Får leva utan badrum någon vecka

Komfort. Jag har tagit dig för given. Jag ska aldrig mer klaga på världsliga ting ty jag har nu sett hur allvaret i vitögat! Nåja, det dramatiska tonen till trots – vi har haft några tuffa dagar i familjen. Man håller nämligen på med en omfattande renovering i våra fastigheter och där allt från fasader till bostäder ser över. Fasadrenoveringen blir väldigt bra – de gråtrista husen som vi har i området börjar kläs i – lämpligt nog i bajenland – grön-vita färger. Snyggt och fräscht. De har precis börjat i vårt hus och snart kommer även detta att se lika bra ut som grannhusen.

Det som däremot redan har påbörjats är ingreppen inomhus: något som definitivt kommit att påverka vårt sätt att leva. De håller på med att reparera stammarna och jag fick hör att detta kallas för en relining. Att just en relining används ska jag tydligen vara extremt tacksam för. Vanligt är annars ett stambyte och det vet jag inte om jag klarat av. En relining är jobbig nog! Vi har tvingats använda provisoriska toaletter och duschar i några dagar nu och ska så gör ai ytterligare en vecka. Att dela toalett med Andersson på våning tre, med Petterson på sexan och med Fru Liljegren på våning två är ingen ljuv musik, det kan jag lova. Trängsel, stank, smuts och, ursäkta uttrycket, ren skit. Jag tyar inte.

Men som sagt, jag är tacksam att det handlar om att reparera rör och inte att byta ut dem. Då hade det handlat om månader istället för någon vecka.

“ Jag vägrar att bo i en hyreskasern, vägrar att bo i en hyreskasern “. Jodå, jag misstänker att gamle Peps Persson skrev den låten efter ett stambyte. Att vara nära sina grannar är bra – att vara för nära dem är, helt enkelt, inget vidare.

I övrigt då? jag hoppas att ni såg vem som vann Nobelpriset igår? Ett gammalt tips från undertecknad – har ni följt mina boktips så har ni också kunnat se att jag tipsat om Ishiguro och hans bok Begravd Jätte. Roligt att Sara Danius och de andra i Akademien följer den här bloggen så pass slaviskt. Skämt åsido – en välförtjänt vinnare och ett steg fram mot fjolåret. Även om jag älskar Bob Dylan så tycker jag att författare ska vinna. Musiker har sina egna pris. jag var lite orolig för att man skulle ta det hela ett steg längre och in i absurdum och ge priset till typ en reklamare.

Livet puttrar vidare. Trots relining, trots hösten och trots den där dåren Trump i Vita Huset. det gör ju alltid det och det är ju fint och tröstande. Man vänjer sig, som Kjell Höglund sjöng – man får lov att vänja sig. En vecka till badrummets Grand Opening, det klarar jag.

Dagens låt: Man vänjer sig – Kjell Höglund

Dagens ord: Avvänjning

Dagens boktips: Den stora sömnen – Raymond Chandler

Få hjälp med korrekturläsning, redigering och copy

Content marketing är extremt viktigt i alla branscher idag. Om du inte syns på nätet och i sociala medier så blir det svårt att bygga ut din verksamhet och hålla dina kunder uppdaterade om vad som är på gång. Det spelar ingen roll om du är rörmokare i en Stockholmsförort eller representerar ett multinationellt företag – alla behöver olika former av text för intern och extern kommunikation.

Det man kan se de senaste åren är dock att de nya kraven på att synas online och i tryckta medier blir lidande då det är mycket annat som ska hinnas med i verksamheten. Att producera stora mängder text varje vecka tar tid, men det är samtidigt viktigt med regelbundna uppdateringar för att ni ska fortsätta synas på nätet och för att kunderna ska ha pejl på att ni fortfarande existerar.

