Magasinerat skivsamlingen…

Plats, utrymme, prylar… Tre saker som har förvandlats till lite av den stora, eviga frågan i vårt hushåll. Elsa behöver plats för sina saker, Harry likaså, Lotta har garderoberna överfulla och kvar står jag som den stora boven i dramat. Böcker i massor, magasin och framförallt skivor. Det tar plats. Det tar mycket plats.

Jag har samlat skivor sedan jag var 12 år gammal och jag har – med några mindre synder – hållit mig till vinyl. Jag skulle inte kalla mig en nitiskt samlare och jag skulle inte på något sätt – tyvärr – påstå att jag tagit väl hand om mina vax. Tvärtom; efter vissa efterfester i ungdomen kunde jag vakna av att det låg fyra-fem skivor ovanpå varandra och att pickupen låg och guppade på den översta skivan. Jag har alltid varit slarvig.

Men; jag har många skivor och jag tycker att det är roligt att ta mig tillbaka i tiden genom att slå på en skiva som verkligen betydde något (och förmodligen fortfarande gör så). En slags Madeleine-kaka i form av musik. Senast det hände? Ja, jag lyssnade igenom Lou Reeds Transformer för några veckor sedan. Fortfarande fantastisk.

Plats, utrymme, prylar… Jag fick lova att ta det tuffa beslutet att lämna bort skivsamlingen. Lotta fick något slags psykbryt och började skrika om att vi måste flytta om vi inte gör något. Böckerna brukar vara det första som ryker i dessa lägen; vi brukar packa ihop några kartonger och lämna på Myrorna. Som sig bör, tycker jag.

Men, då det kom till skivorna… Jag vet inte; navelsträngen var svår att klippa. Förstår ni? Jag kunde tänka mig att lämna bort dom. Jag förstod att vi inte har plats hemma (eller i två överfulla förråd…) man jag vill ha dem för mig själv. Det är ändå ett liv samlat i skivor; det är mitt liv och det blev faktiskt en extremt jobbig situation. Man the fuck up, tänkte jag och gjorde som alla andra svenska män. Jag kompromissade.

Magasinering. Lotta ringde ett företag som kom och hämtade mina skivor. De hade en magasineringslösning där man själv fick packa rakt in i det förråd där de sedan kommer att förvaras. Rätt smart faktiskt, kolla själva här: http://www.gopak.se/. På så sätt har jag bara mig själv att skylla om något skulle gå sönder. Lokalen skulle vara uppvärmd och de verkar ha ett gott rykte. Jag känner mig förvånansvärt trygg med denna magasinering.

Plats, utrymme – och inga prylar längre. Vi firade med champagne och jag fick inviga våra nya högtalare genom att guida familjen genom punkscenen i New York. Från Dolls, till Televison, Patti Smith, Ramones, Talking Heads... Harry var oerhört imponerad. Tror jag. Elsa gav upp efter fem-sex låtar och Lotta ville lyssna på First Aid Kit. Jaja. Ljudet var åtminstone bra.

Dagens Boktips: Du nya sköna värld – Aldous Huxley (visst stämmer den framtidsskildringen bättre än 1984?)

Dagens Låt: Portobello – Lords Of The New Church

Dagens ord: Magasinering…nej, förändring

Rörmokare i arbete

Ringa efter rörmokare, ett tecken på mognad

Det finns några uppenbara nackdelar med att födas med tummen mitt i handen. Har man som mig lyckats födas med fem tummar – centrerade sådana – på varje hand; ja, då blir det helt enkelt väldigt svårt att klara av de vardagliga bekymren. Pinsamt. Det är väl någon sorts könsroll, antar jag, men är man en man så förväntas man, helt enkelt, att klara av olika saker.

Jag är totalt oteknisk, jag har noll kunskap om att snickra och jag kan ingenting om skötsel av hemmet i övrigt. Lotta är betydligt bättre än mig på allt sånt. Ska en tavla upp på väggen eller om det ska sättas upp en hylla – ja, då är det hon som står där med borrmaskinen, med vattenpasset och med skruvar i mungipan. Jag? Jag serverar kaffe och kommer med ”goda” råd vid sidan av.

