Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut från lägenheten, tittat mot bilen och sett hur en gul lapp suttit fastkilad mellan vindrutetorkaren och bilrutan under det senaste året. Fem, tio – tjugo? Trots att jag knappt använder bilen så åker jag på en massa parkeringsböter. Eller kanske – på grund av att jag inte använder bilen kanske är ett bättre uttryck. I och med att jag sällan kör så lämnar jag bilen där jag hittat parkering – vilket inte är det lättaste att göra heller – och sedan glömmer jag bort den.
Vi har, tyvärr, datumparkering i Årsta. Rekordet är tre stycken böter under en och samma parkering. Ja, jag är inte helt kompatibel med bil, det ska villigt erkännas. Men – jag är en god kund. Jag får min böter, jag skriker och svär, jag hytter med näven och jag söker efter parkeringsvakten med blicken för stund. Därefter så sansar jag mig, går hem och betalar den avgift jag är erlagd att betala. Utan några problem och utan att ställa till med bekymmer. Min bil är förmodligen fotograferad, inramad och upphängd på Q-parks huvudkontor. Den – jag! – har nog bjudit på många rundor under deras julbord.
Gott så, men just nu är jag i valet och kvalet att ställa till en scen. Ett justitiemord har nämligen skett. Ett kraftigt övertramp, en ren rättsskandal och där jag har offrats på Moder Justitias altare. Jag har fått en oförklarlig P-bot. Enkelt förklarat: hur kan man få en parkeringsböter om det inte finns några vägmarkeringar som visar var man får så.
En förutsättning för att få kalla en parkeringsruta för en parkeringsruta är väl ändå att vägmarkeringar visar att det handlar om en rektangulär ruta där man kan ställa in sin bil? Jag är ingen expert här, men visst låter det logiskt?
Ännu mer förvirrande blir det om man läser på boten i fråga. Där står skrivet: stod med bilens front utanför parkeringsrutan. DET FANNS INGEN PARKERINGSRUTA!
Jag ska måla egna vägmarkeringar över hela Årsta
Det blir nog så att jag överklagar detta. Bara av skriva den här texten så får jag högre puls och jag känner hur en liten larv av pulserande blod börjar komma fram vid tinningen. Jag kräver att få riva en parkeringsbot. Är det för mycket begärt? En av tjugo stycken.
Vägmarkeringar ska synas, skyltar ska finnas och tydliga regler ska stå nedskrivna. Då har jag inga problem. Men, då parkeringsbolagen börjar skapa egna lagar och regler så har man gått över en gräns. Får jag inte rätt den här gången så ska jag personligen anlita ett företag som åker runt och fyller i nya vägmarkeringar över hela Årsta. Så här får det inte gå till.
Tillägg: jag ringde just en kvinna på parkeringsbolaget. I min iver började jag rya och skrika innan hon ens hann svara på mina frågor och leta fram ärendet. Tydligen var det lugnt att boten revs i två delar. De skulle se över och bättra på alla vägmarkeringar. Jaja. Ett-noll till mig, med andra ord.