Fadäser

Orkar jag överklaga min P-bot?

Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut från lägenheten, tittat mot bilen och sett hur en gul lapp suttit fastkilad mellan vindrutetorkaren och bilrutan under det senaste året. Fem, tio – tjugo? Trots att jag knappt använder bilen så åker jag på en massa parkeringsböter. Eller kanske – på grund av att jag inte använder bilen kanske är ett bättre uttryck. I och med att jag sällan kör så lämnar jag bilen där jag hittat parkering – vilket inte är det lättaste att göra heller – och sedan glömmer jag bort den.

Vi har, tyvärr, datumparkering i Årsta. Rekordet är tre stycken böter under en och samma parkering. Ja, jag är inte helt kompatibel med bil, det ska villigt erkännas. Men – jag är en god kund. Jag får min böter, jag skriker och svär, jag hytter med näven och jag söker efter parkeringsvakten med blicken för stund. Därefter så sansar jag mig, går hem och betalar den avgift jag är erlagd att betala. Utan några problem och utan att ställa till med bekymmer. Min bil är förmodligen fotograferad, inramad och upphängd på Q-parks huvudkontor. Den – jag! – har nog bjudit på många rundor under deras julbord.

Gott så, men just nu är jag i valet och kvalet att ställa till en scen. Ett justitiemord har nämligen skett. Ett kraftigt övertramp, en ren rättsskandal och där jag har offrats på Moder Justitias altare. Jag har fått en oförklarlig P-bot. Enkelt förklarat: hur kan man få en parkeringsböter om det inte finns några vägmarkeringar som visar var man får så.

En förutsättning för att få kalla en parkeringsruta för en parkeringsruta är väl ändå att vägmarkeringar visar att det handlar om en rektangulär ruta där man kan ställa in sin bil? Jag är ingen expert här, men visst låter det logiskt?

Ännu mer förvirrande blir det om man läser på boten i fråga. Där står skrivet: stod med bilens front utanför parkeringsrutan. DET FANNS INGEN PARKERINGSRUTA!

Jag ska måla egna vägmarkeringar över hela Årsta

Det blir nog så att jag överklagar detta. Bara av skriva den här texten så får jag högre puls och jag känner hur en liten larv av pulserande blod börjar komma fram vid tinningen. Jag kräver att få riva en parkeringsbot. Är det för mycket begärt? En av tjugo stycken.

Vägmarkeringar ska synas, skyltar ska finnas och tydliga regler ska stå nedskrivna. Då har jag inga problem. Men, då parkeringsbolagen börjar skapa egna lagar och regler så har man gått över en gräns. Får jag inte rätt den här gången så ska jag personligen anlita ett företag som åker runt och fyller i nya vägmarkeringar över hela Årsta. Så här får det inte gå till.

Tillägg: jag ringde just en kvinna på parkeringsbolaget. I min iver började jag rya och skrika innan hon ens hann svara på mina frågor och leta fram ärendet. Tydligen var det lugnt att boten revs i två delar. De skulle se över och bättra på alla vägmarkeringar. Jaja. Ett-noll till mig, med andra ord.

 

Fotbollens avigsidor har visat sig

Jag är en stolt medlem av sällskapet Papa United. Medlem är kanske ett felaktigt ordval, jag skulle kanske snarare använda uttrycket nyckelspelare. Jag har en fri roll på mittfältet och jag kan därifrån – beroende på var jag befinner mig på planen – använda min spelintelligens och min känsliga högerfot för att leverera utsökta passningar till de, något slöa, forwards som spelar i likadana tröjor som jag.

Min högerfot är, enligt mig, så pass känslig att den skulle kunna användas för att hitta tryffel i en fransk skog. Det sägs att fotboll är mer än en sport, att det snarare är en passion och jag är beredd att skriva under på detta: jag är en passionerad älskare av sporten.

Frågar du övriga medlemmar i laget så kanske de kommer med lite annorlunda information om mig som spelare. Ord som lat, oengagerad, slö, halvfet och duglig kan komma att nämnas. Det kan även komma påståenden om att jag skjuter lika illa med både högern och vänstern och att det är min enda styrka då jag vare sig kan glidtackla, kasta inkast eller nicka. Fake News. Tro inte på dessa ord, det handlar om ren och skär desinformation i syfte att ta ner mig på jorden.