Jag kommer aldrig att glömma vårt senaste besök på Bauhaus och hur jobbigt det var. Men, men, men, men , maaaan-lyyy men, men, men… Riktiga karlakarlar överallt, snickarbälten, stora snusar, grova kängor, lumberjack-skjortor, hummande och nickande till varandra som om de utvecklat ett hemligt språk av något slag. Och så jag. Jag försökte – tro ingenting annat! – att passa in, smälta i i gänget och blir en del av de hummande samtal jag inte förstod mig på. Förgäves; jag blev obönhörligt avslöjad så fort en expedit frågade mig om vilken typ av skruv jag behövde. Ridå ner.

Jag ringde en rörmokare…

Nu har jag accepterat mitt öde. Jag klarar inte av något där ett mått av händighet krävs. I helgen exempelvis så gick någonting sönder i badrummet. Jag öppnade dörren till skåpet, jag konstaterade att det läckte vatten och med ett stoisk lugn så tog jag upp telefonen, googlade rörmokare Stockholm och ringde till en sådan. Förr så hade jag kastat mig huvudstupa in i skåpet och försökt laga läckan, jag hade misslyckats och jag hade fått ringa samma rörmokare ändå.

Nu – ett samtal, tjugo minuters väntetid och en rörmokare på plats för att fixa problemet. Så. Jäkla. Enkelt.

I helgen så ska jag och Harry köra en grabbhelg. Lotta och Hanna ska iväg på en shoppingtur till Mall Of Scandinavia och därefter få massage och gå ut och äta lite. Jag och Harry ska väl göra som vi män ofta gör; blir väl till att meka lite med bilen, skruva ihop någon hylla och kolla fotboll. Nädå, vi ska ut och spela  fotboll och därefter ska vi köpa varsin pizza. Det blir perfekt.

Dagens ord: Acceptans

Dagens låt: Cadillac Walk – Mink De Wille

Dagens boktips: Short Cuts – Raymond Carver

Man med ont i tanden

Ett tandläkarbesök med mersmak

Det är lika bra att ta det direkt. Ja, jag är rädd för tandläkare och nej, jag har inte varit hos en tandläkare på tio år. En  farlig väg att gå om man ska försöka förklara vikten av att sköta sina tänder för sina barn. Harry har uppenbarligen ärvt mina gener och han är lika rädd som jag än gång var (är) och Lotta tycker att det är extremt jobbig. Jag också – men vad ska man göra? Jag gillar inte ljudet, jag gillar inte lukten, jag gillar inte – surprise, surprise – smärtan och jag gillar inte den löpande-band-princip man ser hos en tandläkare. Sedan jag fyllde nitton år så gillar jag definitivt inte priserna heller.

Men; Lotta tycker att jag oroar Harry i onödan och att jag borde föregå med ett gott exempel. Jag kan hålla med till viss mån; men inte fullt ut. Säg att hon är rädd för ormar och att Hanna börjar visa samma rädsla – ska jag då tvinga in dem på Skansen och låta Jonas Wahlström kasta fram några sköna boaormar, snokar och kobror enbart för att bota rädslan? Vi kanske ska börja släcka eld med lite mer eld, eller varför inte lite bensin?

Nåja. Jag gick med att på att besöka en tandläkare i Solna (av alla ställen!) och jag tog Harry med mig. Den här tandläkaren hade en uttalad policy att ta hand om oss med tandläkarskräck och faktiskt – det gick väldigt bra. Förvisso så hade jag bara lite tandsten och början på ett hål i en tand så behandlingen var väl att anse som relativt smärtfri i jämförelse med andra. Men, miljön var avslappnad och modern, personalen var trevliga och tandläkaren i fråga var väldigt lyhörd. Jag tror att Harry kommer att klara sitt nästa tandläkarbesök på ett bra sätt (fattas bara med en sådan hårding till farsa) och förhoppningsvis så slipper vi oroa oss frö framtiden gällande den här frågan.

