Utelåst en varm sommarnatt

Sommaren har äntligen nått Årsta, men det är bara delvis jag fått en chans att känna av den. Det vill säga; jag jobbar fortfarande och jag har ytterligare några veckor innan jag får vika på mig sommarhatten och fullt ut säga välkommen till denna underbara årstid. Jag jobbar – men jag lägger själv upp hur samt när; det är fördelen med att vara copywriter. Missförstå mig inte här: jag jobbar fortfarande och jag gör de jobb som jag och mitt företag åtagit sig. Men, det står mig relativt fritt att på egen hand disponera över tiden och vill jag jobba en lördag så kan jag göra det och istället vara ledig på måndagen. Mitt jobb går att sköta hemifrån och det är jag tacksam över.

Dessutom så är jag ensam hemma. Lotta – som redan har semester – och barnen blev lite rastlösa över att gå omkring här hemma och även om Stockholm är som bäst under sommaren så vill man ju göra någonting också. Det kan jag hålla med om.

Lösningen på problemet blev att de stack iväg en vecka och att målet för deras resa blev Kanarieöarna. Vi har stugan kvar i Småland; men den kommer att stå kvar ytterligare några år. Barnen – framförallt Hanna – ville åka utomlands och varför inte? På det stora hela så blir det nästan billigare. De tog en sista minuten, all inclusive och alla får en chans att göra sitt. Harry kan spela fotboll, han kan bada och han kan leka med andra barn. Hanna kan ligga i en solstol på stranden och Lotta får – förhoppningsvis! – lite tid för återhämtning hon med.

Jag har aldrig varit något större fan av charter och skulle förmodligen bara ha varit en störtskur regn på en i övrigt perfekt parad. Jag pratade med Lotta igår och allt lät toppen; något som naturligtvis värmer i pappahjärtat och gör att saknaden blir större. Jag längtar efter min familj.

Det jag utelämnade var min egen klumpighet. I förrgår så kunde nämligen även pappa roa sig furstligt och helt utan en tanke på någon annan. Något som resulterade i en blöt kväll, en sen natt och en snopen hemkomst. Jag tog en promenad från Gullmarsplan till Årsta; visslande och gnolande på samma låtar som fåglarna längs min väg. En blåmes, en talgoxe, en skata – jag var en av dem; en klassisk ornitolog i ett berusat och glatt tillstånd. Några (läs många) IPA på Akkurat har den effekten.

Det som hände var att jag kom fram till vår port, jag slog portkoden och gick in – bara för att framme vid dörren inse att jackan var borta och att dessvärre även nycklarna i fickan således var spårlöst försvunna.

Vad göra? Tacka Gud för Google. Jag kunde snabbt söka efter en låssmed som med kort varsel kunde rycka ut och öppna dörren. Detta till en kostnad av 1500 kronor. En betydligt lägre summa än jag räknat med. Jackan och nycklarna? De låg kvar på Akkurat och kunde hämtas ut av yours truly igår. Historien får därmed anses ha ett lyckligt slut och jag tycker att vi drar ett streck över den i och med det. Ingen person som befinner sig i Spanien behöver veta något om att jag blev utelåst och fick ringa en låssmed (och ingen behöver veta att det kostade mig 1500 kronor…). Slutet gott – allting gott. Nu ska jag återgå till jobbet.

Dagens boktips: Grisfesten av Leif GW Persson (Mallorca är tillräckligt nära Kanarieöarna)

Dagens låt: Break On Through (to the other side) The Doors.

Dagens ord: Dyrka

Fönsterkrasch

Tavlan växer. Tavlan tar plats. Den gula, hemska saken vi köpte på vernissagen har blivit ett givet inslag i min vardag. Vi har den hängande i hallen och jag kan finna mig själv stå som hypnotiserad och bara stirra på den. Lotta tycker, naturligtvis, att detta fenomen är ett kvitto på hennes osvikliga känsla för vad som är  god konst och på konst alá Hötorget. Jag är inte lika övertygad om den saken. Givet är förvisso att min senast köpta tavla fortfarande inte hittat någon plats på en vägg utan ligger på vinden. Men. Jag hävdar ändå att mitt öga för konst ligger på en hög nivå och i topp på rankingen i det här hushållet. En fluga gör, som bekant, ingen sommar. Det borde Lotta veta.

Jag har fortfarande inte kommit på vad den föreställer dock. Ibland kan jag känna mig som Elaines chef i Seinfeld då han försöker hitta djupet i en 3-D-tavla. Mr Pitt, jag är med dig hela vägen!

