Plats, utrymme, prylar… Tre saker som har förvandlats till lite av den stora, eviga frågan i vårt hushåll. Elsa behöver plats för sina saker, Harry likaså, Lotta har garderoberna överfulla och kvar står jag som den stora boven i dramat. Böcker i massor, magasin och framförallt skivor. Det tar plats. Det tar mycket plats.

Jag har samlat skivor sedan jag var 12 år gammal och jag har – med några mindre synder – hållit mig till vinyl. Jag skulle inte kalla mig en nitiskt samlare och jag skulle inte på något sätt – tyvärr – påstå att jag tagit väl hand om mina vax. Tvärtom; efter vissa efterfester i ungdomen kunde jag vakna av att det låg fyra-fem skivor ovanpå varandra och att pickupen låg och guppade på den översta skivan. Jag har alltid varit slarvig.

Men; jag har många skivor och jag tycker att det är roligt att ta mig tillbaka i tiden genom att slå på en skiva som verkligen betydde något (och förmodligen fortfarande gör så). En slags Madeleine-kaka i form av musik. Senast det hände? Ja, jag lyssnade igenom Lou Reeds Transformer för några veckor sedan. Fortfarande fantastisk.

Plats, utrymme, prylar… Jag fick lova att ta det tuffa beslutet att lämna bort skivsamlingen. Lotta fick något slags psykbryt och började skrika om att vi måste flytta om vi inte gör något. Böckerna brukar vara det första som ryker i dessa lägen; vi brukar packa ihop några kartonger och lämna på Myrorna. Som sig bör, tycker jag.

Men, då det kom till skivorna… Jag vet inte; navelsträngen var svår att klippa. Förstår ni? Jag kunde tänka mig att lämna bort dom. Jag förstod att vi inte har plats hemma (eller i två överfulla förråd…) man jag vill ha dem för mig själv. Det är ändå ett liv samlat i skivor; det är mitt liv och det blev faktiskt en extremt jobbig situation. Man the fuck up, tänkte jag och gjorde som alla andra svenska män. Jag kompromissade.

Magasinering. Lotta ringde ett företag som kom och hämtade mina skivor. De hade en magasineringslösning där man själv fick packa rakt in i det förråd där de sedan kommer att förvaras. Rätt smart faktiskt. På så sätt har jag bara mig själv att skylla om något skulle gå sönder. Lokalen skulle vara uppvärmd och de verkar ha ett gott rykte. Jag känner mig förvånansvärt trygg med denna magasinering.

Plats, utrymme – och inga prylar längre. Vi firade med champagne och jag fick inviga våra nya högtalare genom att guida familjen genom punkscenen i New York. Från Dolls, till Televison, Patti Smith, Ramones, Talking Heads... Harry var oerhört imponerad. Tror jag. Elsa gav upp efter fem-sex låtar och Lotta ville lyssna på First Aid Kit. Jaja. Ljudet var åtminstone bra.

Dagens Boktips: Du nya sköna värld – Aldous Huxley (visst stämmer den framtidsskildringen bättre än 1984?)

Dagens Låt: Portobello – Lords Of The New Church

Dagens ord: Magasinering…nej, förändring

Det finns några uppenbara nackdelar med att födas med tummen mitt i handen. Har man som mig lyckats födas med fem tummar – centrerade sådana – på varje hand; ja, då blir det helt enkelt väldigt svårt att klara av de vardagliga bekymren. Pinsamt. Det är väl någon sorts könsroll, antar jag, men är man en man så förväntas man, helt enkelt, att klara av olika saker.

Jag är totalt oteknisk, jag har noll kunskap om att snickra och jag kan ingenting om skötsel av hemmet i övrigt. Lotta är betydligt bättre än mig på allt sånt. Ska en tavla upp på väggen eller om det ska sättas upp en hylla – ja, då är det hon som står där med borrmaskinen, med vattenpasset och med skruvar i mungipan. Jag? Jag serverar kaffe och kommer med ”goda” råd vid sidan av.

Jag kommer aldrig att glömma vårt senaste besök på Bauhaus och hur jobbigt det var. Men, men, men, men , maaaan-lyyy men, men, men… Riktiga karlakarlar överallt, snickarbälten, stora snusar, grova kängor, lumberjack-skjortor, hummande och nickande till varandra som om de utvecklat ett hemligt språk av något slag. Och så jag. Jag försökte – tro ingenting annat! – att passa in, smälta i i gänget och blir en del av de hummande samtal jag inte förstod mig på. Förgäves; jag blev obönhörligt avslöjad så fort en expedit frågade mig om vilken typ av skruv jag behövde. Ridå ner.