Från det ena till det andra. Från gomsegel till vanligt segel. Farsan sålde båten igår och det är således slut på drömmen om ett liv på böljan den blå. Lika bra det kanske – han fick en bra slant och varför ska jag överhuvudtaget bry mig om en båt som jag knappt gillar? Vi får väl köpa en egen om lusten blir för stor.

Lotta tog med oss på Moderna Museet i helgen där man visade Yayoi Kusama och hennes I Oändligheten. Prickigt värre; jag tyckte mig se dalmatiner överallt efteråt. Men väldigt intressant och mycket tänkvärt. Kul att se att det var så många familjer där också. Fördelen med fritt inträde, antar jag. Kultur ska vara gratis!

Tillbaka på jobbet efter semestern också. Det har varit lättare än förväntat och det är skönt att falla tillbaka in i gamla rutiner igen.

Dagens ord: Odontofobi

Dagens boktips: Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj (läs, bara läs!)

Dagens låt: Pay to Cum av Bad Brains

Chokladtårta

Boken är tryckt och klar

Att fylla år. Finns det någon som kan gilla den dagen efter det att man fyllt 20 år? För mig handlar det bara om ångest. Jag blir äldre, jag blir i sämre form, jag orkar mindre, jag ser sämre ut. Det är trist att åldras och för varje år som passerar så är jag också, rent krasst och vetenskapligt vedertaget, ett steg närmare min egen grav.

Jag får ångest bara av tanken och även om jag blivit bättre under senare år så finns det mycket att ändra på; det inser jag med all tydlighet. Anledningen till att jag blivit bättre på att uppskatta min egen födelsedag är att jag kan tycka att det är förmätet av mig att inte visa tacksamhet för de som ansträngt sig för min skull. Har Lotta och Hannas stått och bakat en tårta, har Harry ritat en teckning eller har de gemensamt köpt en present – ja, då är det också min förbannade skyldighet att dra på smilbanden. Oavsett vad de köpt eller hur tårtan i själva verket smakar. Så enkelt är det faktiskt.

Jag fyllde år i förrgår och hör och häpna: jag blev överraskad och jag blev extremt glad. Ni kanske minns att jag i ett tidigare inlägg nämnde något om mitt arbete och att min egentliga dröm är att skriva skönlitterärt; den stora generationsromanen som skulle slå världen med häpnad och ha mitt namn tryckt på bokryggen. Så blev den inte; tiden – livet – kom emellan och jag har varit nöjd med att skriva mot betalning. Gott så; men Lotta tänkte annorlunda.

Det som inte många vet är att jag faktiskt skrev en bok för några år sedan. Fem hundra sidor som av olika anledningar legat och morrat i en byrålåda. Jag vågade aldrig skicka den till något förlag; rädd för att få nobben – rätt för att få det yttersta beviset på att jag inte är bra nog – så fick den ligga kvar och jag har förträngt hela existensen av den enorma pappershög jag en gång la så mycket tid på. Den var bra – den var kanske dålig; jag vet inte. Men: nu har jag all text i en bok!

Lotta hade nämligen kontaktat ett tryckeri i Stockholm och låtit trycka upp samtliga pappersark och låtit samma tryckeri binda dessa till en bok. I ett exemplar. Mitt! Helt otroligt. Bara att se mitt namn på en bokrygg gav mig en sådan kick och skänkte en sådan enorm glädje – stolthet! – att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Att sedan ingen (förutom familjen, om de vill) får läsa den; det spelar ingen roll. Jag har verkligen världens bästa familj.

Dagens låt: He´s Waiting – The Sonics

Dagens boktips: min egen, så klart.

Dagens ord: Tacksamhet

Vi fick ersättning för ett försenat flyg

Den lilla människans kamp mot det ohyggligt stora systemet. David mot Goliat. Sverige mot Sovjet i hockey på 80-talet. Det går inte att vinna. Eller? Jo, någon gång så händer det att en lucka hittas, att pucken så att säga slinker in bakom en förvånad målvakt. Minns Håkan Loobs pass bakom ryggen -87. Det går att vinna; men man måste ha det där överraskningsmomentet att komma med.

