Jag pratade just med farsan och han hade lite tråkiga nyheter. Roliga för honom – tråkiga för mig, that is. Han funderar nämligen på att sälja båten och således så innebär det att jag skulle behöva lämna tillbaka den.

Surt, jag hade sett framför mig en riktig Hemingway-sommar där jag likt en ung Santiago skulle ge mig ut på böljan den blå, fånga svärdfisk (nåja) och dricka några öl i solskenet. Vi får se om han gör slag i saken och säljer den. Båten är, trots att jag använt den, fortfarande i gott skick och det torde inte innebära några problem att sälja den i Stockholm.

Jag gjorde naturligtvis mitt bästa för att övertyga honom om att låta bli och jag försökte försiktigt trycka på alla känsliga punkter (barnen vill åka båt, barnen vill simma, vi behöver komma bort, ungarna vill lära sig allt om fiske…) men farsgubben var som vanligt iskall och rent av oresonlig. Jag antar att han såg igenom det egentliga syftet; att jag skulle kunna få ett par timmar för mig själv. En sanning med viss modifikation. Vi har de facto använt båten hela familjen och både Elsa och Harry har uppskattat både fiskebiten och de simturer som båten i fråga kunnat erbjuda.

Jaja. Å andra sidan så slipper vi att hålla på med att söka båtplats, ordna med vinterförvaring och tvätta den om han säljer. Vi har fortfarande kvar sommarstugan i Småland och får väl köpa en mindre båt till den istället.

Harry har börjat läsa förresten. Det trodde jag aldrig, men jag antar att han influeras av Elsa och hennes febrila bläddrande i allt ifrån deckare till skönlitteratur. Hon läser Bonjour Tristesse nu och vad kan man säga? Det är väl en perfekt bok för en 14-åring… sa han med tydlig ironi. Harry, han läser Ture Sventon och man måste som förälder älska Åke Holmberg och de sköna timmar hans böcker ger. Spänning, humor, äventyr. Jag önskar att jag kunde skriva något sådant.

Mina texter sträcker sig till att beskriva parfym, skor samt en och annan sommarklänning. Åtminstone just för tillfället, då det är kunderna som mitt företag har och där jag som copywriter alltså ska försöka skriva så att deras produkter tilltalar den stora massan. Ett tufft jobb, men någon måste göra det. Den stora generationsromanen, den får helt enkelt vänta i ytterligare några år.

Missförstå mig inte. Jobbet är roligt, jag älskar fortfarande att skriva och på något sätt så får jag nypa mig i armen för att förstå att jag tjänar pengar på det. Låt vara att det är texter om parfym eller smink – det är fortfarande ett jobb där jag använder min kreativitet, där jag får vrida och vända på ord och där jag får hitta på säljande formuleringar. Det ska man inte glömma.

Vi var på vernissage i helgen och det var en av Lottas väninnor som ställde ut. Naturligtvis köpte vi en tavla – en abstrakt sak i grälla färger. En groda? En katt? En tolkning av livet efter atombomben? Jag vet inte. Låt mig vara diplomatisk här: det kommer att ta viss tid innan den växer i mina ögon. Det var åtminstone goda snittar, gott vin och en chans för mig och Lotta att vara för oss själva. Vi gick ut och åt efteråt och vi avrundade kvällen med en öl på Debaser. Farsan hade barnen och de kom till oss först morgonen därpå. Det var längesedan vi fick vara för oss själva.

Den perfekta familjen. Bostadsrätt i Årsta. Sommarstuga i Småland. En abstrakt tavla på väggen. En envis pappa/farfar och en – snart – såld båt. Det är vi det.

Dagens boktips: Just nu läser jag Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco. Verkar lovande.

Dagens låt: Murder City Nights av Radio Birdman

Dagens ord: Seglats