Jag ringde en rörmokare…

Nu har jag accepterat mitt öde. Jag klarar inte av något där ett mått av händighet krävs. I helgen exempelvis så gick någonting sönder i badrummet. Jag öppnade dörren till skåpet, jag konstaterade att det läckte vatten och med ett stoisk lugn så tog jag upp telefonen, googlade rörmokare Stockholm och ringde till en sådan. Förr så hade jag kastat mig huvudstupa in i skåpet och försökt laga läckan, jag hade misslyckats och jag hade fått ringa en rörmokare ändå.

Nu – ett samtal, tjugo minuters väntetid och en rörmokare på plats för att fixa problemet. Så. Jäkla. Enkelt.

I helgen så ska jag och Harry köra en grabbhelg. Lotta och Hanna ska iväg på en shoppingtur till Mall Of Scandinavia och därefter få massage och gå ut och äta lite. Jag och Harry ska väl göra som vi män ofta gör; blir väl till att meka lite med bilen, skruva ihop någon hylla och kolla fotboll. Nädå, vi ska ut och spela  fotboll och därefter ska vi köpa varsin pizza. Det blir perfekt.

Dagens ord: Acceptans

Dagens låt: Cadillac Walk – Mink De Wille

Dagens boktips: Short Cuts – Raymond Carver

Det är lika bra att ta det direkt. Ja, jag är rädd för tandläkare och nej, jag har inte varit hos en tandläkare på tio år. En  farlig väg att gå om man ska försöka förklara vikten av att sköta sina tänder för sina barn. Harry har uppenbarligen ärvt mina gener och han är lika rädd som jag än gång var (är) och Lotta tycker att det är extremt jobbig. Jag också – men vad ska man göra? Jag gillar inte ljudet, jag gillar inte lukten, jag gillar inte – surprise, surprise – smärtan och jag gillar inte den löpande-band-princip man ser hos en tandläkare. Sedan jag fyllde nitton år så gillar jag definitivt inte priserna heller.

Men; Lotta tycker att jag oroar Harry i onödan och att jag borde föregå med ett gott exempel. Jag kan hålla med till viss mån; men inte fullt ut. Säg att hon är rädd för ormar och att Hanna börjar visa samma rädsla – ska jag då tvinga in dem på Skansen och låta Jonas Wahlström kasta fram några sköna boaormar, snokar och kobror enbart för att bota rädslan? Vi kanske ska börja släcka eld med lite mer eld, eller varför inte lite bensin?

Nåja. Jag gick med att på att besöka en tandläkare i Solna (av alla ställen!) och jag tog Harry med mig. Den här tandläkaren hade en uttalad policy att ta hand om oss med tandläkarskräck och faktiskt – det gick väldigt bra. Förvisso så hade jag bara lite tandsten och början på ett hål i en tand så behandlingen var väl att anse som relativt smärtfri i jämförelse med andra. Men, miljön var avslappnad och modern, personalen var trevliga och tandläkaren i fråga var väldigt lyhörd. Jag tror att Harry kommer att klara sitt nästa tandläkarbesök på ett bra sätt (fattas bara med en sådan hårding till farsa) och förhoppningsvis så slipper vi oroa oss frö framtiden gällande den här frågan.

Från det ena till det andra. Från gomsegel till vanligt segel. Farsan sålde båten igår och det är således slut på drömmen om ett liv på böljan den blå. Lika bra det kanske – han fick en bra slant och varför ska jag överhuvudtaget bry mig om en båt som jag knappt gillar? Vi får väl köpa en egen om lusten blir för stor.

Lotta tog med oss på Moderna Museet i helgen där man visade Yayoi Kusama och hennes I Oändligheten. Prickigt värre; jag tyckte mig se dalmatiner överallt efteråt. Men väldigt intressant och mycket tänkvärt. Kul att se att det var så många familjer där också. Fördelen med fritt inträde, antar jag. Kultur ska vara gratis!

Tillbaka på jobbet efter semestern också. Det har varit lättare än förväntat och det är skönt att falla tillbaka in i gamla rutiner igen.

Dagens ord: Odontofobi

Dagens boktips: Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj (läs, bara läs!)

Dagens låt: Pay to Cum av Bad Brains