Jag skulle vilja addera ytterligare en historisk seger till ovan nämnda framgångar. Lotta vs ett icke namngivet större flygbolag. Ni minns att familjen var på Kanarieöarna och till det blogginlägget kan vi lägga till två punkter. A) de hade det jäkligt bra och B) de blev försenade. De blev så ini helskotta försenade.

Normalt så anses jag att man som resenär biter ihop för mycket och att man ska ha ersättning för i stort sätt varje sekund som man spenderar extra i luften. Lotta, hon är lite mer human och felxibel. Men; även hon har en gräns och denna visade sig ligga på exakt tio timmar. Så mycket försenad var flyget hem. Harry grinade, han var less och längtade hem. Lotta missade ett vernissage (och jag med således) och Hanna var allmänt missnöjd. Så roligt är det inte att sitta på en flygplats.

Vinsten då? Hur vinner man en kamp om ersättning mot ett större icke namngivet flygbolag som är utrustade med timslånga köer för att lämna ett klagomål, som har tusen telefonväxlar och instanser att koppla samtalen mellan och som inte svarar på mail?

Ett större icke namngivet flygbolag vars krigslist ligger i att förhala, förskjuta, trötta ut och lita på att man glömmer; var finns Håkan Loobs passning bakom ryggen i de sammanhangen? Jo, i form av extern hjälp. Lotta kontaktade ett företag som specialiserat sig på att ordna fram ersättning för försenat flyg och som tar betalt i form av procent på det belopp man får tillbaka. Det räckte tydligen med ett kortare samtal; några punkter om regler inom EU och vips så fick vi tillbaka en ansenlig summa.

Rätt skall vara rätt. Handlar det om att flyget är försenat på grund av Ejlafjatt… Aylagökaflutt… En isländsk vulkan – ja, då kan man köpa en försening och detsamma om det handlar om väder och vind. Handlar det bara om slarv från ett större icke namngivet flygbolag – ja, då ska man ha ersättning som man har rätt till.

Sverige kunde slå Sovjet i hockey på 80-talet, David slog Goliat och Lotta tog – med god hjälp – hem en seger mot en större, luftburen jätte. Undrens tid är definitivt inte förbi.

Dagens låt: Roadrunner – Jonathan Richman & The Modern Lovers

Dagens boktips: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Dagens ord: Revansch

Utelåst en varm sommarnatt

Sommaren har äntligen nått Årsta, men det är bara delvis jag fått en chans att känna av den. Det vill säga; jag jobbar fortfarande och jag har ytterligare några veckor innan jag får vika på mig sommarhatten och fullt ut säga välkommen till denna underbara årstid. Jag jobbar – men jag lägger själv upp hur samt när; det är fördelen med att vara copywriter. Missförstå mig inte här: jag jobbar fortfarande och jag gör de jobb som jag och mitt företag åtagit sig. Men, det står mig relativt fritt att på egen hand disponera över tiden och vill jag jobba en lördag så kan jag göra det och istället vara ledig på måndagen. Mitt jobb går att sköta hemifrån och det är jag tacksam över.

Dessutom så är jag ensam hemma. Lotta – som redan har semester – och barnen blev lite rastlösa över att gå omkring här hemma och även om Stockholm är som bäst under sommaren så vill man ju göra någonting också. Det kan jag hålla med om.

Lösningen på problemet blev att de stack iväg en vecka och att målet för deras resa blev Kanarieöarna. Vi har stugan kvar i Småland; men den kommer att stå kvar ytterligare några år. Barnen – framförallt Hanna – ville åka utomlands och varför inte? På det stora hela så blir det nästan billigare. De tog en sista minuten, all inclusive och alla får en chans att göra sitt. Harry kan spela fotboll, han kan bada och han kan leka med andra barn. Hanna kan ligga i en solstol på stranden och Lotta får – förhoppningsvis! – lite tid för återhämtning hon med.

Jag har aldrig varit något större fan av charter och skulle förmodligen bara ha varit en störtskur regn på en i övrigt perfekt parad. Jag pratade med Lotta igår och allt lät toppen; något som naturligtvis värmer i pappahjärtat och gör att saknaden blir större. Jag längtar efter min familj.