Särskrivning och slarv

Tyvärr har kravet på att det ska produceras mer text också gjort att det slarvas mer. Till och med i stora tidningar ser man idag särskrivningar och konstiga formuleringar som bara kan förklaras med att det har gått för fort. (Med ett visst förbehåll för det där med särskrivningarna som nog också kan bero på anglifieringen och att inte ens lärare i skolan korrigerar misstagen längre.)

Oavsett anledning så ser det oprofessionellt ut med stavfel och särskrivna ord i en text. Vill du uppfattas som pålitlig och noggrann är det viktigt att du är det även i dina texter. Känner du att du inte har tid att sitta och korrekturläsa eller kanske blir lite “hemmablind” för dina egna texter och formuleringar kan det vara en god idé att anlita ett företag som hjälper dig med den biten.

Just korrekturläsning och redigering kostar i regel inte särskilt mycket per ord, men kan löna sig stort då dina kunder tar dig mer på allvar. Ett alternativ kan vara att hyra ut copywriting och content marketing till någon som är specialist på just detta. Här hittar du ett förslag på ett företag som är bra på detta. Det finns även många frilansare som erbjuder denna typ av tjänster så att du inte behöver anställa någon fast utan bara betalar för de texter som faktiskt skrivs.

Använd inte Google translate

Ett ytterligare område att ta en titt på är när din verksamhet behöver översättningar. Att använda Google translate duger inte! Även om utvecklingen har gått framåt så blir det fortfarande fel för ofta för att man ska kunna förlita sig till automatiserade översättningar. Konstiga formuleringar, udda ordval och i vissa fall översättningar som är helt fel gör att förtroendet för din verksamhet sjunker. Särskilt viktigt är det när det handlar om tekniska instruktioner. Här kan en felaktig översättning leda till skador på utrustning eller personer som kan sluta i en stämning. Undvik det och lägg några kronor extra på en professionell översättningsbyrå istället.

Svårt att hitta replokaler

Att hålla på med en hobby är något som ofta är svårare i Stockholm än vad fallet är i en mindre stad. Oavsett om man spelar ishockey, om man håller på med ridning eller om man spelar musik så är bristen av platser att träna på det som i många fall fäller avgörande kring om huruvida satsningen fortsätter eller inte. En hockeyspelande ungdom i Stockholm kommer snabbt att bli varse om att bristen på isytor och hallar är en uppenbar och att chansen till spontan träning därmed är begränsad.

En ung kille eller tjej i en mindre stad kan nästan när som helst åka till ishallen i sin stad och nöta på med översteg, med skottövningar och med baklängesåkning även utöver den ordinarie träningen som sker tillsammans med sitt lag. På samma sätt kan även en ungdom i en mindre stad infinna sig i en replokal tillsammans med sina vänner och träna på musik och det är – baserat på detta – inte någon slump att de större svenska banden numera kommer från landsorten snarare än från Stockholm.

Det är, helt enkelt, svårt för ett band i Stockholm – även ett etablerat sådant – att hitta en replokal att träna i och det här är ett omvittnat problem i staden. Hittar man en replokal i Stockholm och har den turen att man kan spela sin musik i en lämplig lokal – ja, då får man också vara beredd på att dels betala ganska dyr hyra för denna samt även dela den med andra musiker och band. Ett problem som kommit fram på ett helt annat sätt under senare år och som främst kan förklaras av nedlagda fritidsgårdar och en kraftig inflyttning i Stockholm.

Det musikaliska landskapet har – på samma sätt som det idrottsliga – kommit att förändras och uteslutande beror detta på att möjligheterna till träning är större och att förutsättningarna är bättre i andra städer än Stockholm.

En replokal fyller en stor social funktion i Stockholm

Det är ingen slump att de större banden i Sverige, att landslaget i fotboll och hockey inte längre har en majoritet som består av personer med riktnummer 08 i telefonnumret. Stockholm håller – helt enkelt – på att halka efter och behöver skapa fler ishallar, fler fotbollsplaner, skapa fler replokaler och fler simhallar om man även i fortsättningen vill vara att räkna med i dessa sammanhang. En replokal i sig fyller – liksom ett omklädningsrum för ett hockeylag – även en social funktion som är betydligt viktigare än vad många tror.

