Det ligger i människans natur att välja den enkla vägen ut. Försök inte att förneka det, ni gör det också. Visst, man kan hela tiden försöka att slipa bort detta och använda sig av Karin Boyes visdomsord i dikten – I Rörelse – om att det är vägen till målet som är mödan värt (fritt översatt) och därmed se alla ansträngningar som säkra tecken på en större belöning. Men vem orkar, och vem orkar göra det hela tiden?

Vissa resor är helt enkelt sådana som genomförs bäst i första klass, sittande i en skön fåtölj, med en god bok i handen och med en IPA eller en Dry Martini i handen. Den lätta vägen, den sköna färden – det stora målet.

Hur ska jag förklara allt detta svammel på bästa sätt då? Jo, i helgen så fyllde Hanna år och vi skulle av den anledningen bjuda på ett litet kalas. Litet och litet – allting är relativt, eller hur? Allt som allt så var vi närmare femtio stycken – inkluderat släkt, vänner, löst folk och andra banditer. Roligt, naturligtvis. Men extremt svårlöst för mig och Lotta. Vi bor i en trea på 82 kvadratmeter och vi kan omöjligt inhysa så mycket folk. Lättast hade varit att – som vanligt – ha öppen dörr, låta folk komma och gå som de ville.

Men, i år så ville Hanna ha alla släktingar och alla vänner samlade samtidigt. Varför vet jag inte. Och: hon ville dessutom inte ha det vanliga födelsedagsupplägget med tårta och lite fika. Nej, i år ville hon bjuda på mat och det var också där som våra skor klämde åt som allra hårdast. Hur lagar man mat till femtio personer och hur tillgodoser man allas behov? Vegetarianer, veganer, glutenallergiker, laktosintoleranta… Jag tror till och med att en och annan vampyr fanns med på gästlistan!

Missförstå mig rätt här. Jag älskar att laga mat, jag älskar att stå och se en gryta puttra på spisen, smaka av, addera kryddor och örter, hacka, skölja, skala – allt som har med matlagning att göra. Men; jag gör det i mitt eget kök och till min egen familj. Inte till femtio personer. Lotta kom, som vanligt skulle många lägga till, med lösningen: catering. Hon hittade en cateringfirma som dels serverade vegetariska rätter som inte enbart bestod av trist grönsallad och som dels också var prisvärda. Det viktigaste dock: de erbjöd även ett tält. Vi kunde alltså ha festen utomhus och nere på Årstafältet ( är det ens tillåtet och om inte – då var vi definitivt inte där!).

Succé. Världsklass. Superbt.

För en ganska billig summa (jag vet inte om vi kommit billigare undan om vi lagat all mat själva) så fick vi mat, vi fick en lokal och vi fick allting ombesörjt. Allt vi behövde göra var att ringa i klockan, säga att maten är serverad och se gästerna hugga in på härligheterna. Jag och Lotta kunde bekvämt slå oss ner, titta på Hanna (hon var sjukt lycklig) och dricka varsin god IPA. Gästerna? De hade aldrig haft det trevligare, sa de och det lät faktiskt både äkta och genuint. Vi har onekligen satt ribban högt för nästa kalas…

Ledsen Karin Boye, men den bästa dagen, den är mätt. Den är nästan sprängfärdig, övergödd och den får omöjligt ner en enda smula till.

 

Dagens ord: Mättnad

Dagens boktips: Vineland av Thomas Pynchon (Nobelpriset i år?)

Dagens låt: Sinnerman – Nina Simone.