Det jag utelämnade var min egen klumpighet. I förrgår så kunde nämligen även pappa roa sig furstligt och helt utan en tanke på någon annan. Något som resulterade i en blöt kväll, en sen natt och en snopen hemkomst. Jag tog en promenad från Gullmarsplan till Årsta; visslande och gnolande på samma låtar som fåglarna längs min väg. En blåmes, en talgoxe, en skata – jag var en av dem; en klassisk ornitolog i ett berusat och glatt tillstånd. Några (läs många) IPA på Akkurat har den effekten.

Det som hände var att jag kom fram till vår port, jag slog portkoden och gick in – bara för att framme vid dörren inse att jackan var borta och att dessvärre även nycklarna i fickan således var spårlöst försvunna.

Vad göra? Tacka Gud för Google. Jag kunde snabbt söka efter en låssmed som med kort varsel kunde rycka ut och öppna dörren. Detta till en kostnad av 1500 kronor. En betydligt lägre summa än jag räknat med. Jackan och nycklarna? De låg kvar på Akkurat och kunde hämtas ut av yours truly igår. Historien får därmed anses ha ett lyckligt slut och jag tycker att vi drar ett streck över den i och med det. Ingen person som befinner sig i Spanien behöver veta något om att jag blev utelåst och fick ringa en låssmed (och ingen behöver veta att det kostade mig 1500 kronor…). Slutet gott – allting gott. Nu ska jag återgå till jobbet.

Dagens boktips: Grisfesten av Leif GW Persson (Mallorca är tillräckligt nära Kanarieöarna)

Dagens låt: Break On Through (to the other side) The Doors.

Dagens ord: Dyrka

Fönsterkrasch

Tavlan växer. Tavlan tar plats. Den gula, hemska saken vi köpte på vernissagen har blivit ett givet inslag i min vardag. Vi har den hängande i hallen och jag kan finna mig själv stå som hypnotiserad och bara stirra på den. Lotta tycker, naturligtvis, att detta fenomen är ett kvitto på hennes osvikliga känsla för vad som är  god konst och på konst alá Hötorget. Jag är inte lika övertygad om den saken. Givet är förvisso att min senast köpta tavla fortfarande inte hittat någon plats på en vägg utan ligger på vinden. Men. Jag hävdar ändå att mitt öga för konst ligger på en hög nivå och i topp på rankingen i det här hushållet. En fluga gör, som bekant, ingen sommar. Det borde Lotta veta.

Jag har fortfarande inte kommit på vad den föreställer dock. Ibland kan jag känna mig som Elaines chef i Seinfeld då han försöker hitta djupet i en 3-D-tavla. Mr Pitt, jag är med dig hela vägen!

Fotboll. Harry har blivit ganska duktig och jag försöker spela med honom åtminstone varje eftermiddag. Han lirar förresten oavsett om jag är med eller inte. Boll på låret, ner på fötterna, trixa, bolla, nicka… Han kan stå i timmar.

Skuld. Vem sköt sönder fönstret egentligen? Vi lirade igår och vi har lite att reda ut, jag och min gode son Harry. Vi tar det från början. Som sagt, han har blivit ganska vass och jag – jag var ganska duktig på fotboll i mina yngre dagar. Vi kan säga att ungdomlig entusiasm mötte gammal bitterhet och att denna kamp utspelade sig på gräsplätten framför vårt hus. 4-4, först till fem (vinst med två givetvis om Harry petat in femman först… Lite får man ändå kräva) en boll mellan oss, ett hopslag och PANG.

Fönsterrutan på första våningen i tusen bitar. Vi liksom enades, jag och Harry, allt stannade upp, bollen rörde sig i ultrarapid (hörde jag en granne skrika: neeeej i fjärran?) och så det där ljudet av glas.

Jag skyllde på Harry. Harry skyllde på mig. Lotta skyllde på mig. Elsa skrattade. Grannen blev sur och jag fick ringa en glasmästare. Så kan också en lördag förmiddag i Årsta se ut. Tur att glasmästaren kunde komma med kort varsel och att fönstret gick att byta ut. Tacka gud för standard i sådana lägen. Allt behöver inte vara limited edition. Tänk på det när ni köper fönster (men endast då). Annars finns ju alltid plastfönster att ta till…

Hädanefter håller vi oss till den riktiga planen borta vid Årstaberg.