Sanningen? Den ligger i att jag och ett gäng gubbar spelar fotboll varje lördagmorgon i en gympahall i Enskede. Sant är att jag – och alla andra – har en fri roll och att vi spelar enligt lottens regler – drar du rött så spelar du i röda tröjor, drar du blått så har du – tada – blå tröjor på dig under den timme som matchen pågår. Papa United är, helt enkelt, en vanlig lunchrast likt den man hade i grundskolan. Med den enkla skillnaden att vi dricker öl på Hjälmaren en gång i månaden där vi passar på att se några matcher på Stryktipset.

Jag skulle inte byta bort det här gänget – eller dessa sammankomster – för allt i världen; det är roligt, det ger lite flås och det ger en chans att dels träffa vänner och dels få leka fotbollsproffs för en timme.

En diger sjukjournal börjar skapas

Det innebär dock inte att allt är frid och fröjd. Jag tänkte sammanfatta fotbollens avigsidor för oss åldrande män med hjälp av en lista – en typ av sjukjournal som väl sammanfattar vår gärning hittills.

  • Ledband i foten Hittills har tre stycken gubbar anmält frånvaro av denna anledning. Snabba vändningar, tunga kroppar och en mental ålder på tretton år – pang. Ledband uttänjt.
  • Näsben Ett näsben har gått av. Passande nog så kallas killen vars näsa gick av för Dala. händelseförloppet var det vanliga: hög boll, två satsande män, en tvekande (dala) och en nick panna mot näsa. Aj.
  • En tand . En tand har blivit utslagen och denna faktiskt från undertecknad. Jag fick nämligen en armbåge mitt i munnen i lördags och det hela ville sig inte bättre än att en framtand dick av. jag ska dock inte klaga allt för mycket. Dels så var det inte meningen och dels så kunde jag besöka en akuttandläkare i Stockholm nästan direkt. En akuttandläkare som satte dit en provisorisk tand (som snart ska ersättas är planen) och som tog bort smärtan som genom ett mirakel. Visst, det känns lite skumt i munnen – men på det stora hela så är jag väldigt nöjd med jobbet som denne akuttandläkare la ner. Mest nöjd är jag med att det A) inte kostade så extremt mycket (jag trodde att en akuttandläkare skulle salta notan rejält) B) att det fanns tid trots att det handlade om en lördag och C) att jag hann till biran på Hjälmaren. En öl som blev flera stycken då killen som låg bakom olyckan lovade att ta min nota som plåster på såren. Perfekt, med andra ord.
  • En hälsena Den värsta skadan som inträffat handlar om en avsliten hälsena. Den får mitt besök hos en akuttandläkare att blekna – nästan försvinna – i jämförelse. Fy, vad ont det såg ut att göra. Och, det lät som ett pistolskott då det skedde. Jag kan nästan inte skriva detta utan att bli illamående. han som drabbades verkar dock inte alltför nedslagen – trots några månader i gips och hoppande på kryckor. han påstår att han ska spela så fort gipset försvinner. Den som lever får, av allt att döma, se.

Vi fick ersättning för ett försenat flyg

Den lilla människans kamp mot det ohyggligt stora systemet. David mot Goliat. Sverige mot Sovjet i hockey på 80-talet. Det går inte att vinna. Eller? Jo, någon gång så händer det att en lucka hittas, att pucken så att säga slinker in bakom en förvånad målvakt. Minns Håkan Loobs pass bakom ryggen -87. Det går att vinna; men man måste ha det där överraskningsmomentet att komma med.

Jag skulle vilja addera ytterligare en historisk seger till ovan nämnda framgångar. Lotta vs ett icke namngivet större flygbolag. Ni minns att familjen var på Kanarieöarna och till det blogginlägget kan vi lägga till två punkter. A) de hade det jäkligt bra och B) de blev försenade. De blev så ini helskotta försenade.

