Fördelarna med att bo i en liten bostadsrättsförening är betydligt fler än vad nackdelarna är. Vi har 27 lägenheter i vår och med stockholmsmått mätt så får väl det ändå anses som en mikroskopisk förening. Perfekt för en maktgalning som mig och ett utmärkt tillfälle att göra det något horisontella styret mervertikalt och med mig som det styrande organet på toppen. Ta över, portionera ut arbetet så att jag själv slipper, höja hyrorna – sänka kvaliteten – bygga ut vår lägenhet och tvångsdeportera eventuella upprorsmakare till någon annan BRF i utkanten av stan. Lämpligen Farsta Strand.

Nejdå, det stora ligger i det lilla – man lär känna sina grannar, alla får olika ansvarsområden och alla hjälps åt efter bästa förmåga. Det är roligt att se att det verkligen fungerar och att det faktiskt går att genomföra förändringar till det bättre utan att saker och ting hamnar i någon långbänk, ska stötas och blötas hit och dit och där det till slut inte blir av.

Vi hade städdag i söndags. Samling vid pumpen (sorteringsstationen) klockan nio, krattor fram, listor med göromål som delades ut, kaffe, ostfralla, skratt och arbete. Jag fick uppdraget att klippa en häck – något som jag gjort tidigare och har viss vana av. Skulle inte min ödmjukhet förbjuda mig så skulle jag jämföra mig själv med Edward Scissorhands. Snabb, fantasifull och med ett osvikligt estetiskt sinne. Häcken förvandlades från en ovårdad hockeyfrilla med afro-inslag till en tight direktörsfrisyr. Jag –  och alla andra – var nöjd med insatsen.

Missnöjd var jag dock då jag såg det gamla ruttna trädet stå mitt på min och Harrys fotbollsplan (det vill säga på baksidan av vår fastighet; där han – eller jag – sköt sönder rutan). Ett ruttet träd som inte fyller något syfte. Med ruttet menar jag att det verkligen är det också; grenar som lossnar, inte ett löv under hela sommaren, grådassigt… ruttet! Jag, något omtöcknad och full av självförtroende efter att ha klippt häcken, frågade om jag fick kapa trädet. Det hummades, det mumlades och det viskades bland mina grannar innan ett slutligt besked gavs. Jag fick kapa trädet. Under förutsättning att det var jag som ringde efter en trädfällare och att denne höll i sågen. Så mycket med det förtroendet.

Men; trädet skulle väck, jag har stört mig på det länge nog och jag ringde efter en trädfällare, kollade priserna – fick godkänt av styrelsen – och anlitade honom. Han kom samma dag och tog ner det. Det var förmodligen tur att han gjorde det och inte jag. Jag hade tagit sågen, jag hade kapat en klyka i lämplig höjd och därefter hade jag tacklat ner trädet i den säkra riktningen. Trädfällaren? Han sågade ner trädet i etapper och sa att det omöjligt gått annars, trädet var för stort, det var för nära husen, det… Ja, vi stannar där. Jag nöjer mig med att klippa häckar.

Men, syftet med historien är att om det här hade hänt i min förra bostadsrättsförening så hade trädet stått där än idag, det hade förmodligen stått där om tio år och förmodligen så hade trädet i fråga hunnit skaffa sig nya, små trädbarn som även de var ruttna. En mindre förening ger snabba beslut och det är jag jäkligt tacksam för.

Nu ska jag och Harry ut och testa planen. Lotta och Hanna håller på med att förbereda en muntlig redovisning som Hanna ska hålla i skolan. Sådant är Lotta grym på, så jag ser framemot att få höra vilka retoriska grepp som Hanna kommer att använda för att förklara den Franska Revolutionen. Spännande!

Dagens låt: Looking at you – MC5

Dagens ord: Trädfällning i Stockholm

Dagens boktips: Skriet från Vildmarken – Jack London