Dagens boktips: Se mig, Medusa av Torkil Damhaug

Dagens låt: All Time Low- John Bellion

Dagens ord: Replokal

Halkbana gör du i slutet

Kommer du ihåg första gången du körde bil utan att någon satt bredvid och instruerade dig? Många säger här att denna stund inträffade minuterna efter det att man klarat sin uppkörning, fått ett godkänt resultat och således äntligen fått den rosa lappen i sin hand. Det stämmer dock inte; faktum är att alla som har körkort fick en chans att köra bil utan handledare vid ett tidigare tillfälle och detta vid den så kallade halkbanan.

För att ta ett körkort så är halkbana obligatoriskt och något som måste göras över hela landet – från Malmö, via Stockholm och upp till Kiruna – och att momentet halkbana finns är naturligt sett till hur vårt klimat ser ut. Kort och gott – vi svenskar måste kunna hantera en bil i halt underlag, vi måste veta hur en bil fungerar då det är snöstorm, isigt och kallt ute och framförallt så måste vi veta hur vi själva ska agera i dessa situationer. Kanske inte relevant så här i sommartid, men faktum är att det är nu som det är högsäsong för de flesta att ta sitt körkort.

Kort sagt; ska jag vid halt underlag tvärnita vid ett övergångsställe, ska jag stampa på bromsen på E4 om en älg kliver ut på vägen 500 meter längre fram eller är det bättre att väja? Det finns således ett syfte med att genomföra en halkbana och det är inte – som många tror – ett sätt att mjölka stackars körskoleelever på pengar.

Med detta sagt så tänkte jag med mina erfarenheter ta upp några vanliga frågor kring halkbanan för er som är där snart och ska göra den.

Hur mycket kostar halkbana?

Någonstans mellan 1700-2000 kronor beroende på var du bokar. En del trafikskolor i Stockholm har halkbana inbakat i det totala priset.

Hur duktig ska jag vara att köra bil?

För att genomföra en halkbana ska du ha tillräckligt goda kunskaper för att – som sagt – sitta ensam i en bil för första gången. Instruktioner får du via radion och av en erfaren handledare. Halkbana ska av den anledningen ske i slutet av din körkortsutbildning.

Kan jag bli underkänd?

Ja och nej. Halkbana är inte ett prov på samma sätt som teori och uppkörning – det är mer än utbildning. Är du inte fokuserad, fjantar du dig eller har på tok för dåliga kunskaper kring att köra bil så kan du mycket väl få återkomma för halkbana vid ett senare tillfälle (och betala för en extra gång).

Hur lång tid tar det?

Räkna med 3-4 timmar beroende på hur många personer som igår i din grupp i Stockholm.

Dagens boktips: Paganinkontraktet av Lars Kepler

Dagens låt: Came Here For Love av Sigala

Dagens ord: Tvärnita

Ljuset bländar mig

Jag sitter och skriver vid mitt skrivbord just nu och inser hur solen strålar in genom fönsterrutan. Fantastisk vy över trädgården och vattnet några stenkast bort. Det är härligt att sommaren är här, det bästa med sommartid är ju ändå att det är ljust så mycket längre om dagarna och det är väldigt skönt istället för den trista, gråa och mörka årstiden enligt mitt tycke. Jag ska inte klaga på sommarvärmen och den vackra solen som strålar in genom fönstret, absolut inte! Men just så här års när jag sitter och skriver skulle det underlätta oerhört att inte bli allt för bländad av solen. Persienner är ett bra alternativ, men det känns som att det kommer bli alldeles för instängt. Jag vill fortfarande ha den vackra vyn samtidigt som det är mer skugga vid mitt skrivbord där jag sitter och skriver om dagarna. Tanken slog mig, varför inte markiser? Det är samtidigt en väldigt snygg inredningsdetalj och en bra investering som kommer höja standarden på huset och uteplatsen.