Fotboll. Harry har blivit ganska duktig och jag försöker spela med honom åtminstone varje eftermiddag. Han lirar förresten oavsett om jag är med eller inte. Boll på låret, ner på fötterna, trixa, bolla, nicka… Han kan stå i timmar.

Skuld. Vem sköt sönder fönstret egentligen? Vi lirade igår och vi har lite att reda ut, jag och min gode son Harry. Vi tar det från början. Som sagt, han har blivit ganska vass och jag – jag var ganska duktig på fotboll i mina yngre dagar. Vi kan säga att ungdomlig entusiasm mötte gammal bitterhet och att denna kamp utspelade sig på gräsplätten framför vårt hus. 4-4, först till fem (vinst med två givetvis om Harry petat in femman först… Lite får man ändå kräva) en boll mellan oss, ett hopslag och PANG.

Fönsterrutan på första våningen i tusen bitar. Vi liksom enades, jag och Harry, allt stannade upp, bollen rörde sig i ultrarapid (hörde jag en granne skrika: neeeej i fjärran?) och så det där ljudet av glas.

Jag skyllde på Harry. Harry skyllde på mig. Lotta skyllde på mig. Elsa skrattade. Grannen blev sur och jag fick ringa en glasmästare. Så kan också en lördag förmiddag i Årsta se ut. Tur att glasmästaren kunde komma med kort varsel och att fönstret gick att byta ut. Tacka gud för standard i sådana lägen. Allt behöver inte vara limited edition. Tänk på det när ni köper fönster (men endast då). Annars finns ju alltid plastfönster att ta till…

Hädanefter håller vi oss till den riktiga planen borta vid Årstaberg.

Snart dags att koppla på matchansiktet. Jobb imorgon och snart börjar Agenda på tv. Lotta är i duschen, Elsa sitter och läser och Harry sitter förhoppningsvis och skäms över sitt snedriktade skott inne på sitt rum.

Det var jag som sköt.

Dagens boktips: Vi, de drunknade – Carsten Jensen

Dagens låt: Slip Inside This House – 13th Floor Elevator

Dagens ord: Skuldfråga

Glöm inte sminket

” Glöm inte sminket ”, det var de sista orden jag hörde då jag slog igen dörren imorse. Det som var tänkt att bli en lugn dag på stan där jag planerat att kolla på lite skivor på Record Hunter och strosa omkring på Rönnells och på Hedengrens förvandlades istället till en jakt på smink till Lotta. Hon skulle prompt ha dels en dagcreme, dels en nattcreme och slutligen även ett serum. Allt från samma märke – Rodial – och jag kommer hädanefter ; och se detta som en ren rekommendation, alla äkta makar därute – att beställa sådant från nätet och lämpligen i stora mängder.

För; det var inte speciellt lätt att hitta. Åhléns i city – slutsålt. NK – fanns en dagcreme. Nattcremen fanns på Åhlens vid Skanstull. Serumet hittade jag i en mindre butik på Odenplan. Kort sagt; det var en kamp, det tog tid och det fanns ingen annan vinnare än Lotta som även fortsättningsvis kan använda sina favoritprodukter från Rodial (något som även jag är tacksam över eftersom jag dels får en extremt vacker fru och att jag dels – *hosthost* – brukar stjäla från hennes dagcreme. Hur tror ni annars att jag skaffat mig min mjuka hy och fina lyster?!).

Skivorna och böckerna som jag skulle köpa  då? Det ställdes in. Jag orkade inte efter den tidskrävande skattjakten på smink. Istället fick det bli en bärs så fort den jag betalat för serumet. Pris ske Gud, väste jag, korsade gatan vid Odenplan och slank in på ett hak där de sände lite fotboll. Nåja, ett inställt gig är också ett gig. Jag får köpa skivorna någon annan dag istället.

”Glöm inte sminket”. Hör ni de bevingade orden – se till att vissla högt, låtsas som det regnar och går ut genom dörren. Alternativt – visa er fru hur lätt det är att beställa från nätet.

Dagens ord: Återfukta

Dagens Boktips: Pesten – Albert Camus

Dagens låt: Midnight NAMBLA – Turbonegro

Skönt sommarhäng

Fick sluta tidigt från jobbet idag. Vi har en bra chef så tillvida att han har en imponerande förmåga att tolka signaler rätt. De tecken som idag syntes i skyn var följande: Sol. Molnfritt. Hetta på kontoret. Törst. En ekvation vars svar är både givet och självklart. Öl.

