Att fylla år. Finns det någon som kan gilla den dagen efter det att man fyllt 20 år? För mig handlar det bara om ångest. Jag blir äldre, jag blir i sämre form, jag orkar mindre, jag ser sämre ut. Det är trist att åldras och för varje år som passerar så är jag också, rent krasst och vetenskapligt vedertaget, ett steg närmare min egen grav.

Jag får ångest bara av tanken och även om jag blivit bättre under senare år så finns det mycket att ändra på; det inser jag med all tydlighet. Anledningen till att jag blivit bättre på att uppskatta min egen födelsedag är att jag kan tycka att det är förmätet av mig att inte visa tacksamhet för de som ansträngt sig för min skull. Har Lotta och Hannas stått och bakat en tårta, har Harry ritat en teckning eller har de gemensamt köpt en present – ja, då är det också min förbannade skyldighet att dra på smilbanden. Oavsett vad de köpt eller hur tårtan i själva verket smakar. Så enkelt är det faktiskt.

Jag fyllde år i förrgår och hör och häpna: jag blev överraskad och jag blev extremt glad. Ni kanske minns att jag i ett tidigare inlägg nämnde något om mitt arbete och att min egentliga dröm är att skriva skönlitterärt; den stora generationsromanen som skulle slå världen med häpnad och ha mitt namn tryckt på bokryggen. Så blev den inte; tiden – livet – kom emellan och jag har varit nöjd med att skriva mot betalning. Gott så; men Lotta tänkte annorlunda.

Det som inte många vet är att jag faktiskt skrev en bok för några år sedan. Fem hundra sidor som av olika anledningar legat och morrat i en byrålåda. Jag vågade aldrig skicka den till något förlag; rädd för att få nobben – rätt för att få det yttersta beviset på att jag inte är bra nog – så fick den ligga kvar och jag har förträngt hela existensen av den enorma pappershög jag en gång la så mycket tid på. Den var bra – den var kanske dålig; jag vet inte. Men: nu har jag all text i en bok!

Lotta hade nämligen kontaktat ett tryckeri i Stockholm och låtit trycka upp samtliga pappersark och låtit samma tryckeri binda dessa till en bok. I ett exemplar. Mitt! Helt otroligt. Bara att se mitt namn på en bokrygg gav mig en sådan kick och skänkte en sådan enorm glädje – stolthet! – att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Att sedan ingen (förutom familjen, om de vill) får läsa den; det spelar ingen roll. Jag har verkligen världens bästa familj.

Dagens låt: He´s Waiting – The Sonics

Dagens boktips: min egen, så klart.

Dagens ord: Tacksamhet

Fick sluta tidigt från jobbet idag. Vi har en bra chef så tillvida att han har en imponerande förmåga att tolka signaler rätt. De tecken som idag syntes i skyn var följande: Sol. Molnfritt. Hetta på kontoret. Törst. En ekvation vars svar är både givet och självklart. Öl.

Vi gick ett gäng från kontoret och hamnade på Babylon. Skönt att kombinera sol med lite härliga baktakter. Aningen klyschigt kanske; men helt okej. Jag gillar att man kan dricka några öl, få lite sol och snabbt också kan ta sig ner i tuben och åka hem. Vi satt i tre timmar och det hann bli några kalla innan de andra drog vidare för lite käk medan jag, den gamle torrbollen och partydräparen, tackade för mig och stack hemåt. Lotta hade flaggat för Pulled Pork och jag vill liksom inte vara den som är den.

Elsa berättade om en intressant sak då vi åt. Tydligen har hon och några tjejkompisar startat upp en bokcirkel och tanken är att de ska läsa en bok (ja, ni vet hur det fungerar) inom en månad och därefter diskutera den hemma hos någon av dem. Fantastiskt. Jag kan känna mig så otroligt stolt över henne ibland. Hon är smart, hon har humor och hon har ett driv som hon definitivt fått från sin mor.

Första boken? Ja, de skulle läsa Donna Tartt och vad passar då bättre än Den Hemliga Historien? Bra val (och roligt för både mig och Lotta eftersom vi i stort sett läst sönder den). Jag tänkte passa på att läsa den igen och se om jag tycker lika mycket om den som jag än gång gjorde. Risken är väl, som alltid, att man genom tiden kommit att romantisera och göra saker och ting lite bättre än de i själva verket är. Jag vet inte om det är värt den risken. Vissa saker ska man helt enkelt låta bli och bara minnas med kärlek. Ledsen Donna, men du får nog stå kvar i bokhyllan.

Ja. Jag har naturligtvis läst både den Lilla Vännen (tråkig) och Steglitsan (väldigt bra) men som PP Arnold sjöng: The first cut is the deepest… Den hemliga historien – med eller utan ett romantiskt skimmer – är min favorit.

Hela den där tiden förresten; Tartt, Bret Easton Ellis, amerikansk östkust, college, droger. En rolig tid att intressera sig – på riktigt – för litteratur. Hoppas Elsa tycker likadant.

Nu ropar Harry om fotboll och det är således dags att limma på sig de gamla Adidas Copa Mundia skorna igen och lära honom den gamla hederliga Cruijff-vändningen. Cruijff förresten… Sorgligt.

Dagens boktips: Räddaren i Nöden av J.D Salinger. Håller för en omläsning!

Dagens låt: Blank Generation Richard Hell & The Voidoids.

Dagens ord: Barhäng.