På Markiser i Lidingö har jag beställt specialmåttade markiser i färgen mörkgrå och jag får även hjälp med att montera upp markiserna vilket känns skönt. Fönstermarkiser kommer ge huset ett nytt, fräscht utseende samtidigt som det kommer skydda interiören mot höga temperaturer och blekning av möbler eller golv. Framförallt kommer det underlätta mitt jobb när jag sitter och skriver, för nu kan jag känna att det dels blir väldigt varmt och koncentrationen försvinner lätt när solen bländar mina ögon.

Elektriska eller manuella markiser?

Frågan slog mig vilken modell jag ska välja? Den uppenbara skillnaden mellan manuella och elektriska markiser är det faktum att man antingen kan höja och sänka för hand medan den andra använder en motor. Den enda skillnaden mellan de två typerna är alltså  hur de sänks och höjs. Manuella markiser använder en vev som placeras på en bult eller spärr. När veven är på plats kan man använda den för att höja och sänka markisen. Den elektriska modellen använder en knapp, brytare eller fjärrkontroll för att höja och sänka markisen. För min bekvämlighet kommer jag skaffa elektriska markiser, även också får att jag gillar tekniken!

Vill man hålla markiserna i bra skick är det också lämpligt att montera ned dom under vintertid för att inte slita på kvaliteten.

Dagens boktips: Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

Dagens låt: Brother Louie- Modern Talking

Dagens ord: Interiöeren

Uttråkad på jobbet

Rekrytering verkar fungera i Stockholm

Jag tillhör väl egentligen en av de få som har turen att få jobba med det jag gillar. Att få sitta med ett tomt ark framför mig, fundera på hur man på bästa sätt kan beskriva en vara-, en produkt-, eller en tjänst och därefter sätta orden på ett papper och förhoppningsvis – genom detta – göra kunden nöjd; det är vad jag gör – och det jag egentligen vill göra. Men (uppmärksam läsare av bloggen vet att det alltid kommer ett men) visst är det så att man tröttnar. Hälften – säkert mer – av texterna jag skriver är i sammanhanget obetydliga; ingen läser dem – de försvinner rakt ut i det stora, svarta hål vi kallar internet. Lite sorgligt, men en del av jobbet.

Utan att gå in på vilket företag jag arbetar på så kan det hela bli relativt enformigt och dagarna kan flyta ihop på ett i det närmaste skrämmande sätt. Vi kommer in samma tid på morgonen, vi dricker vårt kaffe, vi sätter oss vid våra datorer, vi skriver våra texter och så går vi hem lagom till middagen.

Man vänjer sig”, som Kjell Höglund en gång sjöng – men måste man verkligen göra det? Jag vet inte. Många av mina arbetskamrater är mer flexibla och otrogna. De drar vidare, helt enkelt – mot nya uppdrag; men inom samma bransch. Höjer lönen lite, hittar nya utmaningar och så vidare.

Jag träffade en gammal arbetskamrat i helgen. Jag och Lotta var på ett vernissage i Gamla Stan och där träffade vi på honom samt hans fru; något som slutade med att vi fyra gick vidare och tog ett gals vin efteråt. Han började prata om sitt nya jobb och det lät väl inte som någon större skillnad mot hur han hade det hoss ”oss”, men det jag tyckte var intressant var hur han fått jobbet. Han hade tydligen blivit headhuntad. En rekryteringsfirma i Stockholm hade haft honom i åtanke för den typ av tjänst och så fort en öppning visade sig – ja, då ringde de honom, kallade till intervju och erbjöd tjänsten. Det verkar ju onekligen väldigt lätt, smidigt och – framförallt, väldigt,väldigt smickrande.