Snart dags att koppla på matchansiktet. Jobb imorgon och snart börjar Agenda på tv. Lotta är i duschen, Elsa sitter och läser och Harry sitter förhoppningsvis och skäms över sitt snedriktade skott inne på sitt rum.

Det var jag som sköt.

Dagens boktips: Vi, de drunknade – Carsten Jensen

Dagens låt: Slip Inside This House – 13th Floor Elevator

Dagens ord: Skuldfråga

Glöm inte sminket

” Glöm inte sminket ”, det var de sista orden jag hörde då jag slog igen dörren imorse. Det som var tänkt att bli en lugn dag på stan där jag planerat att kolla på lite skivor på Record Hunter och strosa omkring på Rönnells och på Hedengrens förvandlades istället till en jakt på smink till Lotta. Hon skulle prompt ha dels en dagcreme, dels en nattcreme och slutligen även ett serum. Allt från samma märke – Rodial – och jag kommer hädanefter ; och se detta som en ren rekommendation, alla äkta makar därute – att beställa sådant från nätet och lämpligen i stora mängder.

För; det var inte speciellt lätt att hitta. Åhléns i city – slutsålt. NK – fanns en dagcreme. Nattcremen fanns på Åhlens vid Skanstull. Serumet hittade jag i en mindre butik på Odenplan. Kort sagt; det var en kamp, det tog tid och det fanns ingen annan vinnare än Lotta som även fortsättningsvis kan använda sina favoritprodukter från Rodial (något som även jag är tacksam över eftersom jag dels får en extremt vacker fru och att jag dels – *hosthost* – brukar stjäla från hennes dagcreme. Hur tror ni annars att jag skaffat mig min mjuka hy och fina lyster?!).

Skivorna och böckerna som jag skulle köpa  då? Det ställdes in. Jag orkade inte efter den tidskrävande skattjakten på smink. Istället fick det bli en bärs så fort den jag betalat för serumet. Pris ske Gud, väste jag, korsade gatan vid Odenplan och slank in på ett hak där de sände lite fotboll. Nåja, ett inställt gig är också ett gig. Jag får köpa skivorna någon annan dag istället.

”Glöm inte sminket”. Hör ni de bevingade orden – se till att vissla högt, låtsas som det regnar och går ut genom dörren. Alternativt – visa er fru hur lätt det är att beställa från nätet.

Dagens ord: Återfukta

Dagens Boktips: Pesten – Albert Camus

Dagens låt: Midnight NAMBLA – Turbonegro

Skönt sommarhäng

Fick sluta tidigt från jobbet idag. Vi har en bra chef så tillvida att han har en imponerande förmåga att tolka signaler rätt. De tecken som idag syntes i skyn var följande: Sol. Molnfritt. Hetta på kontoret. Törst. En ekvation vars svar är både givet och självklart. Öl.

Vi gick ett gäng från kontoret och hamnade på Babylon. Skönt att kombinera sol med lite härliga baktakter. Aningen klyschigt kanske; men helt okej. Jag gillar att man kan dricka några öl, få lite sol och snabbt också kan ta sig ner i tuben och åka hem. Vi satt i tre timmar och det hann bli några kalla innan de andra drog vidare för lite käk medan jag, den gamle torrbollen och partydräparen, tackade för mig och stack hemåt. Lotta hade flaggat för Pulled Pork och jag vill liksom inte vara den som är den.

Elsa berättade om en intressant sak då vi åt. Tydligen har hon och några tjejkompisar startat upp en bokcirkel och tanken är att de ska läsa en bok (ja, ni vet hur det fungerar) inom en månad och därefter diskutera den hemma hos någon av dem. Fantastiskt. Jag kan känna mig så otroligt stolt över henne ibland. Hon är smart, hon har humor och hon har ett driv som hon definitivt fått från sin mor.