Normalt så anses jag att man som resenär biter ihop för mycket och att man ska ha ersättning för i stort sätt varje sekund som man spenderar extra i luften. Lotta, hon är lite mer human och felxibel. Men; även hon har en gräns och denna visade sig ligga på exakt tio timmar. Så mycket försenad var flyget hem. Harry grinade, han var less och längtade hem. Lotta missade ett vernissage (och jag med således) och Hanna var allmänt missnöjd. Så roligt är det inte att sitta på en flygplats.

Vinsten då? Hur vinner man en kamp om ersättning mot ett större icke namngivet flygbolag som är utrustade med timslånga köer för att lämna ett klagomål, som har tusen telefonväxlar och instanser att koppla samtalen mellan och som inte svarar på mail?

Ett större icke namngivet flygbolag vars krigslist ligger i att förhala, förskjuta, trötta ut och lita på att man glömmer; var finns Håkan Loobs passning bakom ryggen i de sammanhangen? Jo, i form av extern hjälp. Lotta kontaktade ett företag som specialiserat sig på att ordna fram ersättning för försenat flyg och som tar betalt i form av procent på det belopp man får tillbaka. Det räckte tydligen med ett kortare samtal; några punkter om regler inom EU och vips så fick vi tillbaka en ansenlig summa.

Rätt skall vara rätt. Handlar det om att flyget är försenat på grund av Ejlafjatt… Aylagökaflutt… En isländsk vulkan – ja, då kan man köpa en försening och detsamma om det handlar om väder och vind. Handlar det bara om slarv från ett större icke namngivet flygbolag – ja, då ska man ha ersättning som man har rätt till.

Sverige kunde slå Sovjet i hockey på 80-talet, David slog Goliat och Lotta tog – med god hjälp – hem en seger mot en större, luftburen jätte. Undrens tid är definitivt inte förbi.

Dagens låt: Roadrunner – Jonathan Richman & The Modern Lovers

Dagens boktips: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Dagens ord: Revansch

Utelåst en varm sommarnatt

Sommaren har äntligen nått Årsta, men det är bara delvis jag fått en chans att känna av den. Det vill säga; jag jobbar fortfarande och jag har ytterligare några veckor innan jag får vika på mig sommarhatten och fullt ut säga välkommen till denna underbara årstid. Jag jobbar – men jag lägger själv upp hur samt när; det är fördelen med att vara copywriter. Missförstå mig inte här: jag jobbar fortfarande och jag gör de jobb som jag och mitt företag åtagit sig. Men, det står mig relativt fritt att på egen hand disponera över tiden och vill jag jobba en lördag så kan jag göra det och istället vara ledig på måndagen. Mitt jobb går att sköta hemifrån och det är jag tacksam över.

Dessutom så är jag ensam hemma. Lotta – som redan har semester – och barnen blev lite rastlösa över att gå omkring här hemma och även om Stockholm är som bäst under sommaren så vill man ju göra någonting också. Det kan jag hålla med om.

Lösningen på problemet blev att de stack iväg en vecka och att målet för deras resa blev Kanarieöarna. Vi har stugan kvar i Småland; men den kommer att stå kvar ytterligare några år. Barnen – framförallt Hanna – ville åka utomlands och varför inte? På det stora hela så blir det nästan billigare. De tog en sista minuten, all inclusive och alla får en chans att göra sitt. Harry kan spela fotboll, han kan bada och han kan leka med andra barn. Hanna kan ligga i en solstol på stranden och Lotta får – förhoppningsvis! – lite tid för återhämtning hon med.

Jag har aldrig varit något större fan av charter och skulle förmodligen bara ha varit en störtskur regn på en i övrigt perfekt parad. Jag pratade med Lotta igår och allt lät toppen; något som naturligtvis värmer i pappahjärtat och gör att saknaden blir större. Jag längtar efter min familj.

Det jag utelämnade var min egen klumpighet. I förrgår så kunde nämligen även pappa roa sig furstligt och helt utan en tanke på någon annan. Något som resulterade i en blöt kväll, en sen natt och en snopen hemkomst. Jag tog en promenad från Gullmarsplan till Årsta; visslande och gnolande på samma låtar som fåglarna längs min väg. En blåmes, en talgoxe, en skata – jag var en av dem; en klassisk ornitolog i ett berusat och glatt tillstånd. Några (läs många) IPA på Akkurat har den effekten.