Jag funderar på att anmäla mitt intresse till samma företag. Inte för att jag nödvändigtvis vill byta jobb just nu – men det skulle ändå vara roligt att få veta vilka tåg som passerar. Rekryteringsfirman skulle vara som en slags busstidstabell som hela tiden informerar nya ankomsttider. Ni förstår metaforen. Och: det skulle kanske inte vara så dumt att höja lönen lite heller. Om inte annat genom att visa att jag har erbjudande och kan förhandla lite. Jaja. Intressant lät det, det måste jag säga.

Vernissaget då? ja, det var samma kompis till Lotta som ställde ut sina verk som förra gången. Den här gången blev det dock ingen gul tavla att hänga upp i hallen. Priserna hade, så att säga passerat, vår gräns och budget. Herregud; den tavlan vi köpte måste – baserat på de nya priserna – ha ökat med 300%. Kanske kan jag smussla ut den och sälja den på Bukowskis innan jul? Julen ja. Snart börjar den ruschen och jag är lika nollställd som vanligt då det kommer till att köpa julklappar. Till Hanna tänkte jag köpa några finare böcker från ett antikvariat. Hon förtjänar lite uppmuntran i sitt läsande. Jag tycker att det är så himla roligt. Harry? Ja, där får jag skjuta lite mer från höften, känner jag. Lotta? Där krävs det verkligen lite tankar utanför boxen. Jag ber att få återkomma om detta senare.

Dagens boktips: Vi Från Jedwabne av Anna Bikont

Dagens låt: Alternative Ulster – Stiff Little Fingers

Dagens ord: Ombyte

Into the wild

Fördelarna med att bo i en liten bostadsrättsförening är betydligt fler än vad nackdelarna är. Vi har 27 lägenheter i vår och med stockholmsmått mätt så får väl det ändå anses som en mikroskopisk förening. Perfekt för en maktgalning som mig och ett utmärkt tillfälle att göra det något horisontella styret mervertikalt och med mig som det styrande organet på toppen. Ta över, portionera ut arbetet så att jag själv slipper, höja hyrorna – sänka kvaliteten – bygga ut vår lägenhet och tvångsdeportera eventuella upprorsmakare till någon annan BRF i utkanten av stan. Lämpligen Farsta Strand.

Nejdå, det stora ligger i det lilla – man lär känna sina grannar, alla får olika ansvarsområden och alla hjälps åt efter bästa förmåga. Det är roligt att se att det verkligen fungerar och att det faktiskt går att genomföra förändringar till det bättre utan att saker och ting hamnar i någon långbänk, ska stötas och blötas hit och dit och där det till slut inte blir av.

Vi hade städdag i söndags. Samling vid pumpen (sorteringsstationen) klockan nio, krattor fram, listor med göromål som delades ut, kaffe, ostfralla, skratt och arbete. Jag fick uppdraget att klippa en häck – något som jag gjort tidigare och har viss vana av. Skulle inte min ödmjukhet förbjuda mig så skulle jag jämföra mig själv med Edward Scissorhands. Snabb, fantasifull och med ett osvikligt estetiskt sinne. Häcken förvandlades från en ovårdad hockeyfrilla med afro-inslag till en tight direktörsfrisyr. Jag –  och alla andra – var nöjd med insatsen.

Missnöjd var jag dock då jag såg det gamla ruttna trädet stå mitt på min och Harrys fotbollsplan (det vill säga på baksidan av vår fastighet; där han – eller jag – sköt sönder rutan). Ett ruttet träd som inte fyller något syfte. Med ruttet menar jag att det verkligen är det också; grenar som lossnar, inte ett löv under hela sommaren, grådassigt… ruttet! Jag, något omtöcknad och full av självförtroende efter att ha klippt häcken, frågade om jag fick kapa trädet. Det hummades, det mumlades och det viskades bland mina grannar innan ett slutligt besked gavs. Jag fick kapa trädet. Under förutsättning att det var jag som ringde efter en trädfällare och att denne höll i sågen. Så mycket med det förtroendet.