Vi gick ett gäng från kontoret och hamnade på Babylon. Skönt att kombinera sol med lite härliga baktakter. Aningen klyschigt kanske; men helt okej. Jag gillar att man kan dricka några öl, få lite sol och snabbt också kan ta sig ner i tuben och åka hem. Vi satt i tre timmar och det hann bli några kalla innan de andra drog vidare för lite käk medan jag, den gamle torrbollen och partydräparen, tackade för mig och stack hemåt. Lotta hade flaggat för Pulled Pork och jag vill liksom inte vara den som är den.

Elsa berättade om en intressant sak då vi åt. Tydligen har hon och några tjejkompisar startat upp en bokcirkel och tanken är att de ska läsa en bok (ja, ni vet hur det fungerar) inom en månad och därefter diskutera den hemma hos någon av dem. Fantastiskt. Jag kan känna mig så otroligt stolt över henne ibland. Hon är smart, hon har humor och hon har ett driv som hon definitivt fått från sin mor.

Första boken? Ja, de skulle läsa Donna Tartt och vad passar då bättre än Den Hemliga Historien? Bra val (och roligt för både mig och Lotta eftersom vi i stort sett läst sönder den). Jag tänkte passa på att läsa den igen och se om jag tycker lika mycket om den som jag än gång gjorde. Risken är väl, som alltid, att man genom tiden kommit att romantisera och göra saker och ting lite bättre än de i själva verket är. Jag vet inte om det är värt den risken. Vissa saker ska man helt enkelt låta bli och bara minnas med kärlek. Ledsen Donna, men du får nog stå kvar i bokhyllan.

Ja. Jag har naturligtvis läst både den Lilla Vännen (tråkig) och Steglitsan (väldigt bra) men som PP Arnold sjöng: The first cut is the deepest… Den hemliga historien – med eller utan ett romantiskt skimmer – är min favorit.

Hela den där tiden förresten; Tartt, Bret Easton Ellis, amerikansk östkust, college, droger. En rolig tid att intressera sig – på riktigt – för litteratur. Hoppas Elsa tycker likadant.

Nu ropar Harry om fotboll och det är således dags att limma på sig de gamla Adidas Copa Mundia skorna igen och lära honom den gamla hederliga Cruijff-vändningen. Cruijff förresten… Sorgligt.

Dagens boktips: Räddaren i Nöden av J.D Salinger. Håller för en omläsning!

Dagens låt: Blank Generation Richard Hell & The Voidoids.

Dagens ord: Barhäng.

Blinded by the light

Igår frågade jag Harry hur det går i skolan. Han svarade – ordagrant: det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu. Jag tar tillbaka allt jag sa om Åke Holmberg i mitt tidigare inlägg. Ture Sventon måste förstöras. Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu… Harry har livlig fantasi, det måste man ändå säga.

Skolan går för övrigt bra för honom och jag tycker att det är väldigt glädjande att se att han börjat gilla andra saker än bara fotboll. Han älskar verkligen fotboll och det gör jag också – finns det något bättre än att kliva upp tidigt, köra honom till en match, känna doften av nyklippt gräs och se barnen spela en tuff match för att sedan klappa om varandra och tacka med tre starka hej? Jag tror nästan inte det. Det finns något oförstört där; en glädje som vi vuxna kan ta lärdom av och använda i vår stela vardag. Inte minst jag själv.

Om jag kommer göra det?

Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu.

 

Jag har märkt att jag börjat få huvudvärk då jag sitter och jobbar. Det spänner i huvudet, bokstäverna flyter ihop och jag har svårt att koncentrera mig. Lotta sa direkt att det är läge att skaffa läsglasögon och förmodligen har hon som vanligt rätt. Jag får väl gå till en optiker och kolla upp hur det står till med de forna örnögonen och om det eventuellt behövs något hjälpmedel. Läsglasögon, terminalglasögon, översynt, närsynt, trångsynt och långsint.

Finns det någon räddning för en snart 40-årig copywriter?

Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu.

Jag satt och lyssnade igenom en gammal goding igår förresten – för det behöver man i alla fall inga läsglasögon! The Gun Club  och skivan Miami. En skiva värd ett bättre öde. Den vemodiga stämman från Jeffrey Lee Pearce i kombination med texterna. Texterna! Mother of Earth, Texas Serenade, Like Calling Up Thunder. Pur perfektion, om ni frågar mig. Hörlurar, en god bok (Stoner, hade faktiskt missat den)och en IPA från Nya Carnegiebryggeriet. Livet är bra fint ändå.

