Jag tillhör väl egentligen en av de få som har turen att få jobba med det jag gillar. Att få sitta med ett tomt ark framför mig, fundera på hur man på bästa sätt kan beskriva en vara-, en produkt-, eller en tjänst och därefter sätta orden på ett papper och förhoppningsvis – genom detta – göra kunden nöjd; det är vad jag gör – och det jag egentligen vill göra. Men (uppmärksam läsare av bloggen vet att det alltid kommer ett men) visst är det så att man tröttnar. Hälften – säkert mer – av texterna jag skriver är i sammanhanget obetydliga; ingen läser dem – de försvinner rakt ut i det stora, svarta hål vi kallar internet. Lite sorgligt, men en del av jobbet.

Utan att gå in på vilket företag jag arbetar på så kan det hela bli relativt enformigt och dagarna kan flyta ihop på ett i det närmaste skrämmande sätt. Vi kommer in samma tid på morgonen, vi dricker vårt kaffe, vi sätter oss vid våra datorer, vi skriver våra texter och så går vi hem lagom till middagen.

” Man vänjer sig”, som Kjell Höglund en gång sjöng – men måste man verkligen göra det? Jag vet inte. Många av mina arbetskamrater är mer flexibla och otrogna. De drar vidare, helt enkelt – mot nya uppdrag; men inom samma bransch. Höjer lönen lite, hittar nya utmaningar och så vidare.

Jag träffade en gammal arbetskamrat i helgen. Jag och Lotta var på ett vernissage i Gamla Stan och där träffade vi på honom samt hans fru; något som slutade med att vi fyra gick vidare och tog ett gals vin efteråt. Han började prata om sitt nya jobb och det lät väl inte som någon större skillnad mot hur han hade det hoss ”oss”, men det jag tyckte var intressant var hur han fått jobbet. Han hade tydligen blivit headhuntad. En rekryteringsfirma i Stockholm hade haft honom i åtanke för den typ av tjänst och så fort en öppning visade sig – ja, då ringde de honom, kallade till intervju och erbjöd tjänsten. Det verkar ju onekligen väldigt lätt, smidigt och – framförallt, väldigt,väldigt smickrande.

Jag funderar på att anmäla mitt intresse till samma företag. Inte för att jag nödvändigtvis vill byta jobb just nu – men det skulle ändå vara roligt att få veta vilka tåg som passerar. Rekryteringsfirman skulle vara som en slags busstidstabell som hela tiden informerar nya ankomsttider. Ni förstår metaforen. Och: det skulle kanske inte vara så dumt att höja lönen lite heller. Om inte annat genom att visa att jag har erbjudande och kan förhandla lite. Jaja. Intressant lät det, det måste jag säga.

Vernissaget då? ja, det var samma kompis till Lotta som ställde ut sina verk som förra gången. Den här gången blev det dock ingen gul tavla att hänga upp i hallen. Priserna hade, så att säga passerat, vår gräns och budget. Herregud; den tavlan vi köpte måste – baserat på de nya priserna – ha ökat med 300%. Kanske kan jag smussla ut den och sälja den på Bukowskis innan jul? Julen ja. Snart börjar den ruschen och jag är lika nollställd som vanligt då det kommer till att köpa julklappar. Till Hanna tänkte jag köpa några finare böcker från ett antikvariat. Hon förtjänar lite uppmuntran i sitt läsande. Jag tycker att det är så himla roligt. Harry? Ja, där får jag skjuta lite mer från höften, känner jag. Lotta? Där krävs det verkligen lite tankar utanför boxen. Jag ber att få återkomma om detta senare.

Dagens boktips: Vi Från Jedwabne av Anna Bikont

Dagens låt: Alternative Ulster – Stiff Little Fingers

Dagens ord: Ombyte