Men; trädet skulle väck, jag har stört mig på det länge nog och jag ringde efter en trädfällare, kollade priserna – fick godkänt av styrelsen – och anlitade honom. Han kom samma dag och tog ner det. Det var förmodligen tur att han gjorde det och inte jag. Jag hade tagit sågen, jag hade kapat en klyka i lämplig höjd och därefter hade jag tacklat ner trädet i den säkra riktningen. Trädfällaren? Han sågade ner trädet i etapper och sa att det omöjligt gått annars, trädet var för stort, det var för nära husen, det… Ja, vi stannar där. Jag nöjer mig med att klippa häckar.

Men, syftet med historien är att om det här hade hänt i min förra bostadsrättsförening så hade trädet stått där än idag, det hade förmodligen stått där om tio år och förmodligen så hade trädet i fråga hunnit skaffa sig nya, små trädbarn som även de var ruttna. En mindre förening ger snabba beslut och det är jag jäkligt tacksam för.

Nu ska jag och Harry ut och testa planen. Lotta och Hanna håller på med att förbereda en muntlig redovisning som Hanna ska hålla i skolan. Sådant är Lotta grym på, så jag ser framemot att få höra vilka retoriska grepp som Hanna kommer att använda för att förklara den Franska Revolutionen. Spännande!

Dagens låt: Looking at you – MC5

Dagens ord: Trädfällning i Stockholm

Dagens boktips: Skriet från Vildmarken – Jack London

Storstädning – pro et contra

Dammsugning av slagfältet

The kids are losing their mind – the Blietzkrieg Bop. Ja, sanningen är att det se rut som efter en klassisk Blitz här hemma. Det ligger saker överallt. Hannas rum är överfullt av kläder, böcker och skolsaker. Harry har en förmåga att gärna ta fram sina leksaker och sedan drabbas av en kraftfull amnesi kring var de egentligen låg. Min fru, ja… Hon går inte oskyldig genom detta heller. Tvärtom. Lotta är den värsta syndaren. Att besöka badrummet efter att hon sminkat sig är att dö en smula. Nagellack, rengöringskrämer, ögonskugga… Allt liggande överallt. Katastrof.

 

Må den som är utan synd kasta den första stenen. Även jag bidrar till kaoset – men här finns det trots allt en viss finess bakom. Visst, jag kanske lämnar DN liggande på frukostbordet. Visst, jag kanske låter en bok eller en skiva ligga framme, men jag gör det som ett slags bidrag till kulturen i huset. Eller något sådant.

 

Vi har kort sagt en familj där städningen är bortprioriterad till förmån för en slags anarkistisk hållning gällande ordning och reda.

 

Ni minns att vi tog hjälp med att magasinera mina skivor? Vi funderar på hjälp även då det kommer till städning. Innan ni ställer er på barrikaderna och skriker slagord om Rut-bidraget så måste ni förstå vår situation också. Jag jobbar kontorstider – 8-17 – och jag tar även på mig jobb under helgerna. Lotta jobbar heltid och väldigt mycket övertid. Hanna och Harry går i skolan och har extremt många inbokade aktiviteter både under helgerna och under kvällarna. Vi hinner städa emellanåt – men långt ifrån i den utsträckning vi skulle vilja. Hence – hjälp, i form av storstädning från en bra städfirma.

 

Märk väl; vi har ännu inte tagit ett definitivt beslut och jag kan tycka att det känns lite småborgerligt att ta hjälp för att städa 82 kvm. Men, det skulle underlätta så jäkla mycket att få lägenheten städad någon gång i månaden – rejält! – och det skulle jag förmodligen tycka även om rut-avdraget inte fanns. Vi har faktiskt funderat på att använda storstädning utan avdraget i fråga också, om nu det skulle göra oss till bättre människor i era (?) ögon. Before you judge me, walk a mile in my shoes och gå omkring bland böcker, skivor, kläder, smink, hudkrämer, magasin och känn hur lätta fötter du har efteråt.