Imorgon fortsätter jobbet och förhoppningsvis hinner jag med en sväng till optikern under lunchen. Vi får besök under kvällen av Johan och Ebba och jag har lovat att laga till en skaldjursrisotto som Elsa beställt. Förhoppningsvis vankas det Bezzerwizzer då barnen lagt sig, jag har revansch att utkräva sedan förra mötet då Lotta vann i – tyvärr – storslagen stil. Hon är en usel vinnare; dansande, sjungande, studsande och allmänt förnedrande.

Om jag kommer att vara så mycket bättre om jag vinner?

Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu.

Dagens boktips: Sonen av Phillipp Meyer.

Dagens låt: Help You Ann – The Lyres

Dagens ord: Monokel

Gone fishing, fishing gone

Jag pratade just med farsan och han hade lite tråkiga nyheter. Roliga för honom – tråkiga för mig, that is. Han funderar nämligen på att sälja båten och således så innebär det att jag skulle behöva lämna tillbaka den.

Surt, jag hade sett framför mig en riktig Hemingway-sommar där jag likt en ung Santiago skulle ge mig ut på böljan den blå, fånga svärdfisk (nåja) och dricka några öl i solskenet. Vi får se om han gör slag i saken och säljer den. Båten är, trots att jag använt den, fortfarande i gott skick och det torde inte innebära några problem att sälja den i Stockholm.

Jag gjorde naturligtvis mitt bästa för att övertyga honom om att låta bli och jag försökte försiktigt trycka på alla känsliga punkter (barnen vill åka båt, barnen vill simma, vi behöver komma bort, ungarna vill lära sig allt om fiske…) men farsgubben var som vanligt iskall och rent av oresonlig. Jag antar att han såg igenom det egentliga syftet; att jag skulle kunna få ett par timmar för mig själv. En sanning med viss modifikation. Vi har de facto använt båten hela familjen och både Elsa och Harry har uppskattat både fiskebiten och de simturer som båten i fråga kunnat erbjuda.

Jaja. Å andra sidan så slipper vi att hålla på med att söka båtplats, ordna med vinterförvaring och tvätta den om han säljer. Vi har fortfarande kvar sommarstugan i Småland och får väl köpa en mindre båt till den istället.

Harry har börjat läsa förresten. Det trodde jag aldrig, men jag antar att han influeras av Elsa och hennes febrila bläddrande i allt ifrån deckare till skönlitteratur. Hon läser Bonjour Tristesse nu och vad kan man säga? Det är väl en perfekt bok för en 14-åring… sa han med tydlig ironi. Harry, han läser Ture Sventon och man måste som förälder älska Åke Holmberg och de sköna timmar hans böcker ger. Spänning, humor, äventyr. Jag önskar att jag kunde skriva något sådant.

Mina texter sträcker sig till att beskriva parfym, skor samt en och annan sommarklänning. Åtminstone just för tillfället, då det är kunderna som mitt företag har och där jag som copywriter alltså ska försöka skriva så att deras produkter tilltalar den stora massan. Ett tufft jobb, men någon måste göra det. Den stora generationsromanen, den får helt enkelt vänta i ytterligare några år.

Missförstå mig inte. Jobbet är roligt, jag älskar fortfarande att skriva och på något sätt så får jag nypa mig i armen för att förstå att jag tjänar pengar på det. Låt vara att det är texter om parfym eller smink – det är fortfarande ett jobb där jag använder min kreativitet, där jag får vrida och vända på ord och där jag får hitta på säljande formuleringar. Det ska man inte glömma.

Vi var på vernissage i helgen och det var en av Lottas väninnor som ställde ut. Naturligtvis köpte vi en tavla – en abstrakt sak i grälla färger. En groda? En katt? En tolkning av livet efter atombomben? Jag vet inte. Låt mig vara diplomatisk här: det kommer att ta viss tid innan den växer i mina ögon. Det var åtminstone goda snittar, gott vin och en chans för mig och Lotta att vara för oss själva. Vi gick ut och åt efteråt och vi avrundade kvällen med en öl på Debaser. Farsan hade barnen och de kom till oss först morgonen därpå. Det var längesedan vi fick vara för oss själva.

Den perfekta familjen. Bostadsrätt i Årsta. Sommarstuga i Småland. En abstrakt tavla på väggen. En envis pappa/farfar och en – snart – såld båt. Det är vi det.

Dagens boktips: Just nu läser jag Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco. Verkar lovande.

Dagens låt: Murder City Nights av Radio Birdman

Dagens ord: Seglats