Sommaren har äntligen nått Årsta, men det är bara delvis jag fått en chans att känna av den. Det vill säga; jag jobbar fortfarande och jag har ytterligare några veckor innan jag får vika på mig sommarhatten och fullt ut säga välkommen till denna underbara årstid. Jag jobbar – men jag lägger själv upp hur samt när; det är fördelen med att vara copywriter. Missförstå mig inte här: jag jobbar fortfarande och jag gör de jobb som jag och mitt företag åtagit sig. Men, det står mig relativt fritt att på egen hand disponera över tiden och vill jag jobba en lördag så kan jag göra det och istället vara ledig på måndagen. Mitt jobb går att sköta hemifrån och det är jag tacksam över.

Dessutom så är jag ensam hemma. Lotta – som redan har semester – och barnen blev lite rastlösa över att gå omkring här hemma och även om Stockholm är som bäst under sommaren så vill man ju göra någonting också. Det kan jag hålla med om.

Lösningen på problemet blev att de stack iväg en vecka och att målet för deras resa blev Kanarieöarna. Vi har stugan kvar i Småland; men den kommer att stå kvar ytterligare några år. Barnen – framförallt Hanna – ville åka utomlands och varför inte? På det stora hela så blir det nästan billigare. De tog en sista minuten, all inclusive och alla får en chans att göra sitt. Harry kan spela fotboll, han kan bada och han kan leka med andra barn. Hanna kan ligga i en solstol på stranden och Lotta får – förhoppningsvis! – lite tid för återhämtning hon med.

Jag har aldrig varit något större fan av charter och skulle förmodligen bara ha varit en störtskur regn på en i övrigt perfekt parad. Jag pratade med Lotta igår och allt lät toppen; något som naturligtvis värmer i pappahjärtat och gör att saknaden blir större. Jag längtar efter min familj.

Det jag utelämnade var min egen klumpighet. I förrgår så kunde nämligen även pappa roa sig furstligt och helt utan en tanke på någon annan. Något som resulterade i en blöt kväll, en sen natt och en snopen hemkomst. Jag tog en promenad från Gullmarsplan till Årsta; visslande och gnolande på samma låtar som fåglarna längs min väg. En blåmes, en talgoxe, en skata – jag var en av dem; en klassisk ornitolog i ett berusat och glatt tillstånd. Några (läs många) IPA på Akkurat har den effekten.

Det som hände var att jag kom fram till vår port, jag slog portkoden och gick in – bara för att framme vid dörren inse att jackan var borta och att dessvärre även nycklarna i fickan således var spårlöst försvunna.

Vad göra? Tacka Gud för Google. Jag kunde snabbt söka efter en låssmed som med kort varsel kunde rycka ut och öppna dörren. Detta till en kostnad av 1500 kronor. En betydligt lägre summa än jag räknat med. Jackan och nycklarna? De låg kvar på Akkurat och kunde hämtas ut av yours truly igår. Historien får därmed anses ha ett lyckligt slut och jag tycker att vi drar ett streck över den i och med det. Ingen person som befinner sig i Spanien behöver veta något om att jag blev utelåst och fick ringa en låssmed (och ingen behöver veta att det kostade mig 1500 kronor…). Slutet gott – allting gott. Nu ska jag återgå till jobbet.

Dagens boktips: Grisfesten av Leif GW Persson (Mallorca är tillräckligt nära Kanarieöarna)

Dagens låt: Break On Through (to the other side) The Doors.

Dagens ord: Dyrka