 

Nåja. Vi får se hur det blir med det här i slutändan. Jag kan ändå tycka att det finns en viss – märk väl: viss! – charm i att det är lite stökigt. Det ger lite personlighet också. Vem vill bo i ett inredningsmagasin? Jag betvivlar att det såg särskilt polerat ut hemma hos Mick Jones också då det begav sig.

 

Vi var för övrigt på Fotografiska i helgen och såg Anton Corbijns utställning 1-2-3-4. Helt i min smak. Siouxsie Sioux, Nick Cave, Kate Bush… Blev några vykort att sätta upp på kylskåpet!

 

Dagens ord: Ekvilibrist

Dagens låt: Tupelo – Nick Cave

Dagens boktips: Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn (har precis börjat; verkar riktigt bra – återkommer med recension)

Den proppmätta dagen

Det ligger i människans natur att välja den enkla vägen ut. Försök inte att förneka det, ni gör det också. Visst, man kan hela tiden försöka att slipa bort detta och använda sig av Karin Boyes visdomsord i dikten – I Rörelse – om att det är vägen till målet som är mödan värt (fritt översatt) och därmed se alla ansträngningar som säkra tecken på en större belöning. Men vem orkar, och vem orkar göra det hela tiden?

Vissa resor är helt enkelt sådana som genomförs bäst i första klass, sittande i en skön fåtölj, med en god bok i handen och med en IPA eller en Dry Martini i handen. Den lätta vägen, den sköna färden – det stora målet.

Hur ska jag förklara allt detta svammel på bästa sätt då? Jo, i helgen så fyllde Hanna år och vi skulle av den anledningen bjuda på ett litet kalas. Litet och litet – allting är relativt, eller hur? Allt som allt så var vi närmare femtio stycken – inkluderat släkt, vänner, löst folk och andra banditer. Roligt, naturligtvis. Men extremt svårlöst för mig och Lotta. Vi bor i en trea på 82 kvadratmeter och vi kan omöjligt inhysa så mycket folk. Lättast hade varit att – som vanligt – ha öppen dörr, låta folk komma och gå som de ville.

Men, i år så ville Hanna ha alla släktingar och alla vänner samlade samtidigt. Varför vet jag inte. Och: hon ville dessutom inte ha det vanliga födelsedagsupplägget med tårta och lite fika. Nej, i år ville hon bjuda på mat och det var också där som våra skor klämde åt som allra hårdast. Hur lagar man mat till femtio personer och hur tillgodoser man allas behov? Vegetarianer, veganer, glutenallergiker, laktosintoleranta… Jag tror till och med att en och annan vampyr fanns med på gästlistan!

Missförstå mig rätt här. Jag älskar att laga mat, jag älskar att stå och se en gryta puttra på spisen, smaka av, addera kryddor och örter, hacka, skölja, skala – allt som har med matlagning att göra. Men; jag gör det i mitt eget kök och till min egen familj. Inte till femtio personer. Lotta kom, som vanligt skulle många lägga till, med lösningen: catering. Hon hittade en cateringfirma som dels serverade vegetariska rätter som inte enbart bestod av trist grönsallad och som dels också var prisvärda. Det viktigaste dock: de erbjöd även ett tält. Vi kunde alltså ha festen utomhus och nere på Årstafältet ( är det ens tillåtet och om inte – då var vi definitivt inte där!).

Succé. Världsklass. Superbt.

