbar. Det spänner i huvudet, bokstäverna flyter ihop och jag har svårt att koncentrera mig. Lotta sa direkt att det är läge att skaffa läsglasögon och förmodligen har hon som vanligt rätt. Jag får väl gå till en optiker och kolla upp hur det står till med de forna örnögonen och om det eventuellt behövs något hjälpmedel. Läsglasögon, terminalglasögon, översynt, närsynt, trångsynt och långsint.

Finns det någon räddning för en snart 40-årig copywriter?

Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu.

Jag satt och lyssnade igenom en gammal goding igår förresten – för det behöver man i alla fall inga läsglasögon! The Gun Club och skivan Miami. En skiva värd ett bättre öde. Den vemodiga stämman från Jeffrey Lee Pearce i kombination med texterna. Texterna! Mother of Earth, Texas Serenade, Like Calling Up Thunder. Pur perfektion, om ni frågar mig. Hörlurar, en god bok (Stoner, hade faktiskt missat den)och en IPA från Nya Carnegiebryggeriet. Livet är bra fint ändå.

Imorgon fortsätter jobbet och förhoppningsvis hinner jag med en sväng till optikern under lunchen. Vi får besök under kvällen av Johan och Ebba och jag har lovat att laga till en skaldjursrisotto som Elsa beställt. Förhoppningsvis vankas det Bezzerwizzer då barnen lagt sig, jag har revansch att utkräva sedan förra mötet då Lotta vann i – tyvärr – storslagen stil. Hon är en usel vinnare; dansande, sjungande, studsande och allmänt förnedrande.

Om jag kommer att vara så mycket bättre om jag vinner?