Det som hände var att jag kom fram till vår port, jag slog portkoden och gick in – bara för att framme vid dörren inse att jackan var borta och att dessvärre även nycklarna i fickan således var spårlöst försvunna.

Vad göra? Tacka Gud för Google. Jag kunde snabbt söka efter en låssmed som med kort varsel kunde rycka ut och öppna dörren. Detta till en kostnad av 1500 kronor. En betydligt lägre summa än jag räknat med. Jackan och nycklarna? De låg kvar på Akkurat och kunde hämtas ut av yours truly igår. Historien får därmed anses ha ett lyckligt slut och jag tycker att vi drar ett streck över den i och med det. Ingen person som befinner sig i Spanien behöver veta något om att jag blev utelåst och fick ringa en låssmed (och ingen behöver veta att det kostade mig 1500 kronor…). Slutet gott – allting gott. Nu ska jag återgå till jobbet.

Dagens boktips: Grisfesten av Leif GW Persson (Mallorca är tillräckligt nära Kanarieöarna)

Dagens låt: Break On Through (to the other side) The Doors.

Dagens ord: Dyrka

Fönsterkrasch

Tavlan växer. Tavlan tar plats. Den gula, hemska saken vi köpte på vernissagen har blivit ett givet inslag i min vardag. Vi har den hängande i hallen och jag kan finna mig själv stå som hypnotiserad och bara stirra på den. Lotta tycker, naturligtvis, att detta fenomen är ett kvitto på hennes osvikliga känsla för vad som är  god konst och på konst alá Hötorget. Jag är inte lika övertygad om den saken. Givet är förvisso att min senast köpta tavla fortfarande inte hittat någon plats på en vägg utan ligger på vinden. Men. Jag hävdar ändå att mitt öga för konst ligger på en hög nivå och i topp på rankingen i det här hushållet. En fluga gör, som bekant, ingen sommar. Det borde Lotta veta.

Jag har fortfarande inte kommit på vad den föreställer dock. Ibland kan jag känna mig som Elaines chef i Seinfeld då han försöker hitta djupet i en 3-D-tavla. Mr Pitt, jag är med dig hela vägen!

Fotboll. Harry har blivit ganska duktig och jag försöker spela med honom åtminstone varje eftermiddag. Han lirar förresten oavsett om jag är med eller inte. Boll på låret, ner på fötterna, trixa, bolla, nicka… Han kan stå i timmar.

Skuld. Vem sköt sönder fönstret egentligen? Vi lirade igår och vi har lite att reda ut, jag och min gode son Harry. Vi tar det från början. Som sagt, han har blivit ganska vass och jag – jag var ganska duktig på fotboll i mina yngre dagar. Vi kan säga att ungdomlig entusiasm mötte gammal bitterhet och att denna kamp utspelade sig på gräsplätten framför vårt hus. 4-4, först till fem (vinst med två givetvis om Harry petat in femman först… Lite får man ändå kräva) en boll mellan oss, ett hopslag och PANG.

Fönsterrutan på första våningen i tusen bitar. Vi liksom enades, jag och Harry, allt stannade upp, bollen rörde sig i ultrarapid (hörde jag en granne skrika: neeeej i fjärran?) och så det där ljudet av glas.

Jag skyllde på Harry. Harry skyllde på mig. Lotta skyllde på mig. Elsa skrattade. Grannen blev sur och jag fick ringa en glasmästare. Så kan också en lördag förmiddag i Årsta se ut. Tur att glasmästaren kunde komma med kort varsel och att fönstret gick att byta ut. Tacka gud för standard i sådana lägen. Allt behöver inte vara limited edition. Tänk på det när ni köper fönster (men endast då). Annars finns ju alltid plastfönster att ta till…

Hädanefter håller vi oss till den riktiga planen borta vid Årstaberg.

Snart dags att koppla på matchansiktet. Jobb imorgon och snart börjar Agenda på tv. Lotta är i duschen, Elsa sitter och läser och Harry sitter förhoppningsvis och skäms över sitt snedriktade skott inne på sitt rum.

Det var jag som sköt.

Dagens boktips: Vi, de drunknade – Carsten Jensen

Dagens låt: Slip Inside This House – 13th Floor Elevator

Dagens ord: Skuldfråga