För en ganska billig summa (jag vet inte om vi kommit billigare undan om vi lagat all mat själva) så fick vi mat, vi fick en lokal och vi fick allting ombesörjt. Allt vi behövde göra var att ringa i klockan, säga att maten är serverad och se gästerna hugga in på härligheterna. Jag och Lotta kunde bekvämt slå oss ner, titta på Hanna (hon var sjukt lycklig) och dricka varsin god IPA. Gästerna? De hade aldrig haft det trevligare, sa de och det lät faktiskt både äkta och genuint. Vi har onekligen satt ribban högt för nästa kalas…

Ledsen Karin Boye, men den bästa dagen, den är mätt. Den är nästan sprängfärdig, övergödd och den får omöjligt ner en enda smula till.

 

Dagens ord: Mättnad

Dagens boktips: Vineland av Thomas Pynchon (Nobelpriset i år?)

Dagens låt: Sinnerman – Nina Simone.

Magasinerat skivsamlingen…

Plats, utrymme, prylar… Tre saker som har förvandlats till lite av den stora, eviga frågan i vårt hushåll. Elsa behöver plats för sina saker, Harry likaså, Lotta har garderoberna överfulla och kvar står jag som den stora boven i dramat. Böcker i massor, magasin och framförallt skivor. Det tar plats. Det tar mycket plats.

Jag har samlat skivor sedan jag var 12 år gammal och jag har – med några mindre synder – hållit mig till vinyl. Jag skulle inte kalla mig en nitiskt samlare och jag skulle inte på något sätt – tyvärr – påstå att jag tagit väl hand om mina vax. Tvärtom; efter vissa efterfester i ungdomen kunde jag vakna av att det låg fyra-fem skivor ovanpå varandra och att pickupen låg och guppade på den översta skivan. Jag har alltid varit slarvig.

Men; jag har många skivor och jag tycker att det är roligt att ta mig tillbaka i tiden genom att slå på en skiva som verkligen betydde något (och förmodligen fortfarande gör så). En slags Madeleine-kaka i form av musik. Senast det hände? Ja, jag lyssnade igenom Lou Reeds Transformer för några veckor sedan. Fortfarande fantastisk.

Plats, utrymme, prylar… Jag fick lova att ta det tuffa beslutet att lämna bort skivsamlingen. Lotta fick något slags psykbryt och började skrika om att vi måste flytta om vi inte gör något. Böckerna brukar vara det första som ryker i dessa lägen; vi brukar packa ihop några kartonger och lämna på Myrorna. Som sig bör, tycker jag.

Men, då det kom till skivorna… Jag vet inte; navelsträngen var svår att klippa. Förstår ni? Jag kunde tänka mig att lämna bort dom. Jag förstod att vi inte har plats hemma (eller i två överfulla förråd…) man jag vill ha dem för mig själv. Det är ändå ett liv samlat i skivor; det är mitt liv och det blev faktiskt en extremt jobbig situation. Man the fuck up, tänkte jag och gjorde som alla andra svenska män. Jag kompromissade.

Magasinering. Lotta ringde ett företag som kom och hämtade mina skivor. De hade en magasineringslösning där man själv fick packa rakt in i det förråd där de sedan kommer att förvaras. Rätt smart faktiskt, kolla själva här: http://www.gopak.se/. På så sätt har jag bara mig själv att skylla om något skulle gå sönder. Lokalen skulle vara uppvärmd och de verkar ha ett gott rykte. Jag känner mig förvånansvärt trygg med denna magasinering.

Plats, utrymme – och inga prylar längre. Vi firade med champagne och jag fick inviga våra nya högtalare genom att guida familjen genom punkscenen i New York. Från Dolls, till Televison, Patti Smith, Ramones, Talking Heads... Harry var oerhört imponerad. Tror jag. Elsa gav upp efter fem-sex låtar och Lotta ville lyssna på First Aid Kit. Jaja. Ljudet var åtminstone bra.

Dagens Boktips: Du nya sköna värld – Aldous Huxley (visst stämmer den framtidsskildringen bättre än 1984?)

Dagens Låt: Portobello – Lords Of The New Church

Dagens ord: Magasinering…nej, förändring