Första boken? Ja, de skulle läsa Donna Tartt och vad passar då bättre än Den Hemliga Historien? Bra val (och roligt för både mig och Lotta eftersom vi i stort sett läst sönder den). Jag tänkte passa på att läsa den igen och se om jag tycker lika mycket om den som jag än gång gjorde. Risken är väl, som alltid, att man genom tiden kommit att romantisera och göra saker och ting lite bättre än de i själva verket är. Jag vet inte om det är värt den risken. Vissa saker ska man helt enkelt låta bli och bara minnas med kärlek. Ledsen Donna, men du får nog stå kvar i bokhyllan.

Ja. Jag har naturligtvis läst både den Lilla Vännen (tråkig) och Steglitsan (väldigt bra) men som PP Arnold sjöng: The first cut is the deepest… Den hemliga historien – med eller utan ett romantiskt skimmer – är min favorit.

Hela den där tiden förresten; Tartt, Bret Easton Ellis, amerikansk östkust, college, droger. En rolig tid att intressera sig – på riktigt – för litteratur. Hoppas Elsa tycker likadant.

Nu ropar Harry om fotboll och det är således dags att limma på sig de gamla Adidas Copa Mundia skorna igen och lära honom den gamla hederliga Cruijff-vändningen. Cruijff förresten… Sorgligt.

Dagens boktips: Räddaren i Nöden av J.D Salinger. Håller för en omläsning!

Dagens låt: Blank Generation Richard Hell & The Voidoids.

Dagens ord: Barhäng.

Blinded by the light

Igår frågade jag Harry hur det går i skolan. Han svarade – ordagrant: det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu. Jag tar tillbaka allt jag sa om Åke Holmberg i mitt tidigare inlägg. Ture Sventon måste förstöras. Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu… Harry har livlig fantasi, det måste man ändå säga.

Skolan går för övrigt bra för honom och jag tycker att det är väldigt glädjande att se att han börjat gilla andra saker än bara fotboll. Han älskar verkligen fotboll och det gör jag också – finns det något bättre än att kliva upp tidigt, köra honom till en match, känna doften av nyklippt gräs och se barnen spela en tuff match för att sedan klappa om varandra och tacka med tre starka hej? Jag tror nästan inte det. Det finns något oförstört där; en glädje som vi vuxna kan ta lärdom av och använda i vår stela vardag. Inte minst jag själv.

Om jag kommer göra det?

Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu.

 

Jag har märkt att jag börjat få huvudvärk då jag sitter och jobbar. Det spänner i huvudet, bokstäverna flyter ihop och jag har svårt att koncentrera mig. Lotta sa direkt att det är läge att skaffa läsglasögon och förmodligen har hon som vanligt rätt. Jag får väl gå till en optiker och kolla upp hur det står till med de forna örnögonen och om det eventuellt behövs något hjälpmedel. Läsglasögon, terminalglasögon, översynt, närsynt, trångsynt och långsint.

Finns det någon räddning för en snart 40-årig copywriter?

Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu.

Jag satt och lyssnade igenom en gammal goding igår förresten – för det behöver man i alla fall inga läsglasögon! The Gun Club  och skivan Miami. En skiva värd ett bättre öde. Den vemodiga stämman från Jeffrey Lee Pearce i kombination med texterna. Texterna! Mother of Earth, Texas Serenade, Like Calling Up Thunder. Pur perfektion, om ni frågar mig. Hörlurar, en god bok (Stoner, hade faktiskt missat den)och en IPA från Nya Carnegiebryggeriet. Livet är bra fint ändå.

Imorgon fortsätter jobbet och förhoppningsvis hinner jag med en sväng till optikern under lunchen. Vi får besök under kvällen av Johan och Ebba och jag har lovat att laga till en skaldjursrisotto som Elsa beställt. Förhoppningsvis vankas det Bezzerwizzer då barnen lagt sig, jag har revansch att utkräva sedan förra mötet då Lotta vann i – tyvärr – storslagen stil. Hon är en usel vinnare; dansande, sjungande, studsande och allmänt förnedrande.

Om jag kommer att vara så mycket bättre om jag vinner?

Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu.

Dagens boktips: Sonen av Phillipp Meyer.

Dagens låt: Help You Ann – The Lyres

Dagens ord: Monokel